Etikettarkiv: retreat

Jonas Eveborn har börjat som kaplan på THS

Från och med detta läsår har Equmeniakyrkan en kaplan anställd på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Frågan har diskuterats i flera år och när studenterna började sin hösttermin i slutet på augusti började också Jonas Eveborn sin tjänst som kaplan på 25 procent.

Jonas ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2005 och tog initiativet till att bilda Immanuel 153 i Stockholm, där han arbetade i 4½ år. Sedan dess har han varit pastor och föreståndare i Linköpings Missionskyrka i 7½ år. Han har efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, med Liselotte J Andersson som vice föreståndare. Men den tjänsten är inte på heltid, och därför fanns det också utrymme när Equmeniakyrkan ville anställa honom som kaplan på THS.

Jonas kommer att bo kvar i Linköping tillsammans med sin fru Christina och barnen Isak och Judit. Han är också mycket angelägen om att ha ett fortsatt ideellt engagemang i Linköpings Missionsförsamling och menar att den lokala församlingen är grunden för allt kristet arbete.

De tre saker som Jonas särskilt vill prioritera som kaplan är följande:

1) Vara ett stöd för Equmeniakyrkans pastorskandidater under deras utbildning.
2) Finnas med i gudstjänst-, andakts- och bönelivet på skolan.
3) Påminna om kärleken till den lokala församlingen, därifrån man kommer som pastorskandidat och dit man är på väg som pastor.

Konkret innebär tjänsten att Jonas kommer att finnas tillgänglig på THS för samtal framför allt på tisdagar. Men också finnas med i arbetet med retreater och med att samtala om kallelse till exempel på olika konferenser.

Det har länge funnits ett behov av att kunna hänvisa studenterna till en kaplan på THS. Inte så sällan uppstår frågor som man i första hand inte vill samtala med sina lärare om, utan med någon som inte sätter betyg eller sitter i antagningsnämnden. Även Svenska kyrkan har en kaplan på skolan, och från och med i år även Ortodoxa kyrkan. Eftersom flera studenter från Pingströrelsen nu går på skolan finns också en pingstpastor som kontaktperson och kaplan.

Rune W Dahlén

En av de största förmånerna…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonathan Lennartson.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” – Markus evangelium 6:31

En av de största förmånerna vi har som pastorskandidater är de resor som vi företar oss i utbildningen. På hösten är det en resa till en av våra regioner i vårt avlånga land. Men varje vår åker vi på en tyst retreat. Dessa retreater är något av en andningsplats. Här får vi släppa allt vad studier heter och tankar på vardag för att gå in i några dagars tystnad inför vår Herre. Denna tystnad är sannerligen en gåva i rätt tid då hektiska tider av studier har föregått samt kommer.

Min egen erfarenhet av dessa retreater har varit blandade. Under den första retreaten hade jag svårt med koncentration och tyckte mest att det var konstigt att vara tyst. Men så, några år senare, har jag lärt mig detta att Gud är med mig vart jag än är, och vill tala med mig personligen. Därför har retreaten blivit en längtan i mig, att få komma bort till en öde plats och spendera tid med Jesus. Detta möte med honom är formerande, eller rent utav transformerande, och är möjligt i den tystnad som retreaten erbjuder.

Jag är väldigt tacksam för alla de retreater som har getts till oss. Så ser jag dem, som gåvor från vår Herre, en vilostund tillsammans med honom.

– – – – – – – – – – – – – –

Retreaterna och höstens resa till en region ingår som en del i pastorsutbildningen, men för att inte kostnaderna ska bli för betungande säljer pastorskandidaterna sin egen tidning Årsringar. Även det bokloppis som just nu pågår på THS sänker kostnaden för dessa resor.

Jonathans erfarenhet av att den första retreaten inte var så enkel är ganska vanlig. Därför har det varit viktigt att under utbildningen erbjuda en retreat per år, även under Vägledningsåret, för att de blivande pastorerna ska hitta rytmen och sedan fortsätta att regelbundet åka på retreat som pastor. Vi tror att detta hjälper pastorerna att leva nära Gud och att orka fortsätta i sitt utgivande arbete år efter år.

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. I samband med denna dag säljer pastorskandidaterna tidningen Årsringar. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Att leva i hoppet

Karl Hylén, Surte, T2, 2015Från pastorskandidaten och gästbloggaren Kalle Hylén.

För ett par söndagar sedan predikades det på många ställen över en helt fantastisk text i Markusevangeliet. Det var berättelsen ur Markus 5:24-34 där vi möter en kvinna med blödningar som har förlorat allt och inte har något kvar, varken av pengar eller vänner, familj eller umgänge. Hennes liv, av det vi kan läsa i texten, suger verkligen. Hon är föraktad av en hel nation och har försökt att bli läkt av så många läkare att hon nu är helt pank. Men kvinnan lever på en fin, skör tråd som kallas för hopp. I denna kvinnas totala misär kan vi läsa vad som får henne att leva och orka ett litet tag till. Kvinnan lever på ett hopp om att det ändå finns någon som kan hjälpa henne och att hon ska bli frisk. Det står nämligen att kvinnan ”har hört om Jesus…” och detta gör att hon får ny kraft och ny energi att göra ett försök till. Kvinnan som har förlorat allt lever i ett hopp som ger henne kraft. Och detta hopp är en så viktig beståndsdel i vår kristna tro.

För tre veckor sedan åkte en del av oss pastorskandidater på retreat. Denna retreat bjuder på en blandning av frustration över att åka iväg och vara tyst när man har som mest i studierna, samtidigt som det ger ett skönt avbrott i den stress som studierna ger. Och retreaten var i år ett välbehövligt avbrott för mig personligen. Jag behövde påminna mig själv om vad hopp är.

Under retreaten fick jag ”höra” om Jesus. Precis som kvinnan i Markus 5 fick jag höra talas om Jesus igen och ur detta tändes ett hopp som gav kraft och energi till tron. Jag upplevde hur viktigt det är att hålla hoppet i tron levande, brinnande. För hoppet ger tron energi och liv. Hoppet fyller tron med den där bubblande nykära känslan som är så fantastiskt god. Och under retreaten upplevde jag vikten av att påminna mig själv om vad detta hopp är.

Vi fick av våra retreatledare en bön som är skriven av Ignatius av Loyola. Det är en överlåtelsebön som handlar om att ge sig till Jesus och det är något som har fungerat i efterhand för att hålla mitt hopp levande. Jag förstår att denna bön inte fungerar för alla. Men jag tror att det är viktigt att hitta de där små sakerna som tänder hopp i vår tro och vardag. Om det är att läsa en text, sjunga en sång eller göra något för en annan människa spelar ingen roll, bara det funkar för dig. Att då och då be en bön med överlåtelse till Jesus hjälper mig att leva i hoppet. Vad hjälper dig?

Take, Lord, and receive all my liberty,
my memory, my understanding,
and my entire will,
All I have and call my own.

You have given all to me.
To you, Lord, I return it.

Everything is yours; do with it what you will.
Give me only your love and your grace,
that is enough for me.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

Jag vill inte vara tyst fyra dagar

Simonsson, RebeccaFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Rebecca Simonsson, som har studieuppehåll från THS för att arbeta som ungdomsledare i Trollhättans Missionskyrka.

Vi som är pastorskandidater har en del förmåner som hjälper oss att växa som människor och i vårt förhållande med Gud. Vi får dessa förmåner för att det också gör oss till bättre framtida pastorer. En sådan förmån är retreat.

Jag är glad och tacksam för allt det vi får, men i ärlighetens namn ska jag säga att retreaten i år kändes mer som krav än förmån. Jag ville inte vara tyst i fyra dagar. Jag upplevde att den mest skulle ta upp min tid. Tid som jag istället skulle kunna lägga på vettigare, roligare saker, som att få träffa mina härliga ungdomar i församlingen som jag jobbar i. Men jag kunde inte komma på en tillräckligt bra anledning för att inte åka, så sagt och gjort: jag anmälde mig och åkte iväg.

Mina tidigare erfarenheter av retreat har varit väldigt positiva, så juSimonsson, Rebecca 2 närmre tiden för retreaten kom desto mer började jag längta. På någon månad gick känslan från krav till längtan. Trots längtan och tidigare erfarenheter ska jag ändå säga att jag inte förväntade mig så mycket från Gud under retreaten. Men en bön började formas i mitt hjärta, en bön som lever i mig även idag nästa två veckor efter retreatens slut.

Simonsson, Rebecca 3Ibland kan man tänka som jag gjorde först; Retreat är något som tar min tid. Varför ska jag lägga en helg på detta? Kanske behöver du då åka iväg? Ibland är det som vi tror tar tid, det som ger oss tid. Eller så kanske du inte alls tänker som jag, utan funderar på detta med retreat. Min varmaste rekommendation är då: testa!

Det är inte nödvändigt att åka på retreat för att Gud ska vara nära dig. Gud finns där du är. Alltid. Men det kan vara lättare under en retreat att se att det är en sanning. Där gör jag mig medveten om att det är så, genom de gemensamma samlingarna av olika slag.

Bönen som formades i mitt hjärta var bara två ord: Överraska mig. Jag blev överraskad. Flera gånger om och Gud har inte slutat överraska mig. Jag hoppas Gud fortsätter hela mitt liv. Min bön för dig är att du får bli överraskad av allt det goda Gud har för dig, på retreat eller i din vardag.

– – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor

Vår viktigaste kallelse

Sjölander, Sara 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

Vi som läser till pastorer känner en kallelse till det som inom kyrkan kallas särskild tjänst. Vi studerar för att kunna bli som herdar för människor – pastor är det latinska ordet för herde. Det vi gör i vår utbildning syftar till att vi så småningom ska bli goda herdar för människor.

I Ef 4:11-12 står det: ”Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp.”

Det kan vara lätt att i den processen glömma att den särskilda tjänsten är viktig – men inte viktigast. Det kan vara lätt att glömma att vår viktigaste kallelse är samma som för alla människor, kallelsen in i Guds kärlek, och att vi precis som alla andra människor är får som leds av den störste herden av dem alla. Ibland behöver vi påminnas om det.

Bjärka Säby

Det var med många känslor och tankar i kroppen jag en söndagseftermiddag i början av februari åkte hem från retreat- och samtalsdagar på Bjärka-Säby. Glädje, förundran, förhoppning, förvissning, längtan … Ord jag hört, tänkt och läst blandade sig med varandra – från naivitet till naivitet, doft av frihet, det är lätt att andas nära Gud, samma gamla nya jag, indifference, att nollställa sig själv inför kallelsen … Jag tänkte att jag var samma person som jag var när jag åkte samma sträcka, fast åt andra hållet, tre dagar tidigare men ändå lite förändrad.

Bjärka Säby 3

Jag fick under några dagar umgås med andra människor, med mig själv och med Gud. Vi gjorde det under tystnad, genom samtal och i bön. Vi åt tillsammans, sjöng tillsammans och borstade tänderna i tystnad bredvid varandra. Vi fick lyssna på människor som gått några steg längre på kallelsens väg än vi, vi fick ta del av deras tankar och känslor kring vad det är att leva nära Gud som pastor men framför allt som människa.

Bjärka Säby 4När jag åkte hem var det framförallt i en förnyad kärlek till Gud, i en förvissning om att han går vid min sida vart vägarna än bär och att han tror på mig även när min tro på mig själv och honom är svag. Därför är jag tacksam för dig som köper Årsringar eller lägger en extra slant i kollekten på bön- och offerdagen för pastorsutbildningen. Du ger möjlighet för oss pastorskandidater att fördjupa vår relation till Gud och till varandra, och det är nödvändigt för att vi så småningom ska bli goda herdar.

Bjärka Säby 2

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 8 mars. Och den 20-21 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 12 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Genom försäljningen av tidningen Årsringar blir det möjligt för alla pastorskandidater att åka på retreat en gång per år till ett starkt subventionerat pris. De som läser på heltid på campus känner varandra ganska bra och får åka på en helt tyst retreat torsdag-söndag. I år låg den retreaten på S:t Davidsgården i Rättvik med Britta Hermansson som ledare.

De andra pastorskandidaterna känner inte varandra lika bra eftersom de läser nätkurser, gör studieuppehåll, läser på halvfart eller har ännu inte påbörjat studierna på THS. De åker på retreat- och samtalsdagar torsdag-söndag. Där råder tystnad första dygnet, men sedan har de möjlighet att samtala med varandra. I år låg de dagarna på Nya slottet Bjärka Säby med Peter Halldorf som ledare.

Om tystnadens välsignelse

Ahlberg, IvaniFrån pastorskandidaten och gästbloggaren Ivani Ahlberg.

Människor med djup är vår tids brist. Det finns flera, ja till och med ett överflöd av intelligenta och begåvade människor i vår tid. Men djupa människor kan vi kanske räkna på ena handens fingrar. Att gå förbi det ytliga, utforska det andliga och leva på djupet är en viktig del av att vara kallad till pastor.

Richard Foster säger i sin bok Vägar till glädje att när vi ägnar tid åt andliga övningar är det ett sätt att så i anden. Det är Guds sätt att få ner oss på jorden så att Han kan arbeta med oss och förvandla oss. Och visst kan vi lära oss om andliga övningar med hjälp av böcker. Det behöver vi. Det är en god hjälp. Men fördjupning kräver övning också. Om vi bara tar in det vi läser på ett intellektuellt plan kommer vi aldrig att nå det djup vi önskar, längtar efter, och som vi som blivande pastorer så väl behöver.

Vi har ett ansvar att sätta oss in i den teologiska världen för att kunna vara sanningsenliga mot vår tro, mot vår kyrka och mot alla församlingsmedlemmar som representerar vår kristenhet. Men visst är det också viktig att inse att vår värld hungrar efter verkligt förvandlade människor. Och att förvandling börjar i oss själva. Först efter det kan vi prata om att nå andra. Den inre förvandlingen och djupet måste vara mål som är värda att söka nå av hela vårt hjärta. Det ger oss insikt så att vi effektivare kan få fördjupad kunskap om oss själva och om den värld vi lever i. Därmed kan vårt djup vara ett svar till en tom och urholkad värld.

För oss pastorskandidater på THS är livet precis som för alla andra. Oväsen, jäkt, spring för att hinna med, lämna in hemtentor, PM, läsa all kurslitteratur mm. Vi håller oss sysselsatta med mycket. Vi vill göra vårt bästa och verkligen ta vara på allt det vi lär oss på kurserna. Men om vi hoppas på att nå bortom ytlighet och bli pastorer med djup, måste vi gå in i den livgivande tystnaden, in i kontemplationens värld.

Det är tack vare våra tysta retreater som vi får möjlighet att öva oss i det. När Jesus levde och verkade på jorden hade han för vana att dra sig tillbaka från massorna för att vara ensam. Han gjorde det inte för att slippa människor utan för att vara tillsammans med Gud. I öknen sökte han sin himmelske Far; han lyssnade på honom och han umgicks med honom. Det behöver vi också göra. En tom gryta kan inte ge någon mat. När vi är på retreat i tystnad och meditation, utvecklar vi förmågan att höra Guds röst och lyda honom. Vi som lämnat över våra liv till Kristus och svarat ja till hans kallelse behöver veta hur han längtar efter att få ha gemenskap med oss. Och vi är helt enkelt totalt beroende av gemenskap med honom.

Vi behöver tid i tystnaden och meditation för att öva oss i att få bättre perspektiv och balans i vardagen. Vi måste få tid för att lära oss att vila i den Gud som älskar oss, som är oss nära, och som kommer till mötes och drar oss till sig. Vi behöver tid att öva i det precis som vi behöver tid att öva oss i teologi. Bara på det sättet kan vi bli bra pastorer. Det behövs balans mellan det intellektuella och det andliga. Predikan måste nå flera steg längre än vårt intellekt. Annars är det bara tomma ord. Det är därför det är så betydelsefullt att åka på retreater. Vi är helt beroende av detta. Vi söker Gud, gläds av hans närvaro, längtar efter hans sanning och vägar. Det underbara med en sådan erfarenhet är att vi inser att vi längtar efter det mer och mer. Man upptäcker sitt beroende av att samla sig, hitta centrum, att bli stilla, stiga in i tystnaden, låta det splittrade sinnet komma till ro och på så sätt fördjupa vår Gudsrelation. Vi får mat, blir mätta och redo att kunna mätta andra. Det jag längtar efter mest vid sidan om mina studier är ordet retreat.

Jag tror att alla pastorer har behov av att öva sig i avskildhet och tystnad. Tystnaden kan ibland innebära avsaknad av tal, men den innebär alltid ett lyssnande. Syftet med tystnad och avskildhet är att kunna se och höra. I vår stunder av tystnad och avskildhet lär vi oss när vi ska tala och när vi ska avstå från att tala. Behärskning är nyckeln. Tungan leder och styr oss på många sätt. Men när vi lär oss tystnadens disciplin då kan vi säga det som behöver sägas när det behövs. Därför är tystnaden en viktig del av det andliga livet. Tystnaden befriar oss från att behöva prata hela tiden i försök att dölja det vi verkligen är, befriar oss från behovet att rätta till det vi tror att andra tänker om oss. Endast när vi har lärt oss att verkligen vara tysta kan vi säga det ord som behövs när det behövs. Det är i avskildhet som vi får uppleva Guds stillhet och ta emot den inre stillhet som vårt hjärta längtar efter.

I våra retreater har vi fått hjälp av människor som Britta, Liselotte, Magnus, Ulla, och som hunnit gå några steg längre än oss för att öva oss i tystnadens djupa möjligheter. Jag garanterar att man inte vill gå miste om vad de har att säga. Kanske alla pastorskandidater i hemlighet beundrar och vill vara som dem. Det gör faktiskt jag. Och jag är tacksam för en så underbar möjlighet. Att få lära mig mer av dem.

De få dagar som vi tillbringar i den tysta retreaten är bara början av vår färd. Men redan nu kan vi skörda det vi sått i anden. Stillhetens frukter är en ökad känslighet och medkänsla för andra, upplevelse av en ny frihet när man träffar andra. Man är mer uppmärksam på deras behov, mer känslig för vad det är som de grunnar på och som bekymrar eller tynger dem. Må det så småningom bli en livsstil. Skulle det inte vara en sådan pastor församlingarna skulle vilja ha?

Frid åt er alla.

När Edin Lövås bad mig om hjälp

DSC_0009För några veckor sedan dog Edin Lövås. Han var en av mina förebilder, en av dem som betytt väldigt mycket för mig. Andra har skrivit dödsrunor och det finns även en mycket bra biografi om honom på norska av Knut Grönvik. Jag väljer att här bara ge några korta minnesbilder.

Edin Lövås var emellanåt gäst i mitt föräldrahem. Han sov nog aldrig över eftersom vi bodde så trångt i vår lägenhet, men när han var på genomresa eller när han varit och predikat hemma i Missionskyrkan hände det vid flera tillfällen att han var hos oss på en smörgås eller en bit mat. Som barn förstod jag aldrig storheten i det, men jag älskade Edin på grund av hans humor. Edin var en historieberättare av rang, och han släppte gärna loss i vårt hem som så många andra predikanter efter ett kvällsmöte.

Edin hade direkt efter sin pastorsutbildning blivit evangelist i Norska Missionsförbundet. Året var 1942 och Frank Mangs var den stora förebilden för honom som för så många andra. Senare blev han ungdomspastor i Oslo. Så får han göra starka andliga upplevelser och med hjälp av bl a texter av Ignatius av Loyola finner han den enkla Jesusmeditationen som blir en stor hjälp för honom. 1956 startar han Sandom Retreatsenter, och blir därmed pionjären i Norden med sin retreatverksamhet. Men hans samfund förstår honom inte och han får utstå mycket kritik. Det gör att Edin börjar resa som talare i Sverige och framför allt i Svenska Missionsförbundet. Och det var på den vägen han kom till mitt föräldrahem.

Mina föräldrar hade en stark önskan att få vara med om en retreat på Sandom, men det var inte så lätt med tanke på mig och min bror. Men till sist blev det av. Vi bröder fick dispens att vara med så mycket vi ville och vi fick bo i två små rum i källaren i Stillhetens hus. Jag var nog 16 år och min bror 18, och vi var med på i stort sett alla samlingar. Det var en märklig vecka! Vissa saker finns fortfarande knivskarpa i mitt minne.

Sandoms retreater var alltid halvtysta vid denna tid, vilket innebar att vissa timmar på dygnet var det tyst och andra timmar var det tillåtet att samtala. Edin erbjöd enskilda samtal, men något sådant vågade jag inte boka in. Men en eftermiddag kom Edin fram till mig ute på tunet och föreslog att vi skulle gå en promenad. När vi hade gått en stund utmed vägen pekade Edin upp i en slänt och sa att här finns det smultron. Så där satt Edin och jag på huk och åt smultron och samtalade. Jag minns precis vad vi samtalade om, och vad Edin sa blev mig till stor hjälp. Tänk att han såg mig, den blyge 16-åringen, och tog sig tid med mig!

En annan eftermiddag bad Edin oss syskon om hjälp. Sandom ligger alldeles intill den breda Ottaälven och på andra sidan låg en liten enkel roddbåt som skulle ros tillbaka till Sandom. Edin och en retreatdeltagare körde oss över närmaste bro och fram till stranden där båten låg. Den var verklig liten, men just därför drev den väldigt lätt i den strida älven. Min bror hade brutit armen tidigare samma sommar så det var jag som fick ro. Och det hade nog gått om det inte var för de trasiga årtullarna som mest bara bestod av lite ståltråd. Jag rodde tills ståltråden gav med sig och sedan fick vi försöka laga årtullarna så gott det nu gick medan båten drev nedströms. När jag hade rott tillbaka där vi var när vi började laga årtullarna var det dags att laga dem igen och vi drev på nytt. Edin satt på ena stranden och våra föräldrar på den andra. Edin erkände aldrig efteråt att han var orolig, men sanningen var att mina handflator var fulla av blåsor när vi kom fram, och flera av dem hade redan spruckit. Men fram kom vi.

Det som i så stor utsträckning präglade retreatverksamheten under Edins ledning var koncentrationen kring Jesusgestalten. Metoderna skiftade men detta var alltid centralt, att lära känna Jesus bättre. Han slutade inte som evangelist när han blev retreatledare, han bara ändrade formerna. Jag minns med vilken glädje han berättade om dem som kom till retreaterna utan att bekänna sig som troende, men hur de i retreatens tystnad, samtal, bön och Jesusmeditation kom till tro.

Jag mötte Edin Lövås flera gånger efter den där första retreaten. Jag lyssnade mer än gärna på honom och fick till och med hålla en föreläsning i en konferens i Göteborg dit vi båda och några till hade kallats. Jag kan fortfarande säga var Edin satt i kyrkan och lyssnade med stor uppmärksamhet och såg på mig med sin alltid lika varma blick. Att han var min förebedjare i den samlingen gick inte att ta miste på.

Men Edin förenade också retreatens stillhet och det sociala ansvaret. När han fyllde 75 år spelades det in ett TV-program om honom i Norge. Där fick han frågan hur han som ägnat så stor del av sitt liv åt retreatverksamhet kunde gå i demonstrationståg och stå på barrikaderna som ung. Edin svarade: ”En människa som beder, med meditationer, med Kristusupplevelser, den människan är totalt förfelad om hon inte förstår att det går linjer ifrån dessa upplevelser och ut i samhället. Här är ett sammanhang som vi aldrig får bryta. Det finns en förbindelse mellan mystik och politik.” Och vidare hävdade han att ett gudsmöte som inte för med sig högst konkreta, praktiska, sociala och politiska följder, är ett möte utan djup och verklighet.

En gång till skulle Edin be mig om hjälp. Sommaren 1998 skrev han i ett brev att han nu var 77 år gammal och att hans hälsa inte var helt på topp. Retreatverksamheten hade han för länge sedan lämnat till andra. Men nu drömde han om att starta en verksamhet i Oslo för att nå människor inom den alternativa andligheten med evangelium. Brevet blev långt och han ber om ursäkt för det, men undrar om jag som studerat nyandligheten under många år hade något råd eller någon vägledning att ge honom.

Och så skriver han: ”Min stora lidelse i livet har varit kallelsen att vinna människor för Gud”.

77 år gammal! Och med sviktande hälsa! Då drömde han om att vinna ännu några fler för Kristus.

Att kunna förena retreatens stillhet och det sociala engagemangets kamp och genom allt bevara lidelsen för evangelisation – det var Edin Lövås! Jag önskar – och tror – att vi på THS ska kunna få fram många pastorer med samma passion. Det är min bön och längtan.

Denna och nästa vecka åker alla pastorskandidater på retreat, antingen på S:t Davidsgården eller på Nya Slottet Bjärka Säby. Tänk gärna på dem i bön!

Rune W Dahlén

Det dolda och ändå så lysande!

Thaarup 3

 

 

Från gästbloggaren Charlotte Thaarup, som är regional kyrkoledare i Region Syd.

Vi var 12 deltagare samlade för tyst retreat. Mötesplats var Örestrand som ligger alldeles vid Öresund. Det var Allhelgona-dagarna och vädret var grått och dimmigt.

Vi bad tideböner, sjöng psalmer, delade gemenskap, åt god mat, Thaarup 4läste, vandrade längs vattnet, tittade ut i luften – men såg vi ut, såg vi inget annat än grå dimma! På rummen fanns blommor och ljus, i kyrkan ikoner och ljus – men vände man blicken utåt var det bara grått. Inte kunde man se Kullaberget mot nord, Helsingborg söderut eller Danmark på andra sidan Öresund!

Under dagarna blev det klart för mig vad jag redan visste, att på andra sidan vattnet finns landet där jag är född och fortfarande bor. Visst har retreatdeltagarna varit i Danmark, men det är mitt land – jag kan det, som jag skulle önska jag kunde Sverige – historien, geografin, kulturen, språket, dialekterna.

Thaarup 1

– Och detta, att veta om, känna till, känna sig hemma i något som inte är synligt men verkligen verkligt, blev för mig en bild på att förmedla den kristna tron. Att vittna om det vi har erfarit ställer oss inför utmaningen att berätta om och levandegöra en verklighet, för oss självklar och vardag men som för den som inte känner Kristus, höljs i dimmor.

Nu försöker jag inte antyda att Danmark är något Paradis – inte alls! Men känslan, att det finns en verklighet, oupptäckta landskap och oanade möjligheter i en människas liv – om bara hon visste, den känslan blev stark för mig under retreaten.

Uppdraget är att förmedla budskap om Livets storhet och om människornas inneslutenhet i Guds kärleksfulla uppmärksamhet – även om det inte känns eller syns uppenbart utan är höljt i dimmor.

Kallelsen är alltid in i gemenskapen med Jesus. Och oftast ser vi inte långt. Horisonten är inskränkt. Vi skulle vilja veta mera, känna karta och väg och röra oss i öppna landskap. Men varför egentligen? För säkerhets skull? Så vi inte blir besvikna, kommer att framstå som fåniga, luras? Eller är det rädslan att gå vilse, bli övergiven och ensam?

Men att svara en kallelse innebär precis att dessa frågor inte får svar utom orden ”Följ mig!”  Att gå i tro betyder att ha tillit till en större verklighet än den kända, höljd i dimman.

Thaarup 2Just vid Allhelgona vidgas förståelsen av livet. I Katolska kyrkan benämner man ett helgons dödsdag ”den himmelska födelsedagen”. Livet är större och mer! Jesus vittnade med sitt liv, sin död och uppståndelse om detta! Vi förkunnar, och Den Heliga Anden förmedlar detta mysterium.

At vi lever en tid i dimmor utan att se solen betyder verkligen inget – bara vi ser honom.

”Följ mig!” sa han. Vart skall vi? ”Med mig!”

O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja! Halleluja!
(W.W. How, Nathan Söderblom, Psalmer och Sånger 171 vers 4)

Tystnaden ger Gud fritt spelrum

DavidLundFrån gästbloggaren och pastorskandidaten David Lund.

Det var nog för en 6-7 år sen som jag hörde ordet ”retreat” för första gången. Min mamma skulle åka på en tre dagars retreat. När hon förklarade vad det innebar så skakade jag mest på huvudet. Varför åka iväg till en plats mitt ute i ingenstans och sen dessutom vara tyst en hel helg? Vad kan det vara bra för? Retreat, tänkte jag, skulle aldrig vara något för mig.

Men oj, vad fel jag hade!

Varje år åker Equmeniakyrkans pastorskandidater på en retreat. Denna gång var platsen Berget i Dalarna. S:t Davidsgården på Berget är en ekumenisk retreatgård som ligger vackert belägen strax utanför Rättvik. Här tillbringade vi fyra dagar där vi fick följa gårdens dygnsrytm. Dagarna bestod av gemensamma bönesamlingar, vägledning, bibelmeditationer och måltider.

Att omgärda sig av tystnad hör ju inte annars till vanligheten i vårt samhälle idag. Hela tiden, över allt, så möts vi av ljud. Från det att den där eländiga väckarklockan väcker oss på morgonen tills att vi somnar i soffan på kvällen av bruset från tv. Människan är en social varelse som mer än gärna använder sin röst för att prata. När vi inte pratar lyssnar vi på musik eller kollar på tv. Tillfällena då det är helt tyst runt omkring en blir bara färre och färre.

På en retreat får man vara i tystnad. Man får lära sig att bli bekväm med den. Till en början är det inte lätt. Men ju längre tiden går, ju bättre blir det. I tystnaden får man möta Gud. Min erfarenhet är att när man är i vardagen så är det lätt att livet rullar på. Det finns så mycket runt omkring oss som kan ta vår uppmärksamhet. Som kan göra att vi missar att höra Gud.

På en retreat och i tystnaden så får Gud fritt spelrum. Gud får chansen att tränga in på djupet i ens liv. I centrum får relationen med honom stå. För mig var dessa dagar oerhörda värdefulla. Jag fick chansen att ännu en gång reflektera över min kallelse till pastor men framför allt min kallelse att vara lärjunge till honom. Jag fick uppleva nåden att vila hos honom som ger mig kraft. Gud blev närvarande igen.

För 6-7 år sen tänkte jag att åka på retreat aldrig skulle vara något för mig. Jag hade fel. Kanske har du tänkt samma tanke? Pröva vettja!

– – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 9 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu varje vardag. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat.

Det krävs mod att följa sin längtan…

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Fässberg Norrhall.Fässberg Norrhall, Maria 3

När jag berättade att jag ansökt om att få bli pastorskandidat fick jag ett mail från en person som skrev: Det krävs mod att följa sin längtan. De orden har jag sedan dess burit med mig, även de dagar jag kanske inte känt mig så modig över beslutet.

Jag fyller 45 år nästa vecka och jag har så länge jag kan minnas varit sökt av Gud och haft en längtan till det som har med kyrkan att göra. Denna längtan försvann inte i och med att jag sa ja till Gud någon gång under höstterminen av min konfatid, den fördjupades snarare och har sedan dess varit en trogen följeslagare. Ibland starkare och då har den lett mig att ibland söka mig vidare på nya vägar och ibland svagare, men den har ändå alltid varit där.

När jag var i 25-årsåldern funderade jag mycket på det här med hur min vuxna tro skulle gestalta sig. Grunden fanns där, men jag längtade efter ett nytt språk och jag sökte mig till en retreat. Detta blev en av de där vändpunkterna vi har i livet. I tystnaden fann jag en väg att följa vidare där Gud fick utrymme att tala på ett annat sätt än tidigare.
Jag fick också upp ögonen för den tidiga kyrkan och livet i klostren. Nu började en ny längtan ta form, den efter ett fördjupat liv i gemenskap. Samtidigt blev också nattvarden allt viktigare för mig.

Jag fortsatte att åka på retreater mer eller mindre regelbundet, bland annat till Nya Slottet Bjärka Säby. Där hade det 1996 uppstått en gemenskap av män och kvinnor som för något eller några år i taget levde just det där livet i gemenskap som jag längtade efter. Men det var långt bortom det möjligas gräns för mig. Jag levde ju redan ett annat slags liv, var gift, hade fyra barn och var mitt upp i en begynnande läkarkarriär. Samtidigt fortsatte jag att längta. Hur skulle jag kunna leva överlåtet i mitt vardagsliv? Jag prövade att be tideböner och tyckte det var bra men hade väldigt svårt att hitta någon kontinuitet i det, mina ansträngningar hade en tendens att rinna ut i sanden.

År 2008 kom jag tillbaka till Bjärka för en ny retreat. Då hade jag inte varit där på några år och upptäckte att man precis ombildat den kommunitet som fanns där. Nu kunde man få tillhöra kommuniteten även om man inte hade möjlighet att bo på Bjärka. Det var som att äntligen komma fram! Fjärde advent 2008 påbörjade jag min novistid och i augusti 2009 avlade jag för första gången de löften som är grunden i vår gemenskap.

Ekumeniska kommuniteten på Bjärka Säby (www.ekibs.se) har nu några år senare över 100 medlemmar från stora delar av Norden och vi representerar alla möjliga kyrkor och samfund. Våra löften är enkla: att be en tidebön per dag, att fira nattvard en gång per vecka och att åka på retreat en gång per år. Utöver det har vi en regel med ett slags vägvisare som bland annat talar om vårt ansvar för enheten, hållbar livsstil och uthållighet och trohet i förhållande till våra lokala församlingar. Kommuniteten är ingen församling, den har jag hemma. Men i kommuniteten har jag plötsligt fått vänner som kommer från sammanhang jag kanske inte självmant skulle sökt mig till. Här har funnit en fokusering på det vi har gemensamt genom tron på Kristus och en överlåtelse till en kärleksfull gemenskap snarare än debatt om det som skiljer oss åt. Befriande på många sätt! Livet med mina vänner i kommuniteten har också hjälpt mig att bejaka en annan längtan jag burit på, den att förkunna evangeliet och att läsa teologi.

Min väg med Gud fortsätter och min längtan efter en ännu djupare gemenskap finns kvar. Men jag tror att jag mitt i detta kan få vara lite som hon som har samma namn som jag, Maria som levde med en sida inåt och begrundade mysteriet och en sida utåt som fick bära Kristus in i världen.