Etikettarkiv: predikan

Sommarpastor bland raukar och gutar

Från pastorskandida-ten och gästbloggaren Hampus Flyman.

I somras fick jag höra mycket av gotlänningarnas härliga dialekt. Jag hade världens bästa sommarjobb och fick förmånen att vara sommarpastor på Snäckan, en sommargård vid Klintehamn på Gotland. Jag var anställd av Equmeniakyrkan Västra Gotland, en liten men god landsbygdsförsamling med en härlig glöd. Jag bodde på gården under sju veckor. Under den tiden fick jag vara med om många fina möten med människor, jag fick växa i mina gåvor och fick många fina och nyttiga erfarenheter att bära med mig.

Min sommarpastorstjänst rivstartade med två veckors konfaläger där jag tillsammans med två pastorer från ön ansvarade för undervisning och andakter. Det var två intensiva och roliga veckor. Det var en härlig stämning bland deltagarna och det kändes som att de flesta trivdes riktigt bra. Jag fick inte bara lära ut genom undervisning och andakter utan fick också lära mig en hel del i mötet med både konfirmanderna och de andra ledarna. Lägret avslutades på ett fint sätt med familj, släkt och vänner som kom till fest, dop och dopbekräftelse på lördagskvällen och avslutningsgudstjänst och middag på söndagen.

Efter lägret förvandlades gården till en camping med flera semestrande gäster. På söndagskvällarna firade församlingen sina gudstjänster på gården. Här var det oftast min uppgift att predika. Tidigare hade jag mest predikat någon gång ibland. Innan hade jag bävat lite inför att predika flera söndagar i rad, tänkt att jag skulle få slut på bra saker att säga. Men under sommaren kunde jag känna att Anden ledde och orden kom till mig. Känslan var att det landade i god jord och fick betyda något.

På måndagskvällarna stod det ”Volleyboll och våfflor” på programmet. Då spelades beachvolley med ungdomarna på gårdens två fina beachvolleybollplaner. En inte allt för jobbig uppgift för mig som älskar både volleyboll och våfflor!

Det arrangerades även olika programkvällar, ofta med olika musikinslag. Här hade jag som uppgift att vara mötesledare och leda andakter. På onsdagskvällarna var vi på Gustavs sommargård, en annan av Equmeniakyrkans gårdar, som ligger ca 1 mil söder om Klintehamn, och på fredagskvällarna var det på Snäckan. En av sommarens många höjdpunkter var när Samuel Ljungbladh var på besök och fyllde mötestältet till den grad att bakre långsidan fick öppnas upp så att fler bänkar kunde sättas upp.

Jag fick också vara med om Gotlandskonferensen som pågick under en helg, fredag-söndag. Det är en ekumenisk satsning som frikyrkorna på Gotland gör tillsammans för att göra Jesus känd och trodd. Duktiga talare och musiker hade kallats för att göra helgen så bra som möjligt. Det var en härlig helg fylld med gudstjänster, seminarier, konsert, barnmöten, god mat, gemenskap, bön och förbön, beachvolleybollturnering, fördjupning m.m.

Jag fick även hålla i en andakt på ett äldreboende vilket var en ny erfarenhet för mig. Men det blev en fin stund med några tanter. Jag fick hjälp av en kvinna i församlingen som hade med sig gitarren och ledde några sånger, jag delade ett bibelord och några tankar och ledde i bön. Och så blev det så klart det obligatoriska fikat med bullar och kakor. Trots att några av tanterna var ganska trötta så kändes det som att det betydde något.

Jag var också med på ett scoutläger med ett stort gäng scouter från några olika kårer på Gotland. Jag ansvarade för bibelstunder på mornarna. Jag bjöd upp några scouter att vara med och gestalta olika bibelberättelser som jag sedan delade några tankar om. Det var väldigt fint att se deras glädje och engagemang.

Utöver de pastorala grejerna så hade jag även lite praktiskt arbete på gården. Förutom mig så var ytterligare 5 personer anställda. De jobbade i köket och receptionen och höll i själva café- och campingverksamheten. Min tjänst var upplagd på ett bra sätt där de pastorala delarna fick komma i första hand. Så jag kände att jag kunde lägga den tid jag behövde på förberedelser inför predikningar och andakter. Men om jag fick tid över så kunde jag klippa gräs och sopa minigolfbanor för att hålla snyggt på gården och fylla ut till heltid.

Tisdagarna var min lediga dag. Då passade jag på att njuta av sommaren på Gotland genom att åka runt och besöka några av alla fantastiskt vackra platser som finns där. Det var helt enkelt en bra plats för ett bra sommarjobb som fick betyda mycket både för mig och några av de människor jag mötte.

 

 

PS Gute är det gotländska namnet på en gotlänning.  DS

Snart är jag pastor – och ibland tvivlar jag

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Annie Kirk.

För några veckor sedan predikade jag under lunchandakten på THS. Det är en av de sakerna som vi pastorskandidater gör utöver våra akademiska studier för att bättre förbereda oss för en framtida pastorstjänst.

Den här gången predikade jag över matundret i Johannesevangeliet (Joh. 6:1-13). Ibland sägs det att man som predikant mest predikar för sig själv, och alltså predikar över det som man själv brottas med. Den här gången tror jag att det stämde!

Under den period då jag på allvar började fundera över om jag var kallad till pastor brottades jag med tvivel. Samma tvivel börjar i någon mån att återvända nu när jag läser min sista termin på THS innan jag (förhoppningsvis!) börja arbeta som pastor till hösten. Det är inte teologiska tvivel det handlar om, utan tvivel på mig själv. Är jag tillräckligt bra? Har jag verkligen någonting att ge? Säkert är jag inte ensam om att tänka så här.

Men grejen är att det inte spelar någon roll om jag anser mig ha mycket eller lite att ge. För det är inte upp till oss vad resultatet av allt vi gör blir. Resultatet beror på Jesus. Det är alltid han som handlar genom oss med det vi ger honom. Oavsett om det handlar om bröd och fisk (som i bibeltexten) eller våra förmågor och kallelser. Det lilla jag har kommer i Jesu hand att räcka långt. Pojken i texten hade med sig sin lilla lunch. Det var inte mycket. Trots det räckte den till mat åt 5 000 män – plus kvinnor och barn.

Det enda jag behöver göra med de gåvor och det liv som getts mig, det är att lägga det i Jesu hand. För i Jesu händer kan det växa sig så stort att det både räcker och blir över, precis som i bibeltexten där det blev 12 korgar mat över.

Men eftersom jag håller på att söka tjänst har jag (igen!) blivit medveten om exakt hur skrämmande det kan vara att ge Jesus kontrollen. Hur gör man det? Jag tror att det handlar om att prioritera relationen till Jesus. När vi har en bra relation med Jesus litar vi på honom, och när vi litar på honom vågar vi ge honom kontrollen.

När livet rusar på är det lätt att tappa bort relationen till Jesus. Problemet är att utan Jesus så hade pojkens bröd och fisk inte räckt långt. Samma sak gäller våra gåvor och talanger. Jag har lärt mig jättemycket de senaste fyra åren, för THS är verkligen en bra skola. Men utan Jesus är det ingenting värt.

Temat för årets upplaga av Årsringar (den tidning som alla pastorskandidater säljer för att finansiera vår utbildning) är ”Var Jesu lärjunge!”. Det påminner mig om att mitt lärjungaskap med Jesus alltid kommer först, alltid är det viktigaste.

Drygt 30 år senare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Mikael Andersson.

Under tre år på tidigt 80-tal läste jag teologi. Det var på en skola med internat och min upplevelse av det var mycket positiv. Både att få studera bibeln och angränsande ämnen på heltid och samtidigt ha möjligheten att brottas med de svåra frågorna tillsammans med de andra som läste på skolan.

Efter det fanns jag i bortåt 20 år i mindre församlingssammanhang där vi hjälptes åt med i stort sett allting. Jag fick erfarenhet av predikan, mötesledning, söndagsskola med mera. Sedan blev det dryga tio år i en större församling under en period i livet då andra uppgifter tog mycket tid och därmed fanns inte tid kvar till samma engagemang som tidigare.

Under 2015 gick vi med i en Equmeniaförsamling eftersom den låg närmast till där vi bor efter en flytt några år tidigare. För drygt ett år sedan fick jag en förfrågan om att predika i min nya hemförsamling. Jag hade inte predikat på nästan 13 år och var nog lite extra nervös. Predikandet blev dock en positiv upplevelse. Fick en hel del positiv respons samtidigt som jag också upplevde själva framförandet mer positivt än jag gjort tidigare i mitt predikoliv.

Det blev nog den viktigaste pusselbiten in i en förnyad pastorskallelse. Sedan gick allt mycket snabbt; kontakt med Rune W Dahlén, skrivandet av ansökningshandlingar och intervju i Alvik. Blev antagen som pastorskandidat den 23 maj förra våren.

Jag påbörjade mina studier i slutet av januari i år. Vilken lycka att få börja studera igen! Jag har i stort sett läst på egen hand i alla år sedan jag avslutade studierna på bibelskolan 1984, men att få läsa igen under ordnade former har jag längtat efter i många år. Vilken härlig känsla att ha kursare att diskutera det jag läser med! Vilken underbar förmån att få sitta på tåget till eller från Stockholm och läsa kurslitteratur (och ibland ta en tupplur!) Jag läser det så kallade ”pastorspaketet” (praktisk teologi + Equmeniakyrkans historia), vilket innebär 60 högskolepoäng på halvfart under två år och hoppas på att bli ordinerad 2019 om allt går som det ska.

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Skräckblandad förtjusning


Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anton Ahlmark.

”Vad lär man sig egentligen på din utbildning då, mer än Bibeln alltså?”

Detta är en fråga jag ofta får när jag säger att jag pluggar till pastor. Den brukar komma efter frågor som ”jaha, är du kristen då?” och ”hur religiös är du?”.

Utöver kurser i Bibelvetenskap, ecklesiologi (det fick du allt läsa några gånger för att kunna uttala, det handlar om församlingen och hur man ser på den) och själavård så ingår väldigt mycket mer. Till exempel får alla pastorskandidater i Equmeniakyrkan möjlighet att få privatundervisning i röst, tal och kommunikation. Varför då, kan man fråga sig.

Forskare i kommunikation har kommit fram till att när vi lyssnar på en annan människa så uppfattar vi ca 10 % av vad den faktiskt säger, 20 % är tonfall och 70 % kroppsspråk. Detta är slående siffror. Förberedelserna för en predikan, det som ska sägas, är alltså bara en tiondel av det som åhörarna uppfattar. Därför är det jätteviktigt att vi lär oss hur vi kommunicerar med vår kropp och hur vi använder rösten på bästa sätt.

Det är med skräckblandad förtjusning jag går in till skolans logoped, EwaMaria Roos, för att ha röst- och talteknik. Skräcken ligger i att det kan vara jobbigt att lägga märke till sina små och stora egenheter, men det är värt det på grund av den världsklassiga hjälpen man får. Det bästa är att det finns utrymme att misslyckas.

Jag brukar gå in med inställningen ”Failing forward”. Jag misslyckas varje gång, och det är okej, men det handlar främst om att lära sig av sina misslyckanden. Hur gör jag för att rösten inte ska knarra, var finns huvudorden som ska betonas i en text, var ska jag göra av armar och ben? Det finns mycket att jobba med och varje gång lämnar jag undervisningen med en ny övning eller en ny insikt.

Varför behövs röst, tal och kommunikation på en pastorsutbildning?

För att rösten är pastorns viktigaste arbetsredskap. Pianisten behöver ett stämt piano för att kunna spela sina stycken, en snickare behöver sin verktygslåda för att kunna bygga ett hus, Zlatan behöver sina fötter och en smula attityd för att vara en av världens bästa fotbollsspelare. Pastorer behöver rösten för att Guds ord ska kunna predikas så klart och tydligt som möjligt. För det är ju det vi vill, det är därför vi svarat ja på Guds kallelse. Om jag kan använda min röst så att fler människor kan möta Jesus och få ett förvandlat liv, då är det värt alla misslyckanden och talövningar i världen!

Därför är det viktigt att börja ta hand om den redan nu. Jag gör det genom att tänka ”failing forward”. Det funkar bra för mig. Tänk vilken lyx och förmån att få ha detta på THS!

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 24-25 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Får vi komma?

dsc_8004_runewdalen_ek16_137x181Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Förra läsåret var vi med om ett svårslaget rekord. Vi besökte 113 församlingar i samband med bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen. Extra roligt var det att vi fick komma till många församlingar som inte haft besök från pastors- eller diakonutbildningen på många år.

Nu är det hög tid att boka in besök inför 2017 års bön- och offerdag. Den infaller den 12 mars, men det går förstås bra att istället välja något annat datum.

Vi kommer gärna! Men i första hand prioriterar vi de församlingar som inte hade besök förra läsåret, alltså vårvintern 2016.

dsc_0501

Vi som är villiga att komma är pastors- och diakonkandidater, lärare, rektorer och personal på skolorna samt ledamöter i antagningsnämnden. När det gäller pastorskandidaterna predikar de gärna. Så är det även med flera av diakonkandidaterna, men några av dem kanske känner att det räcker med ett vittnesbörd eller en hälsning från skolan. Flera av oss som gärna kommer är också beredda att berätta lite mer om utbildningarna vid kyrkkaffet och då även svara på frågor.

Det här är även ett viktigt tillfälle att aktualisera kallelsen till diakon och pastor. Två veckor efter bön- och offerdagen är det Öppet Hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola).

bild-33-campus-bromma-1

Vi brukar säga att diakon- och pastorskandidaterna helst inte ska medverka i sina egna hemförsamlingar eller församlingar där de varit medlemmar. Det är en viktig del av utbildningen att få se nya församlingar som man inte haft kontakt med tidigare. Gärna i en annan geografisk del av Sverige, med ett annat fromhetsmönster och i en annan storlek än den egna hemförsamlingen.

Ni behöver inte betala något arvode utan endast reseersättning. Är resan lång kan er gäst också behöva någonstans att sova över.

Vi kan inte lova att vi kan ordna något besök, men vi ska göra vad vi kan, och ju förr ni hör av er desto större chans har ni. Blir det ett positivt möte för den gästande pastors- och diakonkandidaten kanske ni har större förutsättningar att lösa en vakans någon gång i framtiden.

Ni bokar oss genom att maila till mig, Rune W Dahlén, på e-postadress rune@ths.se. Och berätta då gärna vilken typ av besök ni vill ha. Önskar ni predikan eller information eller både och?

Vi lever på kontakterna med församlingarna! Utan den kontakten måste vi genast lägga ner utbildningen av pastorer och diakoner!

Vi kommer mer än gärna!

Kopia av Tårtkalas 2Vi lever på kontakterna med församlingarna! Utan den kontakten måste vi genast lägga ner utbildningen av pastorer och diakoner!

Söndagen den 13 mars 2016 är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Vi från Campus Bromma (Teologiska högskolan, Stockholm och Bromma folkhögskola) brukar då vara ute i ett hundratal församlingar för att predika och vittna. Jag som skriver denna hälsning har varit ansvarig för kontakterna mellan församling och skolor de senaste sex åren. Och det jag nu börjar upptäcka är att det är ungefär samma hundra församlingar som alltid frågar efter våra besök.

Det säger mig två saker:

1) Besöken brukar vara uppskattade. Så roligt – det gläder oss verkligen!

2) Vi borde besöka även andra församlingar i Equmeniakyrkan. Det vill vi gärna!

IMG_0643

Därför har jag gått ut lite tufft och säger till många av de församlingar som återkommit flera år i rad att vi prioriterar inte dem lika högt i år. Istället vill vi besöka andra församlingar.

Så min fråga är: Får vi komma till er?

Kopia  av Tårtkalas 4Vi som är villiga att komma är pastors- och diakonkandidater, lärare, rektor och personal på skolorna samt ledamöter i antagningsnämnden. När det gäller pastorskandidaterna predikar de gärna. Så är det även med flera av diakonkandidaterna, men några av dem kanske känner att det räcker med ett vittnesbörd eller en hälsning från skolan. Ni bokar oss genom att maila till mig, Rune W Dahlén, på e-postadress rune@ths.se. Och berätta då gärna vilken typ av besök ni vill ha.

Fässberg Norrhall, Maria 4Vi brukar också säga att diakon- och pastorskandidaterna helst inte ska medverka i sina egna hemförsamlingar eller församlingar där de varit medlemmar. Det är en viktig del av utbildningen att få se nya församlingar som man inte haft kontakt med tidigare. Gärna i en annan geografisk del av Sverige, med ett annat fromhetsmönster och i en annan storlek än den egna hemförsamlingen.

IMG_5156

Ni behöver inte betala något arvode utan endast reseersättning. Är resan lång kan er gäst också behöva någonstans att sova över.

Om inte datumet 13 mars fungerar för er, kan ni föreslå ett annat datum under vårterminen. Vi kan inte lova att vi kan ordna något besök, men vi ska göra vad vi kan, och ju förr ni hör av er desto större chans har ni. Blir det ett positivt möte för den gästande pastors- och diakonkandidaten kanske ni har större förutsättningar att lösa en vakans någon gång i framtiden.

Rune W Dahlén

Predikoövningar för utsocknes

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Fässberg Norrhall.

Det är en måndagförmiddag i mitten av höstterminen och jag sitter på tåget mellan Göteborg och Stockholm på väg till THS. I väskan har jag med mig en nyskriven predikan och jag funderar på eftermiddagen som väntar. Känslan är som vanligt en blandning av förväntan och lite nervositet. Jag är på väg till ett av våra homiletikseminarier, eller, med vår kontaktlärare Runes terminologi, ”seminarium för utsocknes predikanter”.

En gång per termin blir vi som läser med särskild studiegång, och därför inte vistas på THS lika ofta, inbjudna till ett seminarium i homiletik. Homiletik betyder ungefär ”predikokonst” och det vi får öva oss i på dessa seminarier är hur vi skall kunna bli goda predikanter. Vi får helt enkelt predika för varandra och med på seminarierna så brukar det också vara två lärare . Dels Sune Fahlgren som är lärare i homiletik och dels någon annan lärare som brukar variera från gång till gång.

Utanför tågfönstret rullar landskapet förbi och jag sneglar lite på schemat för eftermiddagen. Den här gången är vi åtta personer som skall vara med. Eftermiddagen skall alltså bjuda på åtta predikningar på raken och jag är nummer tre. Tänker att jag är glad att jag inte är sist och funderar hur det kommer bli den här gången. Jag undrar lite vilka texter de andra har valt. Kommer de ha tänkt ungefär som jag eller kommer jag få höra något nytt och kanske lite oväntat?

När vi har våra seminarier så brukar instruktionen oftast vara att vi skall välja någon av texterna från evangelieboken som hör till söndagen före eller efter den dag då vi ses. Den som är med för första gången brukar dock få välja helt fritt.

Efter ett byte till tunnelbana och en kort promenad kommer jag till skolan. Jag hälsar på de andra. Det är roligt att ses igen. Vi sitter ju ganska ofta för oss själva hemma och läser och ses inte så ofta, så de här seminarierna har ju en sådan funktion också. Att få träffa blivande kollegor och dela något med varandra. Sune hälsar oss välkomna och sen drar eftermiddagen igång.

En efter en får vi dela ordet med varandra och när eftermiddagen är slut är jag trött, men också uppfylld av en djup känsla av både ödmjukhet, tacksamhet och glädje. För det som händer varje gång är något alldeles förunderligt. Det alldeles vanliga klassrummet som vi varit i, har för en stund förvandlats till ett heligt rum. Vi som har mötts är väldigt olika, vi predikar på olika sätt, har ibland olika teologisk ingång, klär vår predikan i olika språkdräkt, men vi drivs av något gemensamt: Viljan att få dela Guds ord vidare till de församlingar vi så småningom kommer att möta som pastorer. Åtta predikningar på raken kan ju låta lite mycket, men det brukar aldrig bli tråkigt, för alla har verkligen ansträngt sig för att låta texterna förmedla något viktigt

Fässberg Norrhall, Maria 4

Foto: Sven-Anders Svensson

Morgonen efter samlas vi igen och nu är det dags för oss att få både beröm och kritik från de båda lärare som är med. Sune brukar titta på hur vi använt texten i vår predikan, vilken ”typ” av predikan vi hållit osv. Den andra läraren bedömer oss utifrån sitt ämnesområde, det har ibland t.ex. varit hur vi använt rösten, kroppsspråk, men också retorik eller teologiskt innehåll. Det är lite nervöst, men kritiken ges i en positiv anda och det känns verkligen som man får med sig något konkret hem att fortsätta arbeta med.

De studenter som läser sin utbildning mestadels på skolan predikar istället i de andakter som hålls på skolan nästan varje dag. De får sedan feedback återkommande i mindre grupper. För oss som inte bor i Stockholm skulle detta vara svårt att kunna vara med på. Jag är därför oerhört tacksam över att vi ”utsocknes” på det här sättet också får möjligheten att öva oss för att successivt bli bättre och bättre predikanter. Förmodligen är min kommande församling också tacksam för det…

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 8 mars. Och den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 12 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

De homiletikseminarier som Maria beskriver bekostas helt av de gåvor som kommer in på bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningen.

Måndagspredikningar

Sandqvist, Carolina
Från gästbloggaren Carolina Sandqvist, pastor och föreståndare i Borbygdens missionsförsamling.

 

 

För någon vecka sen seglade jag några dagar med missionsbåten Shalom på havet mellan Öland och Oskarshamn. Vi var ett gäng medarbetare från Region Öst som inbjudits till dessa dagar av bön och vila tillsammans. Det blev goda dagar, härligt att stå på däck och känna vinden blåsa och solen glittra i vattnet och så skönt att få be och sjunga lovsång tillsammans med människor som, liksom jag, är i tjänst i församlingar runtom i vår region. Många av oss är de enda anställda i våra församlingar och då är det gott att få träffa kollegor som kan stötta och uppmuntra, för vi behöver verkligen varandra – då blir vi starka!

Förutom att segla fick vi under dagarna på Shalom undervisning om Helig ande och de gåvor Gud vill ge oss genom Hjälparen, och vi fick även praktisera gåvorna när vi bad senare. Några stolar sattes fram och den som ville få förbön fick sätta sig och bli omsluten av vänner som bad för dem. Och Gud gav oss uppmuntran, tröst, glädje och nytt mod genom bönen för varandra! Det är så fantastiskt att få vara med när Gud talar in i situationer och rätt in i människors liv! Både tron och gemenskapen byggs upp av Andens gåvor och vi var många som fick nytt mod och hopp under dagarna med Shalom.

Det är lätt att dras ner och tappa modet när man står i tjänst för Herren. Det låter kanske motsägelsefullt men när vi som kristna sticker ut hakan och i tro följer Jesus så får vi motstånd. Det pågår en andlig kamp och det var jag väldigt oförberedd på när jag gick in i min första tjänst som pastor och ledare för en församling. Jag vet inte om du hört talas om ”måndagspredikningar”, men sådana har jag och många med mig lyssnat alldeles för ofta på. Det är inga uppbyggliga predikningar, för de innebär tankar som drar ner dig, förminskande tankar om att inte klara av sin uppgift, känslor av att vilja ge upp och tappa modet och tvivel kring kallelsen. De tankarna kommer aldrig från Gud utan från Frestaren.

Måndagspredikningarna ska vi inte lyssna på utan istället vända oss till Gud och lyssna in Hans röst. Och vi får ta på oss Guds rustning som det står om i Efesierbrevet kap 6. Vi får ha sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå med budskapet om fred, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

När Jesus frestades i öknen efter att ha döpts i Jordan svarade han konsekvent Frestaren med orden ”Så står det skrivet…”. När vi möter motstånd får vi göra likadant som Jesus, gå till Bibelns ord och se vad som står skrivet. Så gjorde förresten också Missionsförbundets grundare P P Waldenström, minns jag från studierna på THS. Och hans fråga ”Var står det skrivet” blev vägledande för honom i hans liv och tjänst.

Så till sist vill jag ge en hälsning till den som väljer att följa Jesus:
”Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör”. (Josua 1:9)

Carolina ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2010. Innan studierna i teologi på THS läste hon in en fil mag vid Uppsala universitet. Hon hade också hunnit med att arbeta några år på Diakonia och i Uppsala baptistförsamling.

Skapelsen återupprättad

JennyArnelöfPastorskandidaten Jenny Arnerlöf är född och uppväxt i USA. Ett av hennes stora intressen är permakultur, som handlar om odling och samhällsplanering med ett helhetsperspektiv. I höstas höll hon en predikan i kapellet på THS som återges här.

En ledare i Sändaren förra veckan påstod att lovsång är skapelsens mål. De verserna vi läste från Psalm 65 gör också detta tydligt – jorden njuter av Guds omsorg och växterna gör det de skapades att göra under hans omsorg och på så sätt är de en tyst lovsång till Gud.

Detta är inte så svårt för oss att tänka. Det är inte så underligt att människor söker sig till ”naturen” mer och mer och inser att det är viktigt att värna om naturen. Många människor jämför till och med naturreservat och urskogar med katedraler och föredrar att vandra där jämfört med att gå på gudstjänst, där vi med hjärta och hjärna tillber Gud tillsammans på det sättet som är unikt för oss människor. Denna skogsvandring är något fysiskt – människor kanske känner att de behöver en kroppslig förankring i skapelsen och i sin egen kropp. Jag tycker det är intressant att det förknippas av så många människor, sekulära likväl som religiösa, med tillbedjan.

Det har varit allt för lätt för oss i kyrkliga sammanhang att fokusera på det abstrakta, på frälsningen av våra själar, nåd och förlåtelse utan att sätta vår tacksamhet i ett jordiskt sammanhang. Jag säger inte att vi inte ska vara tacksamma för vår tro som vi inte alltid upplever som fysisk, men om vår tro inte har något med våra fysiska liv i denna värld att göra är det något som saknas. Jesus var oerhört intresserad i människors fysiska liv, något som evangelietexten som jag nu skall läsa bekräftar. Den är hämtad ur Matteusevangeliets 15:e kapitel, verserna 29-31.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Jag tror att vi ibland inte vet vad vi ska göra med sådana texter. Speciellt i akademiska sammanhang där vi blir specialister på hur man vetenskaplig förklarar texter som går mot kända vetenskapliga principer och vår vanliga erfarenhet (vilket jag inte menar behöver vara en dålig kunskap men en som man måste tillämpa försiktigt).

Men vi lever i en tid som har väldigt svårt för det mirakulösa. En av mina favoritförfattare är Wendell Berry, som är en offentlig intellektuell som skriver mycket om jordbruks- och samhällsfrågor. Han har sagt att Bibeln är en bok som bäst läses utomhus i en naturlig miljö. Han menar att det är när vi vistas i sådana miljöer som vi utvidgar vår blick för vad som är möjligt. (Berry’s insikt blir ännu mer intressant när man vet att han inte identifierar sig som kristen.)

Själv tror jag att mirakler hände i Jesus närvaro. Men kanske är poängen inte bara hur kul Jesus är. När han befriade människor från sina hinder gav han oss en inblick i hur skapelsen var menad att vara från början. I den korta texten ser vi att Gud och Jesus bryr sig om skapelsen och att de förhärligas när skapelsen återupprättas och blomstrar.

När skapelsen är välvårdad, är den någonting som reflekterar tacksamhet och kärlek till Gud. Detta är möjligt därför att Gud skapade allt som finns utifrån sitt eget väsen som är kärlek. Kärlek som görs konkret blir till påtagliga goda ting; såsom våra liv, det vackra, det läckra, det väldoftande, det sköna. Ni förstår bilden. Tänker du på dig själv som produkten av Guds kärlek? När vi upplever Guds godhet har vi ett behov av att tacka, att återspegla godheten och kärleken tillbaka till Gud.

I psaltarpsalm 65 läser vi att Gud visar omsorg om sin skapelse, vilken lovsjunger Gud i retur. På samma sätt visade också Jesus för oss Guds kärlek till skapelsen och hur skapelsen i sin tur prisar Gud. I människans fall innebär det ord av tacksamhet och lovsång. Vi tänker inte så ofta på oss själva som en del av skapelsen och det är för att vi har skapat en mänsklig kultur som är väldigt skild från den naturliga världen. I denna mänskliga kultur håller de flesta av oss till nuförtiden, och klyftan mellan den mänskliga kulturen och den naturliga världen har blivit en källa till många problem som vi nu står inför – den så kallade miljökatastrofen.

Vi konfronteras nästan dagligen med rapporter och information om konsekvenserna av många av våra val, även om vissa miljöaktivister hävdar att vi inte alls hör tillräckligt. De totala konsekvenserna inkluderar även förtryck och ibland förslavning av andra människor, samt förnedring och förstörelse av skapelsen. Det är svårt att yttra tacksamhet för saker som vi vet har orsakat förtryck av andra och nedbrytning av skapelsen och andra skapade varelser. Mycket av retoriken som vi mötts av vad gäller vår påverkan på jorden resulterar i skuldkänslor och uppgivenhet. Vi känner oss maktlösa att göra mer eller förändra mer än vad vi redan har gjort.

Jag vill inte lägga på oss mer skuldkänslor, men jag vill ge oss en liten utmaning. Tacksägelsedagen har ofta kopplats till skörden och de praktiska angelägenheter som gör att vi ännu ett år har fått det vi behöver för att leva. Som kristna har vi ett unikt bidrag att ge till samhällets samtal om miljön. Vi anser att all skapad materia har mening eftersom den skapades av Gud. Detta är intressant då en hel del miljöaktivister som riskerar liv och lem för miljön ser den som enbart materia.

Som jag ser det har människor en unik roll som vi kristna har en speciell möjlighet att belysa. Vår mun vittnar om detta. Munnen har två primära funktioner: att äta och att tala. Vi kan se den som en slags förbindelse mellan det fysiska, att äta, och det abstrakta, att lovsjunga Gud.

Därför vill jag utmana alla att ta åtminstone en måltid per dag när ni specifikt reflekterar över och tackar Gud för den goda och livgivande mat som finns på tallriken. Vi måste återupptäcka att Guds kärlek påverkar även de vanligaste delar av våra vardagsliv om vi ska låta den kärleken forma oss. Jag vet att detta är känsligt och något som anses vara en relik av frommare tider men vi är i behov av förnyelse och kanske är det viktigt att blåsa nytt liv i en gammal sed.

Gör det personligt, gör det ödmjukt inför eller med andra, gör det intressant – en gemenskap som heter The Shakers där jag kommer ifrån gör detta genom att sitta i tystnad två hela minuter inför en måltid. En del människor ber några verser från Psalm 104 och andra bara uttalar sin tacksamhet utan formulär. Släpp in tacksamhet för Guds ständigt återkommande godhet i din vardag, Gud vill möta oss även där.

Konsten att ta emot kritik

JennyArnelöfFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Jenny Arnerlöf

”Jag skulle inte kunna vara pastor för jag skulle aldrig kunna predika.” Så sa en äldre gentleman till mig över kyrkkaffet. Pastorer gör mycket mer än predika på söndag förmiddag men predikan är den speciella uppgift som människor relaterar till pastorsyrket. Att formulera ord om ”Ordet som blev människa och bodde bland oss” är en oundviklig (och spännande!) del av att vara en pastor.

En hel del pastorskandidater kommer till THS med erfarenhet av att ha predikat många gånger i sin hemförsamling. Jag var inte en av dem. Ändå hade jag mina egna idéer om hur jag skulle vilja ordna en gudstjänst och hur jag ville skriva en predikan. Som studiekamrater och vänner bekräftar vi ofta varandras insatser i kapellet men vi brukar inte ifrågasätta varandras tolkningar eller komma med förslag till förbättring; sådant behöver vi få från människor med mer erfarenhet och perspektiv. Därför var möjligheten att medverka i skolans andaktsliv någon gång per termin sådant som jag uppskattade väldigt mycket.

Att stå inför mina studiekamrater och predika på svenska, ett främmande språk för mig, gjorde mig oerhört nervös. Det enda som var värre var väntan på gudstjänst- och homiletikseminariet en vecka senare där man från två lärare skulle få feedback på predikans teologiska innehåll och praktiska kommentarer om kommunikationsstil. Jag upptäckte att det var ingenting att vara nervös för. Nu har några år gått sedan första gången jag deltog och jag har varit med om flera andakter och efterföljande seminarier, vilket jag är tacksam för. Tacksam? För att ta emot kritik? Ja, ja, inte alltid i ögonblicket kanske, men i efterhand. Hur ser ett sådant seminarium ut kanske ni undrar? Och hur ofta predikar man på skolan?

Andakter hålls på skolan normalt sett tre till fyra gånger per vecka. Varje termin skickas det ut ett schema där man tilldelas åtminstone en, ibland två tillfällen att dels predika, dels leda en andakt där en annan student predikar. Inför dessa tillfällen är man ansvarig att kontakta varandra för att planera och ordna någon som kan hjälpa till med den musik man vill ha.

Gudstjänst- och homiletikseminarier förekommer varannan vecka och alla som har varit delaktiga i att leda och predika en andakt under perioden kommer. I tur och ordning diskuteras varje andakt genom att de medverkande lärarna ställer frågor i enlighet med deras ämneskompetens. Frågorna ser olika ut beroende på vilken årskurs man går eftersom vi förväntas samla och utveckla vår kompetens under studiegången. De kan handla om allt från val av text och musik till ”varför talade du så fort? Hade du bråttom därifrån?” eller ”vad exakt var poängen du ville få fram?” Ibland blir det tydligt under en lärares granskande blick att man bestämt vad en predikan skall handla om och sedan väljer man en text som passar till det. Att använda Bibeltexten på det viset är inte bara dålig exegetik – det är ett farligt missbruk av ansvaret som anförtros en person med pastoral uppgift. Det är också ett förlorat tillfälle att låta texten själv tala och upptäcka vad den har att säga till oss i vår tid. Att få prova på och upptäcka sådana misstag i en konstruktiv miljö kan rädda oss (och församlingar!) från obehagliga moment i ”real time”.

Utbildningen på THS siktar till att göra ansvarsfulla teologer av oss och inte teologiska idealister. Det innebär att vår predikan måste ta hänsyn till världen utanför kyrksalen och de riktiga liv som levs av människorna som kommer för att lyssna. Att få feedback från lärare som vill oss väl är en oerhört värdefull möjlighet till utveckling av en viktig pastoral färdighet.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.