Etikettarkiv: samhällsfrågor

Jan Eliasson och bokloppis

Vad har egentligen Jan Eliasson och bokloppis med varandra att göra? Ja, egentligen inte mer än att de så att säga infaller samtidigt på THS.

Den 24 mars är det Öppet Hus på THS och den 24-25 mars är det Kallelsedagar på THS och Bromma folkhögskola.

För två år sedan  var Björn Ranelid speciell gäst på Öppet Hus, och i år är det ingen mindre än Jan Eliasson, f d vice generalsekreterare för FN. Klockan 15.30 samtalar han och THS-läraren Susanne Wigorts Yngvesson personligt om politik, religion och existentiella dimensioner. Samtalet har rubriken ”Hopp och möjligheter i rädslans tid”.

Innan dess hålls en miniföreläsning klockan 13 av THS-läraren Anneli Winell. Föreläsningen har rubriken ”Godis för kropp och själ”. Välbefinnande och vardagsandlighet i svenska kvinnotidningar.  Hon har beskrivit föreläsningen så här:

”Idag möter de flesta människor religion genom olika medier och medieplattformar. Kommersiella kvinnotidningar som Amelia, Tara och M-magasin är exempel på det. De vill följa sina läsare genom hela livet. Men det är inte bara kvinnor som läser dessa tidningar. Vill du som blivande pastor veta vad både kvinnor och män tror på i dag, vilka existentiella frågor de grubblar över – läs kvinnotidningar!”

På Bromma folkhögskola anordnas en öppen samling om den diakonala utbildningen. Samlingen är i skolans ljushall samma dag klockan 15.00-16.30. Du får tillfälle att möta studerande och lärare, titta runt på skolan och ställa frågor.

Klockan 17 börjar Kallelsedagarna som Equmeniakyrkan och Equmenia anordnar. Dessa dagar håller på fram till lördag klockan 16. Det blir bibelstudier, samtal, andakter, konsert, seminarier, förbön, lovsång med mera. Medverkar gör bland andra Charlotte Höglund, Patric Forsling, Peter Svanberg, Johanna Lindar, Linnéa Lidskog, Klas Johansson, Marie Lindholm, Rune W Dahlén och musiker från Bromma folkhögskola.

En nyhet för i år är att Equmeniakyrkans pastorskandidater bullar upp ett jättestort bokloppis på THS under Öppet Hus och Kallelsedagarna. Där kan man för en mycket billig peng köpa böcker av alla de slag: Teologi, mänskliga rättigheter, musik, presentböcker, uppslagsböcker, romaner, fackböcker, deckare, barnböcker med mera. Men även tavlor som suttit på väggarna men blivit över. Betala kan man göra kontant, med kort eller med Swish.

Diakon, missionär, pastor, pionjär? Har du ibland funderat i den här riktningen? Har du utmanats av kallelsen och undrar hur man förstår sig på den? Eller vill du bara veta mer om Equmeniakyrkans skolor? Öppet Hus och Kallelsedagarna är en jättechans för dig!

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se.

 

Så som i himlen, så ock på jorden

Sjölander, Sara 3Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

”Så som i himlen,
så ock på jorden.
Var det inte så vi sa.
Sanningen svider.
Du sviker din broder.”

Ibland drabbas vi av ord. De talar rakt in i vår vardag, i våra liv och pekar på en punkt där det bränner. Ovanstående ord, skrivna av Danny Saucedo, var just sådana ord för mig.

Idag, när jag börjar skriva detta blogginlägg, har jag haft förmånen att predika över Jesu ord från Markusevangeliet 1:14-15. Två korta verser som rymmer så mycket och som är aktuella fortfarande i dag.

”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ‘Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.'”

Alla stora ledare har programförklaringar, slogans, som skall sammanfatta vad de vill åstadkomma. Dessa ord är Jesus programförklaring, det vi kan läsa om i evangelierna är utvidgningar av just detta budskap. Det har nu gått 2000 år.

Har vi lyssnat? Har vi förstått?

Världen ser annorlunda ut nu mot hur den såg ut då, när Jesus kom och talade rakt in i den tiden. På många sätt går det inte att jämföra vår verklighet med deras. Vår värld är större och mer globaliserad. Vår kunskap ser annorlunda ut. Religion är inte lika viktigt, men andra saker har blivit vår religion. Det är inte lagen som styr oss utan tidsandan – individualismen, kapitalismen, konsumismen, kortsiktigheten. Inte budorden som sätter standard för hur vi ska leva utan bloggarna, magasinen, media …

Mitt ibland oss står fortfarande Jesus, och han säger samma sak som han gjorde för 2000 år sedan. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Lyssnar vi?

Jag har under den här hösten skrämts av att vi lever som om som om allt är som det ska, som om vi kommer att leva i evighet. Vi söker vårt andrum, vi tror att det funkar att bygga murar, och vi anförtror oss åt ledare som känns mer eller mindre sunda, vi kör våra bilar, äter vårt kött, går till våra jobb och hänger upp julstjärnor i fönstret som om allt är som det ska. Men mitt ibland oss finns människor som lider, både nära oss och långt ifrån. Människor som ropar efter hjälp, som ropar efter ögon som ser dem, efter öron som hör dem och efter händer som hjälper dem. De ropar efter oss. Så som ni har tagit emot en av dessa mina minsta har ni tagit emot mig, säger Jesus.

”Jag tror vi vill, jag tror vi kan. Vi måste lyfta upp varann till himmelen”, fortsätter Dannys sång.

Världen är full av bevis för att människor kan åstadkomma förändringar. Trots att de bara är människor. Moder Teresa, Martin Luther King. Rosa Parks, Desmond Tutu, Nelson Mandela
Jonatan Alfvén, Siavosh Derakhti, Elise Lindqvist. Och många, många fler som verkar i det tysta, som inte vinner nobelpris eller syns i media men som ändå dedicerar sina liv åt att hjälpa andra.

Gudstjänst 2

Som kristna är vi kallade att vara ljus i mörkret. Och jag hoppas att något håller på att hända, att alla goda krafter ska samlas och lysa upp mörkret i vår värld. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Johannesevangeliet 1:5

Med önskan om en God Jul och ett Gott nytt år!

Jag har en dröm…

Flyman, Hampus 2Från pastorskandidaten och gästbloggaren Hampus Flyman.

Det är en ganska sliten inledning på ett tal. Men jag har en dröm. Jag drömmer om att människor ska komma till tro och få ett bättre liv i Kristus så att Guds rike får växa.

I höstas påbörjade jag mina studier för att, om Gud vill, bli pastor. Det har inneburit flytt till storstaden, nya sammanhang, nya vänner och nya kunskaper. Jag har bara hunnit med sex månader på THS än så länge, men jag har redan lärt mig en hel del. Bland mycket annat så har jag fått läsa kyrkohistoria. Där fick jag upp ögonen för att man har tänkt ganska olika om den kristna tron genom historien. Varje tid har haft sin teologi anpassad till sin kontext. Olika kontexter, eller sammanhang, behöver olika teologier för att möta sin tidsanda och sin tids människor. Jag tror samma sak gäller med hur vi uttrycker oss och utformar våra samlingar som kyrka idag. Vi behöver fundera på vilken kontext vi lever i för att nå ut med evangeliet så bra som möjligt. Det är lätt att fastna i gamla spår och bara köra på utan att reflektera.

Idag kämpar många församlingar med sviktande medlemstal och ökande medelålder. Hur kommer detta sig? Är Jesus inte längre relevant för dagens människor? Jo, det tror jag att han är. Jesus är fortfarande relevant idag år 2016. Kan det vara så att våra kyrkors teologi och uttryckssätt inte riktigt hängt med när kontexten vi lever i förändrats? Vi lever under ett nytt årtusende i en ny kontext. Men mycket i våra uttryckssätt och sätt att forma våra gudstjänster kommer från förra årtusendet. Jag tror inte människor är mindre intresserade av tro idag. På en del platser finns ett stort ungdomsarbete, men steget in i församlingen är ofta allt för stort. Om språket och tonerna är så främmande att en som för första gången besöker en gudstjänst inte kan ta till sig evangeliet i det som sker, då behöver vi tänka om. Inget ont mot orgel och psalmer, för att ta ett exempel, de har betytt väldigt mycket för väldigt många människor i våra kyrkor genom åren, och har fortfarande en viss roll att fylla. Jag säger inte att orgel och psalmer måste försvinna för att människor ska lära känna Jesus.  Men vi behöver fundera på hur man på ett bra sätt når ut med evangeliet i just den kontext man som kyrka lever i idag.

Jag drömmer om att Guds rike ska växa. Då får inte våra former bli ett hinder. För att leda människor till tro behöver vi kunna möta den kontext vi lever i idag.

– – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

När Edin Lövås bad mig om hjälp

DSC_0009För några veckor sedan dog Edin Lövås. Han var en av mina förebilder, en av dem som betytt väldigt mycket för mig. Andra har skrivit dödsrunor och det finns även en mycket bra biografi om honom på norska av Knut Grönvik. Jag väljer att här bara ge några korta minnesbilder.

Edin Lövås var emellanåt gäst i mitt föräldrahem. Han sov nog aldrig över eftersom vi bodde så trångt i vår lägenhet, men när han var på genomresa eller när han varit och predikat hemma i Missionskyrkan hände det vid flera tillfällen att han var hos oss på en smörgås eller en bit mat. Som barn förstod jag aldrig storheten i det, men jag älskade Edin på grund av hans humor. Edin var en historieberättare av rang, och han släppte gärna loss i vårt hem som så många andra predikanter efter ett kvällsmöte.

Edin hade direkt efter sin pastorsutbildning blivit evangelist i Norska Missionsförbundet. Året var 1942 och Frank Mangs var den stora förebilden för honom som för så många andra. Senare blev han ungdomspastor i Oslo. Så får han göra starka andliga upplevelser och med hjälp av bl a texter av Ignatius av Loyola finner han den enkla Jesusmeditationen som blir en stor hjälp för honom. 1956 startar han Sandom Retreatsenter, och blir därmed pionjären i Norden med sin retreatverksamhet. Men hans samfund förstår honom inte och han får utstå mycket kritik. Det gör att Edin börjar resa som talare i Sverige och framför allt i Svenska Missionsförbundet. Och det var på den vägen han kom till mitt föräldrahem.

Mina föräldrar hade en stark önskan att få vara med om en retreat på Sandom, men det var inte så lätt med tanke på mig och min bror. Men till sist blev det av. Vi bröder fick dispens att vara med så mycket vi ville och vi fick bo i två små rum i källaren i Stillhetens hus. Jag var nog 16 år och min bror 18, och vi var med på i stort sett alla samlingar. Det var en märklig vecka! Vissa saker finns fortfarande knivskarpa i mitt minne.

Sandoms retreater var alltid halvtysta vid denna tid, vilket innebar att vissa timmar på dygnet var det tyst och andra timmar var det tillåtet att samtala. Edin erbjöd enskilda samtal, men något sådant vågade jag inte boka in. Men en eftermiddag kom Edin fram till mig ute på tunet och föreslog att vi skulle gå en promenad. När vi hade gått en stund utmed vägen pekade Edin upp i en slänt och sa att här finns det smultron. Så där satt Edin och jag på huk och åt smultron och samtalade. Jag minns precis vad vi samtalade om, och vad Edin sa blev mig till stor hjälp. Tänk att han såg mig, den blyge 16-åringen, och tog sig tid med mig!

En annan eftermiddag bad Edin oss syskon om hjälp. Sandom ligger alldeles intill den breda Ottaälven och på andra sidan låg en liten enkel roddbåt som skulle ros tillbaka till Sandom. Edin och en retreatdeltagare körde oss över närmaste bro och fram till stranden där båten låg. Den var verklig liten, men just därför drev den väldigt lätt i den strida älven. Min bror hade brutit armen tidigare samma sommar så det var jag som fick ro. Och det hade nog gått om det inte var för de trasiga årtullarna som mest bara bestod av lite ståltråd. Jag rodde tills ståltråden gav med sig och sedan fick vi försöka laga årtullarna så gott det nu gick medan båten drev nedströms. När jag hade rott tillbaka där vi var när vi började laga årtullarna var det dags att laga dem igen och vi drev på nytt. Edin satt på ena stranden och våra föräldrar på den andra. Edin erkände aldrig efteråt att han var orolig, men sanningen var att mina handflator var fulla av blåsor när vi kom fram, och flera av dem hade redan spruckit. Men fram kom vi.

Det som i så stor utsträckning präglade retreatverksamheten under Edins ledning var koncentrationen kring Jesusgestalten. Metoderna skiftade men detta var alltid centralt, att lära känna Jesus bättre. Han slutade inte som evangelist när han blev retreatledare, han bara ändrade formerna. Jag minns med vilken glädje han berättade om dem som kom till retreaterna utan att bekänna sig som troende, men hur de i retreatens tystnad, samtal, bön och Jesusmeditation kom till tro.

Jag mötte Edin Lövås flera gånger efter den där första retreaten. Jag lyssnade mer än gärna på honom och fick till och med hålla en föreläsning i en konferens i Göteborg dit vi båda och några till hade kallats. Jag kan fortfarande säga var Edin satt i kyrkan och lyssnade med stor uppmärksamhet och såg på mig med sin alltid lika varma blick. Att han var min förebedjare i den samlingen gick inte att ta miste på.

Men Edin förenade också retreatens stillhet och det sociala ansvaret. När han fyllde 75 år spelades det in ett TV-program om honom i Norge. Där fick han frågan hur han som ägnat så stor del av sitt liv åt retreatverksamhet kunde gå i demonstrationståg och stå på barrikaderna som ung. Edin svarade: ”En människa som beder, med meditationer, med Kristusupplevelser, den människan är totalt förfelad om hon inte förstår att det går linjer ifrån dessa upplevelser och ut i samhället. Här är ett sammanhang som vi aldrig får bryta. Det finns en förbindelse mellan mystik och politik.” Och vidare hävdade han att ett gudsmöte som inte för med sig högst konkreta, praktiska, sociala och politiska följder, är ett möte utan djup och verklighet.

En gång till skulle Edin be mig om hjälp. Sommaren 1998 skrev han i ett brev att han nu var 77 år gammal och att hans hälsa inte var helt på topp. Retreatverksamheten hade han för länge sedan lämnat till andra. Men nu drömde han om att starta en verksamhet i Oslo för att nå människor inom den alternativa andligheten med evangelium. Brevet blev långt och han ber om ursäkt för det, men undrar om jag som studerat nyandligheten under många år hade något råd eller någon vägledning att ge honom.

Och så skriver han: ”Min stora lidelse i livet har varit kallelsen att vinna människor för Gud”.

77 år gammal! Och med sviktande hälsa! Då drömde han om att vinna ännu några fler för Kristus.

Att kunna förena retreatens stillhet och det sociala engagemangets kamp och genom allt bevara lidelsen för evangelisation – det var Edin Lövås! Jag önskar – och tror – att vi på THS ska kunna få fram många pastorer med samma passion. Det är min bön och längtan.

Denna och nästa vecka åker alla pastorskandidater på retreat, antingen på S:t Davidsgården eller på Nya Slottet Bjärka Säby. Tänk gärna på dem i bön!

Rune W Dahlén

Bönder, gemenskap och liv som förvandlas

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson som läser halvtid på THS och jobbar haltvtid som ungdomsledare i Finspångs missionsförsamling.

Att mötas och skiljas är något som hör livet till. Jag har de senaste månaderna slagits över hur många olika relationer vi som människor är inblandade i. Det kan vara alltifrån en nära vän till någon vi bara träffat ett antal gånger. Vi kan aldrig veta vem som värdesätter vår närvaro och räknar dig eller mig som en betydelsefull vän i livet. Mötet mellan människor är något väldigt vackert. Det händer något i mötet som vi aldrig kan planera eller förutse. Ofta tror jag vi människor, i alla fall jag, försöker planera och räkna ut vad som ska hända. Jag ställer mig ofta strategiska frågor såsom: Vart ska det här samtalet leda? Vad har vi för mål med mötet? Vad måste vi komma fram till? Visst, ibland kan sådana frågor vara bra och hjälpa oss att hålla en röd tråd i ett specifikt samtal. Men väldigt ofta uppstår något i mötet som är mycket viktigare än det jag har planerat i förväg. Att möta en annan människa kan förändra mitt liv och det kan jag inte planera. Jag är övertygad om att i mötet mellan människor kan Gud bli väldigt påtaglig. Genom sin ande verkar han i den jag möter och då och där kan mitt liv bli förvandlat av Gud genom en annan människa.

Karlsson, Johanna - bloggEn helt vanlig vardag kan några bönder på den indiska landsbygden möta ett antal svenska bönder från Östgötaslätten. Antingen åker indierna hit eller så åker svenskarna dit. De lever livet tillsammans i ett antal dagar, delar vardagen ihop med allt vad det innebär. Ingefära, bomull, vete, sockerrör och gurkmeja är bara några av de grödor som växer på fälten i Indien. En vardag som de svenska bönderna lätt känner igen sig i. Även om det handlar om andra grödor under helt andra förhållanden så är det samma yrke. Det handlar om att producera mat. Same, same but different!

Det jag på några rader har försökt beskriva är något som jag blivit väldigt tagen av de senaste veckorna när jag själv besökte Indien. Det är ett utbyte mellan indiska lantbrukare och svenska lantbrukare i Finspång. Inte med syfte att bedriva hjälparbete utan Karlsson, Johanna - blogg 2med syfte att skapa tillfällen att mötas och knyta vänskapsband. Vad som sen kan hända finns det inga gränser för. I mötet kan vi inte med vår vildaste fantasi räkna ut vad som kommer att hända. Men att gemenskap kan ge människor förvandlade liv det har hänt förr. Då kanske det i alla fall är hjälparbete? Hjälparbete i en helt annan form än den vi är vana att tänka på. Den typen då den som har det bra ger av sitt överflöd. Tänk om det också finns ett hjälparbete som istället handlar om att mötas, att ge varandra gemenskap. Ett sådant hjälparbete har vi nog alla behov att vara en del av! Kanske är det så att vi i vår kalla del av världen är i extra stort behov av att få hjälp att utveckla gemenskap med stort G. För ärligt talat: Hur ofta har jag hela mitt lilla hus fullt av människor i olika åldrar som sittandes på golvet käkar, skrattar och umgås?

Karlsson, Johanna 5

Jag funderar ett varv till och inser att i mötet med detta lantbruksutbyte har jag som blivande pastor lärt mig något otroligt viktigt, nämligen att vara öppen för Guds ande som verkar i gemenskapen på ett sätt som vi aldrig kan planera eller förutsäga. Vem hade kunnat förutse att dessa bönder skulle lära mig det? Ingen, men i mötet verkar Gud.

Kyrkan förblir profetisk!

Wedegård, David 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren David Wedegård. David kommer ursprungligen från Vårgårda men tillhör nu Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Han har läst fyra och ett halvt år på THS och skall nästa läsår gå Vägledningsåret för att sedan ordineras till pastor i Kyrkokonferensen 2016.

 

 

Jesus Kristus är Herre (Fil 2:11)! Det har varit den kristna kyrkans bekännelse sedan de första lärjungarna spred evangeliet (det glada budskapet), sedan den tid då rörelsen låg i sin linda. Det är även den kristna kyrkans bekännelse idag. Jesus Kristus är Herre!

Men man kan undra vad det har för betydelse för våra liv idag? När den tidiga kyrkan bekände att Jesus var Herre (grekiska Kyrios), var det ingen andlig bekännelse, något som bara berör vårt inre liv och som till slut leder till ett evigt liv i himlen. I en tid då den romerska kejsaren kallades för herre (kyrios), så var det en bekännelse som fick ödesdigra konsekvenser för varje enskild kristen människa som vågade bekänna en annan Herre. Det var ett politiskt ställningstagande, likväl som ett religiöst.

Att skilja på det offentliga, sekulära politiska området och det privata och religiösa är ett modernt fenomen. Under den tid då Jesus och hans lärjungar proklamerade evangeliet var det ett budskap som både hade politiska, så väl som sociala konsekvenser. Att Jesus var Herre var en bekännelse som innebar att kejsaren inte var herre. Det finns ingen högre instans för en kristen människa än Jesus Kristus. Inga politiska system, inga karismatiska ideologer, inga rättsliga ämbeten kan någonsin gå före kyrkans bekännelse till Jesus Kristus. Men återigen, vad betyder det för mig och för kyrkan idag?

JesusDetta betyder att Jesus Kristus är Herre, alldeles oavsett vad vi har för åsikt om det! I denna fråga är sanningen aldrig relativ, som annars är så populärt att hävda. Det är en verklighet vi har att förhålla oss till. Han går före allt. Kyrkan som förmedlare och förvaltare av detta budskap går före allt. Och visst är det intressant i tider när det politiska klimatet blir allt mer spänt. De sekulära makterna kan aldrig diktera kyrkans agenda. När människovärdet ifrågasätts, när den som flyr blir misstänkliggjord och den fattige blir osynlig, ja då förblir kyrkan profetisk. Gud gör inte skillnad på människor (Apg 10:34, Rom 2:11, Jak 2:1)! Därför går evangeliet om Jesus Kristus före alla resonemang om ekonomisk vinst i samhället, där individen beräknas värdig beroende av hur mycket köpkraft hen har.

Missförstå mig inte – samhällsbygget är gott. Att gemensamt samordna genom den politiska arenan, för att också i ödmjukhet och respekt kunna leva tillsammans, det är gott och där behövs det bekännande kristna människor. Historien är fylld av kristna vittnen som förändrat hela samhällen till det bättre, men en sak har de gemensamt – de är grundade i övertygelsen om vem det är som egentligen har makten i den verklighet vi lever i.

Gudstjänst

Detta för mig osökt till den kristna gudstjänsten. Jag är nu färdig med min pastorsutbildning och om bara någon vecka skall jag påbörja min första tjänst i en församling. Och jag ser det som min primära uppgift att tillsammans med församlingen försöka hjälpa människor se verkligheten sådan den faktiskt är. Gudstjänsten är det tillfälle då de kristna genom alla tider har samlats för att fira att Jesus Kristus är Herre. Gudstjänsten firas på söndagar, som enligt tradition kallats för den åttonde dagen i veckan. Gudstjänsten på den åttonde dagen är den tid och den plats där den nya verkligheten träder fram och evigheten tar sin plats i våra hjärtan. Och i det perspektivet finns det inget eller ingen som på riktigt kan skrämma oss. De som samlas till gudstjänst får nya ögon som ser verkligheten sådan den faktiskt är – Jesus Kristus är Herre! – och oavsett vad som sker med oss vet vi att Han kommer att hela det som är skadat en synnerligen vacker dag. Med den övertygelsen kan vi som kristna stå upp för det vi tror på. Den Gud som så älskade världen har inte lämnat den åt sitt öde. Hoppet om en ny, upprättad skapelse lämnar oss aldrig. Och vi får också nya ögon att se på varandra och på den värld vi lever i. Allt blir omgärdat av ett slags heligt skimmer. Mina medmänniskor kan aldrig reduceras till ekonomiska siffror, de är älskade av Gud.

Den värld vi lever i är tyngd av sorg och våld. Från krigets Syrien till de romer som denna vinter sitter och tigger på våra svenska gator och torg. Att Jesus är Herre innebär att jag, både som kristen och som pastor, är kallad att försöka förändra det jag kan. Att ge till dem som behöver och att verka för att krigets fasor skall lindras. I gudstjänsten innesluts allt detta – vi delar med oss av det vi har och ber för den värld som lider, och allt i syfte att vi själva skall förvandlas och bli mer lik Honom som offrade allt för att världen skulle få liv.

David Wedegård

Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.

Skapelsen återupprättad

JennyArnelöfPastorskandidaten Jenny Arnerlöf är född och uppväxt i USA. Ett av hennes stora intressen är permakultur, som handlar om odling och samhällsplanering med ett helhetsperspektiv. I höstas höll hon en predikan i kapellet på THS som återges här.

En ledare i Sändaren förra veckan påstod att lovsång är skapelsens mål. De verserna vi läste från Psalm 65 gör också detta tydligt – jorden njuter av Guds omsorg och växterna gör det de skapades att göra under hans omsorg och på så sätt är de en tyst lovsång till Gud.

Detta är inte så svårt för oss att tänka. Det är inte så underligt att människor söker sig till ”naturen” mer och mer och inser att det är viktigt att värna om naturen. Många människor jämför till och med naturreservat och urskogar med katedraler och föredrar att vandra där jämfört med att gå på gudstjänst, där vi med hjärta och hjärna tillber Gud tillsammans på det sättet som är unikt för oss människor. Denna skogsvandring är något fysiskt – människor kanske känner att de behöver en kroppslig förankring i skapelsen och i sin egen kropp. Jag tycker det är intressant att det förknippas av så många människor, sekulära likväl som religiösa, med tillbedjan.

Det har varit allt för lätt för oss i kyrkliga sammanhang att fokusera på det abstrakta, på frälsningen av våra själar, nåd och förlåtelse utan att sätta vår tacksamhet i ett jordiskt sammanhang. Jag säger inte att vi inte ska vara tacksamma för vår tro som vi inte alltid upplever som fysisk, men om vår tro inte har något med våra fysiska liv i denna värld att göra är det något som saknas. Jesus var oerhört intresserad i människors fysiska liv, något som evangelietexten som jag nu skall läsa bekräftar. Den är hämtad ur Matteusevangeliets 15:e kapitel, verserna 29-31.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Jag tror att vi ibland inte vet vad vi ska göra med sådana texter. Speciellt i akademiska sammanhang där vi blir specialister på hur man vetenskaplig förklarar texter som går mot kända vetenskapliga principer och vår vanliga erfarenhet (vilket jag inte menar behöver vara en dålig kunskap men en som man måste tillämpa försiktigt).

Men vi lever i en tid som har väldigt svårt för det mirakulösa. En av mina favoritförfattare är Wendell Berry, som är en offentlig intellektuell som skriver mycket om jordbruks- och samhällsfrågor. Han har sagt att Bibeln är en bok som bäst läses utomhus i en naturlig miljö. Han menar att det är när vi vistas i sådana miljöer som vi utvidgar vår blick för vad som är möjligt. (Berry’s insikt blir ännu mer intressant när man vet att han inte identifierar sig som kristen.)

Själv tror jag att mirakler hände i Jesus närvaro. Men kanske är poängen inte bara hur kul Jesus är. När han befriade människor från sina hinder gav han oss en inblick i hur skapelsen var menad att vara från början. I den korta texten ser vi att Gud och Jesus bryr sig om skapelsen och att de förhärligas när skapelsen återupprättas och blomstrar.

När skapelsen är välvårdad, är den någonting som reflekterar tacksamhet och kärlek till Gud. Detta är möjligt därför att Gud skapade allt som finns utifrån sitt eget väsen som är kärlek. Kärlek som görs konkret blir till påtagliga goda ting; såsom våra liv, det vackra, det läckra, det väldoftande, det sköna. Ni förstår bilden. Tänker du på dig själv som produkten av Guds kärlek? När vi upplever Guds godhet har vi ett behov av att tacka, att återspegla godheten och kärleken tillbaka till Gud.

I psaltarpsalm 65 läser vi att Gud visar omsorg om sin skapelse, vilken lovsjunger Gud i retur. På samma sätt visade också Jesus för oss Guds kärlek till skapelsen och hur skapelsen i sin tur prisar Gud. I människans fall innebär det ord av tacksamhet och lovsång. Vi tänker inte så ofta på oss själva som en del av skapelsen och det är för att vi har skapat en mänsklig kultur som är väldigt skild från den naturliga världen. I denna mänskliga kultur håller de flesta av oss till nuförtiden, och klyftan mellan den mänskliga kulturen och den naturliga världen har blivit en källa till många problem som vi nu står inför – den så kallade miljökatastrofen.

Vi konfronteras nästan dagligen med rapporter och information om konsekvenserna av många av våra val, även om vissa miljöaktivister hävdar att vi inte alls hör tillräckligt. De totala konsekvenserna inkluderar även förtryck och ibland förslavning av andra människor, samt förnedring och förstörelse av skapelsen. Det är svårt att yttra tacksamhet för saker som vi vet har orsakat förtryck av andra och nedbrytning av skapelsen och andra skapade varelser. Mycket av retoriken som vi mötts av vad gäller vår påverkan på jorden resulterar i skuldkänslor och uppgivenhet. Vi känner oss maktlösa att göra mer eller förändra mer än vad vi redan har gjort.

Jag vill inte lägga på oss mer skuldkänslor, men jag vill ge oss en liten utmaning. Tacksägelsedagen har ofta kopplats till skörden och de praktiska angelägenheter som gör att vi ännu ett år har fått det vi behöver för att leva. Som kristna har vi ett unikt bidrag att ge till samhällets samtal om miljön. Vi anser att all skapad materia har mening eftersom den skapades av Gud. Detta är intressant då en hel del miljöaktivister som riskerar liv och lem för miljön ser den som enbart materia.

Som jag ser det har människor en unik roll som vi kristna har en speciell möjlighet att belysa. Vår mun vittnar om detta. Munnen har två primära funktioner: att äta och att tala. Vi kan se den som en slags förbindelse mellan det fysiska, att äta, och det abstrakta, att lovsjunga Gud.

Därför vill jag utmana alla att ta åtminstone en måltid per dag när ni specifikt reflekterar över och tackar Gud för den goda och livgivande mat som finns på tallriken. Vi måste återupptäcka att Guds kärlek påverkar även de vanligaste delar av våra vardagsliv om vi ska låta den kärleken forma oss. Jag vet att detta är känsligt och något som anses vara en relik av frommare tider men vi är i behov av förnyelse och kanske är det viktigt att blåsa nytt liv i en gammal sed.

Gör det personligt, gör det ödmjukt inför eller med andra, gör det intressant – en gemenskap som heter The Shakers där jag kommer ifrån gör detta genom att sitta i tystnad två hela minuter inför en måltid. En del människor ber några verser från Psalm 104 och andra bara uttalar sin tacksamhet utan formulär. Släpp in tacksamhet för Guds ständigt återkommande godhet i din vardag, Gud vill möta oss även där.

Kränkt eller glad?

Under Stilla veckan har ett märkligt fenomen uppstått i Sverige. Först blev några kristna ledsna och upprörda över ICAs reklamfilm inför påsk och protesterade mot den. Då blev andra kristna ledsna och upprörda över att någon kunde bli ledsen och upprörd över något sådant och försvarade filmen. När sedan ICA drog in reklamfilmen blev ställningstagandena allt mer tydliga och distinkta:

A) Man får inte skämta hur som helst med något så heligt och centralt som nattvarden.

B) Man får som kristen inte bli kränkt och börja protestera mot vad som helst.

Jag är väl velig, men jag kan tycka att det ligger något i båda uppfattningarna.

Låt mig erkänna: Jag blev ledsen över reklamen. Jag tyckte den var okänslig och onödig. Jag tycker att ett av Sveriges största företag kunde ha tänkt ett varv till innan man producerade den där filmsnutten.

Men kränkt? Nej, det kan jag inte påstå. Jag håller också med de som menar att det finns annat som vi har mycket större anledning att bli kränkta över. Och att det inte är bra att vi kristna blir kända som humorlösa och lättkränkta.

Det jag märkte var dock att andra kristna tog mycket mer illa vid sig än mig över reklamfilmen. Kristna som jag ser upp till och respekterar. För mig som kristen är det viktigt att ta deras sorg på allvar. De känner sig sårade och de måste få känna så. Vi har ingen anledning att protestera mot det eller göra oss lustiga över det. Lika lite som vi ska göra oss lustiga över att muslimer eller judar, romer eller homosexuella, dyslektiker eller tjocka kan bli sårade över sådant som de uppfattar som sårande eller kränkande. Det kanske inte alls var tänkt som sårande eller kränkande, men vi måste ta deras upplevelse på allvar.

Därför borde vi nog tänka ett varv till innan vi ropar skam över de vi tycker är för ”lättkränkta” när det gäller ICAs reklam. Alla har vi svårt att sätta oss in i hur en annan människa känner sig. Men som pastor eller blivande pastor är det oerhört viktigt att lyssna in och ändå försöka förstå hur en annan person reagerar. Och det gäller förstås båda parter: att försöka förstå både de som upplever sig sårade av reklamen och de som upplever sig sårade över att några medkristna tvingat bort den.

Sedan är det aldrig fel att föra det lågmälda samtalet där vi vågar vara öppna mot varandra. I sådana samtal kan också positioner flyttas. Det är däremot nästan omöjligt i ett ordkrig.

 

Snart är det påsk. Mina tankar har gått till påskar som varit. För 30 år sedan hade jag födelsedag på Påskdagen. Jag predikade i Rickarums Missionskyrka och människor fick skänka pengar till den internationella missionen om de ville. Vi väntade vårt första barn vilken dag som helst och några veckor senare skulle vi flytta från vårt första hem tillsammans och min första pastorstjänst. Mina föräldrar gästade oss över påsken och vi plockade vitsippor till kaffeborden i kyrkan. Det var förväntan och framtidshopp i luften.

Förra året skulle vi fira påsk för första gången utan min mamma. Hon hade dött i januari, 93 år gammal och mätt på livet. Men saknaden och sorgen var stor i alla fall. Och nu skulle det bli påsk. Hur skulle det gå?

Några dagar innan påsk tog vi ner ett litet skåp som satt på köksväggen. När jag lossat det från väggen singlade något ner. Det var tre små kuvert som tydligen legat ovanpå skåpet utan att vi sett det. Ett kuvert till var och ett av våra barn. Kuverten var från farmor med en handskriven önskan om Glad Påsk.

2013-06-21 18.20.58

Jag tror jag vet hur det gått till. Mamma var på besök hos oss och ville ge en hälsning med en liten slant till barnen, och jag fick i uppdrag att lämna kuverten först sedan hon rest hem. Inte hem till himlen utan hem till Åmål. Jag la dem ovanpå skåpet och så glömde jag av alltsammans och nu hade de legat i flera år.

När de ramlade ner var det som en hälsning ”från ovan”. Som om en ängel lät dem singla ner precis i rätt tid. Jag blev sittande länge med dem och log åt hälsningen. Ja, det är ju detta påsken handlar om. Att Jesus dog för vår skull för att vi skulle få leva. Att Jesus uppstod för att också vi ska få göra det. Och så kom uppståndelsens glädje också över förra årets påskfirande.

 

Snart är det som sagt Påsk igen. På tredjedag Påsk blir det min födelsedag. 60 år – hur gick detta till? Jag firar med familjen i förväg och på själva födelsedagen är jag helt borta. Jag har ju årskort på SJ och tänker fira på en plats som jag länge velat se fast det aldrig blivit av. Mobilen är avstängd och mailen läser jag dagen därpå och några presenter vill jag inte ha.

Men skulle du mot all förmodan vilja glädja mig gör du det bäst genom att glädja de blivande pastorerna. Vi skickar dem på retreat en gång per år, och nästa läsår gäller det också de som går Vägledningsåret som finns mellan studiernas avslutning och ordinationen. De ska få åka på en A-retreat med Magnus Malm, Ulla Käll och Britta Hermansson. Därför behövs det just nu mycket pengar i pastorskandidaternas retreatkassa som subventionerar bl a dessa retreater.

Om du vill glädja mig kan du alltså ge en gåva till detta ändamål. Skicka i så fall till Equmeniakyrkans bankgiro 397-4615 och ange ”Pastorskandidaternas retreatkassa – Runes födelsedag”. Då blir jag så tacksam och lycklig!

Glad Påsk!

Se – Reflektera – Handla

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Oscar Elfström.

Just nu läser vi en kurs som heter ”Teologins förändrade förutsättningar” där vi fördjupar oss i olika moderna teologier och teologer. Något vi precis har gått in på är befrielseteologi, som är en kristen, främst katolsk, politiskt teologisk inriktning. Den uppkom på 1960-talet i länder med stora sociala och politiska orättvisor och militärdiktaturer, främst i Latinamerika och Afrika. Den går ut på att aktivt skapa social rättvisa för de fattiga och befria de förtryckta.

När jag själv tänker på befrielseteologi har jag svårt att sätta mig in i det som dessa människor fått uppleva. Jag har svårt att förstå vad det är att leva i extrem fattigdom och förtryck.  Men jag kan bara inte låta bli att tänka på vad man kan låna från befrielseteologin i Latinamerika och sätta in i vår kontext i Sverige på 2000-talet.

Det jag främst tror vi kan låna rätt av i vårt sammanhang är arbetssättet som är karaktäristiskt för befrielseteologin: Se – Reflektera – Handla!

Detta arbetssätt tycker jag är väldigt bra och mycket aktuellt. Vi kan som individer ha nytta av det i situationer som tvingar oss att handla, men jag tror även att församlingar kan ha en stor nytta av det. Arbetssättet kan vara aktuellt i stora frågor som t ex flyktingpolitik, men jag tror också det är aktuellt i mindre frågor som hur vi löser problem i vår vardag.

En annan sak som är karaktäristiskt för befrielseteologin är att objektet också är subjektet. Det innebär att det som ska göras, ska göras tillsammans med de som har behoven. Man ser ett behov där man lever och verkar och sedan gör man något åt detta behov. Det innebär att våga se de tomrum som finns bland människor i deras sammanhang och försöka fylla dessa tomrum.

Vad finns det för tomrum där vi bor och som vi som kyrka kan försöka fylla igen? Vilka behov finns där våra församlingar är? Detta är frågor som vi kan ställa oss på nästa styrelsemöte, vid nästa kyrkfika eller när vi råkar mötas i affären. Kanske finns det flyktingar som behöver hjälp med språk, kanske finns det äldre ensamma människor som vill ha ett sammanhang, kanske kan vi hjälpa till att läsa läxor med barn och ungdomar.

Detta är tankar och funderingar jag brottas med och som jag tvingas att ta ställning till. Det är vad teologin gör med mig, jag får fundera på hur jag tänker och hur jag vill handla. Det är otroligt svårt att skriva en ganska utmanade text och samtidigt veta att jag själv kanske aldrig kommer att lyckas handla när jag bör handla. Så är det ju med Jesu uppmaningar, vi kommer aldrig att klara dem helt och fullt. Men även ett misslyckat försök är ett framsteg.