Etikettarkiv: teologi

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.

Drygt 30 år senare

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Mikael Andersson.

Under tre år på tidigt 80-tal läste jag teologi. Det var på en skola med internat och min upplevelse av det var mycket positiv. Både att få studera bibeln och angränsande ämnen på heltid och samtidigt ha möjligheten att brottas med de svåra frågorna tillsammans med de andra som läste på skolan.

Efter det fanns jag i bortåt 20 år i mindre församlingssammanhang där vi hjälptes åt med i stort sett allting. Jag fick erfarenhet av predikan, mötesledning, söndagsskola med mera. Sedan blev det dryga tio år i en större församling under en period i livet då andra uppgifter tog mycket tid och därmed fanns inte tid kvar till samma engagemang som tidigare.

Under 2015 gick vi med i en Equmeniaförsamling eftersom den låg närmast till där vi bor efter en flytt några år tidigare. För drygt ett år sedan fick jag en förfrågan om att predika i min nya hemförsamling. Jag hade inte predikat på nästan 13 år och var nog lite extra nervös. Predikandet blev dock en positiv upplevelse. Fick en hel del positiv respons samtidigt som jag också upplevde själva framförandet mer positivt än jag gjort tidigare i mitt predikoliv.

Det blev nog den viktigaste pusselbiten in i en förnyad pastorskallelse. Sedan gick allt mycket snabbt; kontakt med Rune W Dahlén, skrivandet av ansökningshandlingar och intervju i Alvik. Blev antagen som pastorskandidat den 23 maj förra våren.

Jag påbörjade mina studier i slutet av januari i år. Vilken lycka att få börja studera igen! Jag har i stort sett läst på egen hand i alla år sedan jag avslutade studierna på bibelskolan 1984, men att få läsa igen under ordnade former har jag längtat efter i många år. Vilken härlig känsla att ha kursare att diskutera det jag läser med! Vilken underbar förmån att få sitta på tåget till eller från Stockholm och läsa kurslitteratur (och ibland ta en tupplur!) Jag läser det så kallade ”pastorspaketet” (praktisk teologi + Equmeniakyrkans historia), vilket innebär 60 högskolepoäng på halvfart under två år och hoppas på att bli ordinerad 2019 om allt går som det ska.

– – – – – – – – – – – – – –

Den 12 mars var det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan, men många församlingar väljer ett senare datum under våren. Den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

Trons klättervägg

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren David Lund.

Snart har det gått fyra år sen jag satte min fot första gången på Teologiska högskolan i Stockholm. Det är märkligt med tiden, eftersom den ibland kan kännas plågsamt långsam och ibland svindlande snabb. För mig har tiden på THS gått fort.

Det har lite känts som om att klättra på en klättervägg. Du står längst ner, tittar upp mot slutet av klätterväggen och tänker: ”Hur i hela friden ska jag lyckas att ta mig dit upp?” Du börjar med att ta ett steg. Sen tar du ett steg till. Och ett steg till. Du märker efter ett tag att du sakta men säkert börjar ta dig uppåt längs klätterväggen. Resan uppåt är dock inte problemfri då vissa steg är längre än andra. En nyckel för att lyckas med klättringen är den utrustning du har på dig. Att t.ex. ha bra skor är en förutsättning för att snabbt hitta grepp för fötterna att stå på.

Jag ska vara ärlig med att säga att det kan vara en utmaning att läsa teologi. Det är en process där ens tro prövas och utmanas. Det är en resa där du upptäcker om din trosuppfattning har bäring eller om den behöver omprövas. Det är en klättring där du tar ett steg i taget mot att förstå lite mer vem Jesus är och hur Jesus kan få påverka ditt liv.

När jag reflekterar kring dessa fyra åren kan jag se att THS har försett mig med säker och bra utrustning för att klara den klättringen. Ett exempel på detta är skolans duktiga och ambitiösa lärare som alltid har tid för den enskilde studenten. Men den kanske viktigaste utrustningen som pastorskandidaterna har under sin resa är klasskompisar. Det är tillsammans med dem som tänkandet och grubblandet kring tron tar sats och tar höjd. Det är också där visionerna om hur kyrkan kan växa och vara en kraft att räkna med i samhället tas fram. Det är där det finns ny inspiration att hitta när inspirationen att lära sig nya saker försvunnit.

Under hösten och våren har jag och mina klasskompisar träffats hemma hos varandra, en gång i månaden. Vid varje tillfälle har vi behandlat en komplicerad teologisk fråga, vridit och vänt på argument för olika ståndpunkter. Det har inte handlat om att döma varandra för att vi tänker olika. Snarare att lära sig att förstå varandra och se betydelsen i det kristna livet av de olika åsikterna. Vi har fikat och vi har bett för varandra. Allt detta var vi gjort i ömsesidig kärlek och respekt . För mig har dessa kvällar haft stor betydelse och fördjupat min tro. Min bön och längtan är att jag ska få bidra med ett liknande bemötande mot människor i mina framtida pastorsuppdrag. På trons klätterfärd behöver vi varandra för att kunna gå ett steg till.

Torsdagen den 16 mars är sista anmälningsdag till Kallelsedagarna, och anmälan görs på hemsidan kallelsedagar.se. Kallelsedagarna arrangeras av Equmeniakyrkan och Equmenia den 24-25 mars på THS och Bromma folkhögskola som tillsammans utgör Campus Bromma. Den 24 mars är det också Öppet Hus på THS. På Öppet Hus medverkar Jan Eliasson som är f d generalsekreterare i FN, och på Kallelsedagarna medverkar Charlotte Höglund och Patric Forsling. Dessutom har pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan ett stort bokloppis i en av salarna på THS.

Glädjen och utmaningen i att studera

_MG_8695_mindre_bwFrån gästbloggaren och pastorskandidaten Marcus Johansson som läser ett femte masterår och jobbar deltid i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Jag är en av två pastorskandidater som detta läsår har valt att studera ett extra femte år för att ta en masterexamen. Många frågar mig varför och jag tänkte därför passa på att förklara mig! Ibland får jag intrycket att utbildningen för en del ses som något nödvändigt ont som helst bör klaras av så snabbt som möjligt så att personen i fråga kan komma ut i församlingstjänst. Kanske kan det vara på det viset för en del men så har det aldrig varit för mig.

När jag för över fem år sedan skickade in min ansökan till THS var det med en längtan efter att få lära mig mer och att fördjupa min tro på Jesus, min förståelse av Bibeln och lära mig mer om kyrkan. Jag har under mina år på THS fått lära mig saker, utmanas, brottas med frågor och inte minst fått växa. Både i kunskap och som människa och lärjunge till Jesus Kristus. Visst har det bitvis varit jobbigt men med facit i hand ser jag att det har gjort mig starkare, klokare och mer ödmjuk i min tro och detta är jag väldigt tacksam över! Stort tack till alla mina lärare på THS för det 🙂

Ofta brukar vi pastorskandidater skoja om att den bästa delen av utbildningen är den i fikarummet. Det är där vi får prata om, diskutera och bearbeta det vi lär oss. En av de största fördelarna med THS är att det där finns studenter från så gott som alla kyrkotraditioner (och en och annan ateist) och att få samtala med dem, utmanas och utmana varandra har varit ovärderligt. Att det just är genom samtal och i relation till andra människor som vi växer är ingen slump. På samma sätt som alla är kallade att följa Jesus är vi också kallade att leva i församling och gemenskap. Det är i relationen till varandra och Jesus som vi får uppmuntra och utmana varandra, fundera över saker och bolla tankar. I slutändan är det så vi växer också som församling.

Att därför få lägga ett extra år på att läsa om det jag tycker är mest spännande (kyrkohistoria) ser jag som en stor förmån! Att få läsa om de som gått före oss, se hur deras samtid präglade och formade dem hjälper också mig att reflektera över vår egen samtid. Vad påverkas vi av och på vilket sätt? Är det bra eller dåligt etc. Detta är sådant jag kommer att ha användning för i mina framtida pastorstjänster men också sådant som fördjupar min egen tro.

Att läsa teologi är för mig inte något nödvändigt ont utan något som hjälper mig att växa och ger mig verktyg att bli en bättre lärjunge, ledare och människa.

Rönnbärshalsband och kaniner

Sofia_DSC_0615_crJag delade ett foto på min facebooksida igår. Det var på ett rönnbärshalsband och en kastanjemyra. Min 5-åring hade gjort myran på dagis och plockade rönnbär på den evighetslånga (så för långa) promenaden hem från dagis. Så satt hon och gjorde halsbandet när jag lagade middag. Jag vet att det är kluvet att läsa bloggar och statusar om barn (speciellt skribenternas egna) och små gulliga djur, kaniner exempelvis. Jag skriver om sådant ändå emellanåt. Speciellt i postvalstider. På en blogg om kallelse, ledarskap och teologi…

Jag har nämligen alltid älskat kaniner och det är bra att skriva om sådant man älskar, speciellt i svåra tider när det i övrigt skrivs spaltmeter upp och ner om rasism och utanförskap, när argument och hypoteser prövas och slås fast. När redan allt har skrivits.

Vi har två lejonhuvade kaniner. Det är dvärgkaniner med just ullig päls. Jag älskar att krama dom, hålla på med dom, kamma dom, låta dom springa lösa ute på gräsmattan. Det är faktiskt även okej att göra rent i buren åt dom. Jag tänker det ibland när jag står där och mockar i buren, att det är tur att jag har det här görat. För det är någonting i kontrasterna i livet som gör själva livet. Att stå ute i regnet och mörkret (ofta är det mörkt och regnigt eftersom kvällar ofta är det i den här delen av världen), med ett bokstavligt talat smutsigt och väldigt smalt, koncentrerat, enkelt arbete, hjälper till att koncentrera livet. Det hjälper till att inse att stora perspektiv är livet, stora teoretiska sammanhang och problem som söker lösningar är livet, men detta lilla, enkla, koncentrerade, är också livet.

Vi var på personaldagar med hela Equmeniakyrkans och Equmenias personal nyligen. Vi hade precis avslutat ett pass om ledarskap. Ett av föredragen handlade om barnen och Guds rike. Vi blev påminda om hur radikal Jesus var när han sa att barnen tillhör Guds rike och att vi, om vi inte omvänder oss och blir som barn, aldrig kommer in i Guds rike (Matt 18:3). Föreläsaren ställde frågor om vad det är barnet är, som vi måste bli. De små barnen, som inte ”kan” något, egentligen inte bidrar med något, sa han utmanande, som vi ändå bara älskar. Vad är det de har förstått och är? I vilket fall öppnar de våra hjärtan till all världens kärlek, oro och omsorg.

Under en rast gick jag och några kollegor på en promenad. På vägen kom en liten kattunge och slog följe med oss. Jag sa till mina kollegor att djuren, på samma sätt som barnen, kan visa oss vad som krävs för att komma in i Guds rike. Detta gör dock inte djuren, lika lite som barnen, till ett medel för oss vuxnas eventuella omvändelse och räddning till livet. Just för att de inte är medel, utan subjekt, och att vi ser det, tar emot dem, öppnar våra ögon och verkligen ser dem, kan göra omvändelser möjliga.

Djuren är Guds älskade skapade. Gud såg att det Gud hade gjort var gott (1 Mos 1:24f). Gud såg att det var gott i sig, innan människorna skapades. Och det goda Gud såg, är inte gott för att det är nyttigt, utan för att det är. Jesus verkar utgå från en sådan grundsyn när han säger: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”(Matt 6:26)

De minsta är Guds gåvor.  Barnet som sitter och pular med sitt rönnbärshalsband, kattungen som slår följe en bit och kaninerna som bokstavligt, bara är. De tuggar helt enkelt mest gräs… Men de är gåvor i sig själva, och just detta faktum kan hjälpa oss andra till nödvändig omvändelse.

För det är uppenbart att världen behöver omvändelse, men omvändelser sker alltid inifrån och nedifrån. Det går inte att börja med den andra eller det stora, man måste börja hos sig själv. Söka sig tillbaka till pauser och lek, till omprövning och varande, till platser där vi kommer till ro, där vi får perspektiv och vågar tro.

Som övning, som pågående, som bön, som växande, från det färdiga, dömande och självrättfärdiga, det inskränkta, likgiltiga, självförnekande, förgörande till det uppriktiga, öppna, bekymmerslösa, kärleksfulla, generösa, till seende, empati, trygghet och hopp.

DSC_0012I postvalstider behövs paradoxala budskap om bekymmerslöshet. Det behövs lek och paus, kastanjemyror exempelvis: ”Gör er inga bekymmer”, sa Jesus (Matt 6: 34). För det är där det börjar och slutar, i tilltron till Gud som hela världens skapare, upprätthållare och fullkomnare, till Gud som ger oss livet som gåva, som skapar djur, rönnbär och 5-åringar. I den vilan och vissheten får vi arbeta, ompröva, självrannsaka och kämpa, sträcka ut våra händer, öppna våra dörrar, riskera lite grann – söka Guds rike och Guds rättfärdighet och så bära hopp och försoning till världen.

Det behövs.

Från gästbloggaren Sofia Camnerin som är pastor, teologie doktor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan

Undervisning för att jobba i församling

Viberg, ÅkeFrån gästbloggaren Åke Viberg som är docent i exegetisk teologi på Teologiska högskolan, Stockholm (THS).

Ett nytt läsår har börjat, nya och gamla studenter fyller upp kurserna på THS.  Även om jag varit med länge och undervisat så är det märkligt hur entusiasmen ändå kan finnas där. Utbildning och undervisning är en utmaning för mig som pedagog, och det är en utmaning som jag antar varje gång jag går in i en föreläsningssal.

Jag började som högstadielärare, sedan undervisade jag en kort tid på gymnasium för att sedan slutligen gå över till högskola. Alla nivåer och utbildningsformer har sina speciella utmaningar och glädjeämnen.

I en teologisk utbildning som på THS är det roligaste och mest givande för mig som lärare i exegetik att vara med och väcka ett intresse för vad bibeltexten kan säga och göra. Och att sedan återknyta till både pastorer och präster ute i tjänst och få möjlighet att diskutera vilket värde som studierna i exegetik har haft. Det är berikande och en utmaning för den fortsatta utvecklingen av kurserna vi har.

För jag blir alltmer frågande inför den rent akademiska profilen på våra ämnen och kurser, och frågar mig alltmer om vi inte måste anknyta mer till yrkesutövningen, visa på hur ämnena och kurserna relaterar till vad studenterna ska syssla med i sitt yrke. Det är en spännande tanke och ett projekt som jag gärna vill arbeta vidare med på THS, för där ligger mycket av den kreativitet som finns hos både lärare och studenter. Ju mer distans vi skapar mellan den akademiska utbildningen och yrkesutövningen, desto svårare blir det att motivera till en bättre prestation, vilket gör att studenten blir sämre förberedd, och kanske finner undervisningen tråkig och irrelevant.

Se – Reflektera – Handla

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Oscar Elfström.

Just nu läser vi en kurs som heter ”Teologins förändrade förutsättningar” där vi fördjupar oss i olika moderna teologier och teologer. Något vi precis har gått in på är befrielseteologi, som är en kristen, främst katolsk, politiskt teologisk inriktning. Den uppkom på 1960-talet i länder med stora sociala och politiska orättvisor och militärdiktaturer, främst i Latinamerika och Afrika. Den går ut på att aktivt skapa social rättvisa för de fattiga och befria de förtryckta.

När jag själv tänker på befrielseteologi har jag svårt att sätta mig in i det som dessa människor fått uppleva. Jag har svårt att förstå vad det är att leva i extrem fattigdom och förtryck.  Men jag kan bara inte låta bli att tänka på vad man kan låna från befrielseteologin i Latinamerika och sätta in i vår kontext i Sverige på 2000-talet.

Det jag främst tror vi kan låna rätt av i vårt sammanhang är arbetssättet som är karaktäristiskt för befrielseteologin: Se – Reflektera – Handla!

Detta arbetssätt tycker jag är väldigt bra och mycket aktuellt. Vi kan som individer ha nytta av det i situationer som tvingar oss att handla, men jag tror även att församlingar kan ha en stor nytta av det. Arbetssättet kan vara aktuellt i stora frågor som t ex flyktingpolitik, men jag tror också det är aktuellt i mindre frågor som hur vi löser problem i vår vardag.

En annan sak som är karaktäristiskt för befrielseteologin är att objektet också är subjektet. Det innebär att det som ska göras, ska göras tillsammans med de som har behoven. Man ser ett behov där man lever och verkar och sedan gör man något åt detta behov. Det innebär att våga se de tomrum som finns bland människor i deras sammanhang och försöka fylla dessa tomrum.

Vad finns det för tomrum där vi bor och som vi som kyrka kan försöka fylla igen? Vilka behov finns där våra församlingar är? Detta är frågor som vi kan ställa oss på nästa styrelsemöte, vid nästa kyrkfika eller när vi råkar mötas i affären. Kanske finns det flyktingar som behöver hjälp med språk, kanske finns det äldre ensamma människor som vill ha ett sammanhang, kanske kan vi hjälpa till att läsa läxor med barn och ungdomar.

Detta är tankar och funderingar jag brottas med och som jag tvingas att ta ställning till. Det är vad teologin gör med mig, jag får fundera på hur jag tänker och hur jag vill handla. Det är otroligt svårt att skriva en ganska utmanade text och samtidigt veta att jag själv kanske aldrig kommer att lyckas handla när jag bör handla. Så är det ju med Jesu uppmaningar, vi kommer aldrig att klara dem helt och fullt. Men även ett misslyckat försök är ett framsteg.

Teologin har förstört ”min” tro!

Marklund, Oscar 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Oscar Marklund.

Jag hade arbetat som ungdomsledare i Lidköping några år och förstod till slut att jag inte längre kunde undgå kallelsen att bli pastor. Jag hade väl under en ganska lång tid anat att det var ditåt det barkade hän, jag kunde inte låta bli liksom. Men samtidigt var orden ”jag skall bli pastor” alldeles för stora för att ta i min mun.

Hur som helst började jag min teologiska bana på North Park Seminary i Chicago (pastorsutbildningen för vår systerkyrka i USA). Jag åkte dit i tron på att teologin skulle pumpa upp mina andliga muskler och ge mig ett pastoralt självförtroende av amerikanska mått så jag kunde komma hem trygg i kallelsen. Men min erfarenhet blev helt annorlunda och så mycket radikalare än jag någonsin kunnat ana.

När man sätter sig ned och studerar teologi, vad människor både ur ett historiskt perspektiv men också på ett globalt plan har erfarit, tänkt och tyckt om Gud, så gör det något med mig som människa och kristen. Jag drabbades av svindel. Jag insåg plötsligt hur lite jag egentligen visste. Allt det som jag trodde om Gud kändes helt plötsligt ganska litet och futtigt. Om jag skall vara ärlig, så var det en stor frestelse att bara kasta in handduken och säga: ”Min tro duger inte”.

Samtidigt var det just denna insikt att ”min tro duger inte” som var den förlösande faktorn i min fortsatta vandring med Jesus. För ganska snart insåg jag att inte ens den mest väluttänkta teologi duger för att greppa och ta mått på mysteriet om Gud. Ur denna erfarenhet föddes en ödmjukhet inför Guds storhet och jag fick omdefiniera mitt förhållningssätt till både tron och kallelsen till att bli pastor. Kanske handlar vare sig teologin, mitt kall eller min tro om hur mycket jag har lyckats greppa Gud, utan snarare om hur mycket Gud har fått greppa mig. Ef 3:18 understryker att det är tillsammans med alla de heliga som vi förmår att fatta höjden och bredden, längden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap.

Vad menar jag då när jag säger att teologin förstörde min tro? Det var inte det att allt jag hittills trott om Gud varit felaktigt. Snarare var det tilltron till mig själv som herre över tron och min egen kapacitet att fastställa vem Gud är som blev förstörd. Jag tror det var A.W. Tozer som formulerade att den som säger sig ha definierat Gud, tillber inte längre Gud utan tillber bara sina föreställningar om Gud.

I skrivande stund sitter jag på ett tåg upp till Stockholm och THS där jag nu läser de tre sista terminerna som teologistudent (i alla fall för den här gången). Jag ser fram emot att snart bli klar och börja verka som pastor i en församling. Idag är jag trygg(are) i kallelsen och har en starkare tro. Men styrkan sitter inte i uppumpade andliga muskler. Det är inte vår uppgift varken som pastorer eller som kristna att bära upp Gud med alla våra fina föreställningar om honom. Styrkan sitter i att du och jag tillsammans med församlingen och allt Guds folk i tro och förtröstan får närma oss någon som är så mycket större än vad vi kan tänka och ana.

Kärleken till församlingen

Brorsson, Johnny 3Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johnny Brorsson.

För några dagar sedan var jag på en intervju inför tjänst och ordination i Equmeniakyrkan. Samtalet gällde hur min tro, kallelse och teologiska grundsyn har förändrats under mina tre första år på Teologiska högskolan. När jag inför samtalet satte mig ner för att skriftligt försöka formulera detta så slog det mig plötsligt hur viktiga dessa år har varit för min kristna identitet. På en del områden har jag fortfarande ungefär samma tankar som innan mina studier, men genom litteratur, samtal, bön och egen reflektion har mina uppfattningar fördjupats, breddats och underbyggts teologiskt. På andra områden kan jag se hur helt nya perspektiv framträtt och hur dessa fått allt större utrymme i min teologiska grundsyn.

Ett av dessa nyfunna perspektiv har på ett konkret sätt påverkat min tro och fått min kärlek till församlingen att växa dramatiskt. Tidigare tänkte jag främst att församlingens medlemmar möttes på grund av att det är så svårt att ensam bevara en tro på Gud. Men under dessa år har min bild av församlingen successivt expanderat i både funktion och skönhet. Idag präglas min församlingsteologi av en förundran över den mångfald som ryms i Kristi kropp, dess samhörighet genom den heliga Anden och dess särskilda kallelse att som Guds folk gestalta hans rike i världen.

I Joh 15:13 säger Jesus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Den kärlek som Jesus talar om handlar alltså i grund och botten inte om känslor, utan om att bära någon så nära sitt hjärta att man är beredd att avstå från sådant som man egentligen vill ha för dennes skull. Kärleken handlar om ödmjukhet och generositet, vilket är väldigt svårt att öva sig i på egen hand eftersom dessa dygder kräver relationer för att kunna praktiseras. Men också för att den sårbarhet som uppstår bland ödmjuka människor kräver en gemensam kollektiv insats, annars är risken stor att den ödmjuke blir utnyttjad eller sårad.

Min övertygelse är att vi är beroende av varandra. Vi behöver varandra för att lära oss att gå kärlekens väg och genom detta visa på ett alternativ till det makt- och statussamhälle som vill locka oss att göra oss själva till herrar över både vårt eget och andras liv. Detta är en av anledningarna till att den kristna församlingen blivit så vacker för mig. Jag har helt enkelt svårt att tänka mig något starkare vittnesbörd än en genuint älskande församlingsgemenskap. Min övertygelse är också att en sådan församling är attraktiv, inte för att den följer den rådande trenden, utan för att den erbjuder något äkta och sant. Säkerligen kommer det att ta tid innan vi når en sådan kärlek, om vi någonsin gör det, men varje steg i rätt riktning är för mig en seger. Det som utmärker den kristna församlingen är inte perfektion, utan dess strävan efter att följa Jesu exempel och successivt lära sig älska sin nästa som han gjorde.

När jag tänker tillbaka på den tid som jag fått tillbringa här på Teologiska högskolan, och i den gemenskap av blivande pastorer och präster som finns här, så fylls mitt hjärta av uppriktig tacksamhet. Samtalen vi haft, böckerna vi läst och gudstjänstlivet som vi delat med varandra har format mig. Det har bidragit till att jag idag funnit de verktyg som jag behöver för att resten av mitt liv förbli en teologiskt reflekterande följeslagare till Jesus. Ibland tänker jag att man kan se på den kristna församlingen på ett liknade sätt. Som en god skolmiljö där vi hjälper, samtalar, utmanar och inspirerar varandra till reflektion kring vad kristen efterföljelse i vår tid och våra liv innebär.

För min del närmar sig utbildningen sitt slut och jag har de senaste veckorna känt hur spänning och förväntan kryper sig på från alla håll. Tänk att jag ska få vara med och bygga en kristen församlingsgemenskap.

Församlingen är för mig oerhört vacker, för den består av människor som tillsammans strävar efter att följa Jesus och lära sig älska som han gjorde. Och det är i denna genuina och gemensamma längtan efter Kristuslikhet som världen kan skymta den Gud som kallar alla människor till ett nytt liv med honom, in i ett medborgarskap i Guds rike.

Teologin öppnade en helt ny värld

Petra JonssonFrån Petra Jonsson, pastorskandidat och gästbloggare.

Ska man verkligen bli pastor i dagens Sverige? Det finns så många krisrapporter om kyrkornas och samfundens tillstånd att det nästan verkar vara hopplöst att ens försöka. Pastorsyrket finns aldrig med på listor över de ”10 bästa framtidsyrken” som någon har hittat på och som utlovar bra förtjänst och en trygg tillvaro för resten av livet.

Vad är det som trots allt lockar att bli pastor? Ibland kan jag inte låta bli att ställa sådana ”förnuftiga” frågor, bara för att inse att jag inte kommer fram till några svar som övertygar mitt förnuft. Ändå finns det en djup visshet om att jag är på rätt väg. Det är lite svårt att beskriva hur jag kom fram till vissheten att jag skulle bli pastor men under stora delar av mitt liv har jag engagerat mig för mänskliga rättigheter i hopp om att världen blir en bättre plats för alla.

Jag kommer från arbetarklassen och växte upp på landsbygden i södra Tyskland. Livet där var mycket traditionellt präglat. Pastorn och borgmästaren var självklara auktoriteter i byn och det var inte vem som helst som blev det. Det var ett stort steg när jag bestämde mig för att läsa juridik och så småningom bli advokat. Än så länge är jag den enda från min by som gjort det.

Det var ytterligare ett stort steg att lämna min trygga tillvaro och följa kärleken och tillsammans med min man Lars flytta till Kanada, sedan vidare till Schweiz och till sist till Sverige. Väl här i Sverige skulle jag först lära mig språket och sedan återuppta min juridiska karriär, tänkte jag. Men Gud hade andra planer och ledde mig tålmodigt in på ett annat spår.

En dag pratade jag med en pastor, Åke Jonsson, om solidaritet och under detta samtal sa han till mig att jag borde läsa teologi. Trots att jag aldrig hade kommit på en sådan tanke själv visste jag att han hade rätt. Jag älskar att få lära mig nya saker. Att ge mig in på teologi var otippat men mycket spännande. En hel ny värld öppnade sig.

För de flesta är ”att läsa teologi” nog lika med att bli pastor, men inte för mig. Hade Åke sagt att jag borde bli pastor hade jag nog slagit ifrån mig tanken. Lite märkligt är det eftersom vi höll på att förbereda en samtalspredikan denna dag vilken vi höll söndagen därpå. Jag behövde tid att få testa mig fram. Det dröjde ett år innan jag var beredd att ta ett steg till och lämna in min ansökan om att bli pastorskandidat. När jag tittar tillbaka på min väg ser jag att det fanns tillfällen där jag inte lyssnade till vad Gud ville säga till mig men det gjorde inte så mycket. Gud hittade andra sätt att tala till mig och väntade tills jag var beredd att ta nästa steg.

Kanske är denna varsamma vandring med Gud en orsak till varför jag inte oroar mig särskild mycket över min framtid som pastor. Jag vet att jag till slut kommer att hamna där jag ska vara. Kanske inte på rakaste spår och kanske tar det lite tid men om jag tar ett steg i taget kommer jag så småningom dit jag ska. Mitt val att bli pastor bygger nog inte så mycket på rationella orsaker utan grundar sig till största del på tro, hopp och kärlek. Gud älskar oss och vill oss väl och väntar på att vi vågar ta ett steg till i vår vandring med honom.

Söndagen den 10 mars är det offerdag för diakon- och pastorsutbildningen i Gemensam Framtid. Den 15-16 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Inför dessa arrangemang bloggar vi på BliPastor.nu varje vardag under perioden 18 februari – 12 mars.