Etikettarkiv: tro

Han är uppstånden… och därför valde jag att läsa till pastor

Blogginlägg av pastorskandidaten och gästbloggaren Anna-Karin Ryberg, Fristad.

Under fyra år har jag pendlat till Uppsala och Stockholm för att läsa det som krävdes för att bli pastor.

Av en enda anledning – Han är uppstånden!

På påskdagen fick jag predika i den församling som jag fått tjänst,
Sjömarkenkyrkan strax utanför Borås i Västergötland. Jag predikade över texten från Markus 16:1-14 för en nästan fullsatt kyrka.

Kören sjöng underbara sånger om glädje och hopp, psalmsången klingade i dur och församlingen fick möta Jesus i Galileen.

Galileen fanns denna dag vid vår ljusbärare i vår gudstjänstlokal.
Människor som ville fick ta emot Herrens välsignelse, fick komma till förbön och fick tända ljus, alla med löftet om att Jesus gått före till Galileen och att han vill möta oss där.

Jag valde att läsa till pastor för att jag vill predika just detta, löftet om att Jesus vill möta oss, vill vara en del av våra liv, vill guida oss i våra vägskäl och bära oss när vi inte själva orkar gå.

Jag valde att läsa till pastor för att Jesus är verklighet för mig, för att sången om att han är uppstånden ständigt klingar inom mig.

Jag valde att mitt i livet läsa till pastor för att vår värld behöver höra evangeliet, det glada budskapet om att det finns hopp, det finns ljus, det finns mening – för att HAN är uppstånden!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagen den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

I väntan på…

I mitten av Stilla veckan, fastans sista vecka, inser jag att det finns en förväntan inför vad som komma ska. Än en gång ska vi få gestalta påskens drama i ord och gudstjänster och jag inser att jag längtar…

… efter sockenkyrkans dymlade klocka, där kläppen är lindad och klockklangen dov och stum.
… efter skärtorsdagens mässa som avslutar agapemåltiden.
… efter de fem vissnande rosorna på nattvardsbordet på långfredagen.
… efter tonårstidens hängivenhet som gjorde påskafton till en fastedag och där festen bröt ut först efter påsknattsmässan.
… efter påsknattsmörkret som bryts av ropet ”Kristus är uppstånden”.
… efter påskdagsgudstjänst med barn och ljus och hinkar med påskliljor.
… efter Annandags pilgrimsvandring i Emmausvandrarnas spår.

Under de snart 40 år som jag firat påsk i olika församlingars hägn är det olika saker som varit viktiga, men gemensamt är att man försökt att sätta ord på det mest revolutionerande som någonsin hänt.
Det mest centrala i den kristna tron, det som går djupare än alla samfundsolikheter. Att Kristus dött och uppstått. Att döden inte längre har det sista ordet.

Jag lånar Jan Mattssons ord:

Från den tomma graven hörs en sång,
Genom döden går en väg till liv.

Det är ju ofattbart, fantastiskt, inte konstigt att man längtar…

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Kaisa Svennberg.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Måndagens den 16 april är sista ansökningsdag inför höstens program och kurser på THS. Ansökningar om att bli pastors- eller diakonkandidat bör ha inkommit senast den 25 april.

8 mars

Tankar som ständigt har gått på repeat:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring. Dessutom tar jag kanske för stor plats nu? Vad skulle alla andra säga? ”Trodde hon på riktigt att det skulle gå? Hon som varken är rolig eller kompetent nog. Och så kort dessutom, hur skulle det se ut?” Nej, det går inte.
Ja: Skärp mig nu Ida, det där är bara hjärnspöken. Jag som irriterar mig på alla patriarkala strukturer har faktiskt en plikt att säga ja, det är en del av den nödvändiga förändringen. Okej, nya bud, det blir ett ja till slut.
Nej: Men hallå, ska jag verkligen säga ja av plikt? Pliktkänslan leder till väggen, det vet ju alla kvinnor som jobbat i kyrkan. Så nej. Det får bli ett nej. Bättre att någon som faktiskt kan tala, tycka och skriva gör det istället. Någon lång person som lyckas hoppa över väggen.
Ja: Men… Jag vill.
Nej: Nej.
Ja: Men jo.
Nej: Nej.
Repeat, i ungefär 25 år.

Men så nu: Det är den 8 mars 2018 och någon har stängt av repeatknappen. Plötsligt kan jag tänka både vidare och längre.

Ja, i år är det annorlunda när jag sätter mig där på golvet bredvid Maria. Hon säger Nej, jag vill inte till Marta som fixar i köket. Till männen som brukar sitta på golvet, men där utrymmet inte är riktigt lika stort längre. Jag sitter bredvid och iakttar, så som jag gjort så många gånger förr, men den här gången vågar jag tro att de ord som Jesus uttalar gäller också mig. ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.”

I år är det annorlunda. Den eld som startade i höstas nästlar sig in överallt, och den tycks inte slockna. #metoo har gett ringar på vattnet som når församlingars styrelserum, fikaborden på THS, messenger-konversationer och kapprummens kallprat. Den når in i min tankeverksamhet och den tränger undan hjärnspöken. Vi delar berättelser, diskuterar maktstrukturer och lär oss att förstå varför det gång på gång dyker upp en klump i magen. Vi som aldrig blivit ryggdunkade förr har börjat ryggdunka varandra. Och äntligen finns det kraft att våga stå emot rädslan för dålig stämning, äntligen finns det mod att säga ifrån när maktbalansen rubbas.

Ja, i år är det annorlunda när jag går bakom kvinnan som bär på en flaska dyrbar nardusbalsam. De andra i rummet protesterar när hon självsäkert suger åt sig uppmärksamheten i rummet. Trots anklagande ord från människorna runt omkring, går hon fram till Jesus och häller flaskans innehåll över hans huvud. Jag går där bakom när Jesus säger ifrån mot de som tar sig friheten att bete sig kränkande och förminskande mot henne, och jag vågar tro att Jesus också talar till mig. ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.”

I år är det verkligen annorlunda.

Jag är där tillsammans med Maria och kvinnan med balsamflaskan. Jesus ser på oss var och en när han talar: ”Ni har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån er”. Det är den 8 mars 2018 och jag är övertygad om att det senaste halvårets ringar på vattnet kommer att fortsätta upprätta allt det som genom mänsklighetens historia begränsat kvinna efter kvinna. De är här för att rensa bort hjärnspöken och lära oss att se oss själva genom de ögon Jesus har när han talar till oss. Och jag är glad att jag om några år får tjäna som pastor i en kyrka som faktiskt lyssnar när Jesus står upp för Maria, för kvinnan med balsamflaskan och för alla andra kvinnor med dem.

Tankar, den 8 mars 2018:
Ja: Absolut, jag kör! Det behövs fler kvinnor som säger ja, sägs det ju. Så jag säger ja.
Nej: Fast nej. Jag kan ju inte det där, när allt kommer omkring.
Ja: Men come on, i år är det ju annorlunda. Den plats där männen traditionells suttit, den tillhör faktiskt också mig. Och ärligt, om jag kan eller ej är ju på det stora hela ganska oviktigt, eftersom Jesus kan. Så jo, jag säger ja!
Ingen repeat.

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) – sista anmälningsdag den 9 mars. Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden bloggar vi ofta på BliPastor.nu.

En lång resa från Kallelsedagarna och hit

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Jonatan Andersson.

För några veckor sedan var vi på retreat med pastorskandidaterna. Under de här dagarna funderade jag mycket på var jag befinner mig, min egen resa de senaste åren och min resa till att bli pastorskandidat. Jag slogs av att det nästan var tio år sedan som jag satte min fot på THS för första gången. Jag var där på Kallelsedagarna, dagar då man fick besöka THS och höra mer om pastors- och diakonutbildningarna. Det var en kollega från församlingen jag arbetade i som ungdomsledare som tog med mig dit. Han hade sett något hos mig, han trodde att pastorsyrket skulle passa mig och att jag var kallad till det. På något sätt kunde jag själv också uppleva detta när jag var på Kallelsedagarna. Det fanns något inom mig som längtade efter att börja läsa till pastor men av olika anledningar blev det aldrig att jag tog steget. Det skulle ta nästan tio år innan jag själv bestämde mig för att ansöka om att bli pastorskandidat och börja studera på THS.

För mig har det varit en lång resa till att fylla i och skicka in min ansökan om att bli pastorskandidat. Jag har under denna tid arbetat i församling med ungdomsarbete, utbildat mig till lärare, studerat teologi, ekonomi och psykologi och arbetat som lärare i skolan. Jag har prövat på olika områden och arbeten.

Jag har även brottats med personliga funderingar och tvivel i min tro. Det har varit perioder när jag har arbetat i församling, undervisat och lett ungdomar. Det har också varit perioder då jag inte har varit med i någon församling och tvivlat så mycket i min tro att jag valt att lägga den på hyllan. Resan har inte varit rak men det är en resa som jag tror och är övertygad om kommer hjälpa mig som pastor. Jag är evigt tacksam för alla de pastorer och mentorer som har lett mig och gått vid min sida, tillsammans med mig, i mina tvivel och funderingar.

Snart är det dags för årets Kallelsedagar på THS. Du som läser detta har kanske varit där förut eller så funderar du på att åka dit för första gången. Du funderar kanske på din kallelse, om du ska ta steget till att bli pastor eller diakon. Oavsett vilket skulle jag vilja skicka med några ord från en väns sång som har betytt mycket för mig: ”Han har inte glömt dig. Gud ser ditt liv och din kamp”. (Inte glömd – Erik Klintenberg).

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola) hålls den 16-17 mars. Sista anmälningsdag är den 9 mars. Klicka på länken så får du veta mer och kan anmäla dig på en gång.

Var denna retreat verkligen vad jag behövde?

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Bjurenstedt Gustafsson.

Jag vet egentligen inte alls varför jag räckte upp handen när frågan ställdes om vem som ville skriva i bloggen om retreat. För mig var dessa dagar i tystnad påfrestande och jobbiga och jag hade inte direkt sett fram emot dem. Jag hade under en månads tid redan innan retreaten brottats med tankar och känslor som kan beskrivas som ett garnnystan. Livet hade en grå, på gränsen till svart ton över sig. När jag åkte hem funderade jag över om denna retreat verkligen var vad jag behövde just nu, kanske jag hade mått bättre av att sätta mina händer i något konkret, möta andra människors behov istället för att pyssla med mig själv.

Dagarna efter hemkomsten började dock bilder och tankar bryta fram ur de bibeltexter vi fått att reflektera över. Jag började se dem ur olika perspektiv och lät texterna möta olika sidor av livet och mig själv. Dörrar öppnades och andra stängdes, friska tankar beströdda med hopp letade sig fram. Livet, den jag är och min kallelse fick konturer igen.

Vår retreatledare uppmuntrade oss att se retreaten som en övning i urskiljning och det är i efterhand verkligen det som den här retreaten berikat mig med. Den har uppmuntrat mig till att öva och söka inse skillnaden mellan det som är en illusion och det som är en verklighet. Att lyssna till rösten av den gode herden, till Jesus Kristus är något som för mig är en utmaning. Det finns så många andra röster som tar över och som tränger sig in i tankar, beteende och känslor.

Var finner jag då rösten, vart skall jag föra mitt öra? För mig återfinns rösten av den gode herden i mina erfarenheter, i mötet med andra människor och i bibeln. Om jag lyssnar riktigt noga så känner jag faktiskt igen rösten av Jesus, jag vet hur han talar och hur han får mig att må. I Johannes 10: 4 kan vi läsa ”När han släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.” Denna röst har följt oss hela våra liv, rösten tillhör den som ville vårt liv och som fanns där när vi föddes. Lyssnar vi noga så kan vi känna igen hans röst.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Kallad till Ordet

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Peter Mänder.

I början fanns Ordet. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och levde bland oss (Joh 1:1, 14).

Jag kommer inte från en kristen bakgrund, utan blev viss om mitt kall att vara kristen först när jag var 19. Hade någon citerat bibelverserna här ovanför till mig innan dess hade jag inte förstått någonting. Eftersom livet för mig då inte handlade om att Gud hade blivit människa, utan snarare att människan hade blivit gud(ar).

Jag ansåg att jag hade bara mig själv. Skulle jag sätta min tillit till någon annan? Knappast! Särskilt inte med tanke på alla gånger som människor svikit mig. Skulle jag lyckas med något i livet, var det bara en person jag kunde lita på. Mig själv. Att sätta min tillit till någon annat var för mig bara bisarrt. Särskilt om det var till något vi inte ens kan se eller ta på! Så detta med ”Gud” var fullkomligt ointressant.

Ett avgörande ögonblick senare hade livet tagit en vändning som ingen människa skulle kunna förutse. Det var som att mina ögon öppnades för första gången. Jag ser plötsligt på mina medmänniskor inte med misstänksamhet och missunnsamhet – utan med en växande kärlek. En kärlek som skulle komma att få mogna med åren. En kärlek som jag än idag fortsätter att lära känna. En kärlek jag tror att alla människor är kallade till.

Guds kärlek genom den Ande jag döpts i har dock inte bara kallat mig till att leva mitt liv i församling, utan också till att bli pastor. Nu har jag i över fyra år studerat på Teologiska högskolan i Stockholm – en plats där kärleken till Gud, mina medmänniskor och mig själv har fått sjunka djupare in i mitt hjärta. En plats där vi får fördjupa vår relation med Gud genom att bland mycket annat både få pröva och prövas i studiet av Bibeln. THS är en plats där jag fått brottas med mina tvivel och med Gud för att gång på gång göra insikten att tron håller.

Vad jag lärt mig genom dessa år är hur ingen människa kan klara sig själv. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra för att överleva. Vi är skapade så av en anledning. Liksom vi är skapade ofullständiga, vilket gör att vi behöver försoning och förlåtelse i våra liv. Vi behöver sätta vår tillit till något större än oss själva för att komma ur vår stolthet, för att kunna försonas med livets verklighet. Så Gud blev människa genom Jesus Kristus, för att kalla oss till sig i sitt försoningens rike. Gud ger av sin makt genom att dö på korset, för att uppstå och ge oss av sin kraft – sin heliga Ande.

I detta – i Ordet finns mitt kall. Det har räddat mig.

Jag ber dig Gud att även rädda andra, genom att göra ditt kall till alla människor så tydligt att det inte går att betvivla. Gör ditt Ord synligt i våra hjärtan genom din heliga Ande. Gör ditt kall och din väg tydlig. Låt vår väg bli din. Amen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Mötet med den levande Jesus på THS-rasten

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Katrina Stephan.

Majoriteten av historieforskarna är överens om att den historiske Jesus en gång har existerat på denna jord. Det är dock omöjligt att med historievetenskapens verktyg bevisa de mirakler, under och tecken som vi kan läsa om i bibeln att Jesus gjorde. De människor som mötte Jesus var övertygade om att det han gjorde var på riktigt, men det är omöjligt att veta vad som egentligen hände utifrån ett historievetenskapligt perspektiv. Detta handlade dagens föreläsning om, en helt vanlig skoldag.

Under tiden som jag lyssnade på föreläsningen lade jag märke till klasskamraten som satt bredvid och som besvärades av allvarliga ryggsmärtor. Plötsligt kom en tanke till mig! Om det inte går att bevisa att Jesus är den vi läser om i bibeln genom vetenskaplig forskning så måste det gå att bevisa vem Jesus är genom löftet som han har gett oss i Johannes 14:12: “Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.”

Det är en glädje att få studera teologi. Men ju mer jag studerar teologi desto mer förstår jag att Gud verkar när vi vågar kliva ur vår egen bekvämlighet. Då händer det mirakulösa! Så jag samlade mod till mig och frågade min klasskamrat om jag fick be för smärtan i ryggen under rasten inne i stillhetens rum mitt emot vårt klassrum. Vi gick sakta dit då smärtan i ryggen gjorde att stegen var tunga att ta. När vi kom fram fick jag be en kort bön och frågade nyfiket efteråt om det hade blivit någon skillnad. Jag uppmuntrade till ärlighet, att det var helt okej om det inte blev någon skillnad.

Klasskamraten tackade för bönen och sa att det var uppskattat. Men ingenting hade förändrats i ryggen. Jag frågade om jag fick be igen och närmade min hand några centimeter från ryggen. Jag frågade på nytt hur det kändes. Min klasskamrat svarade att känslan inte gick att beskriva men upplevelsen var att min hand hade värmt hela ryggen. Förvånad över svaret förklarade jag att jag inte hade rört ryggen, utan bara höll handen en bit ifrån ryggen under bönen. Då förstod vi båda att Jesus var i rummet tillsammans med oss. Så vi bad en tredje gång och efter det var smärtan borta! Vi blev så förvånade och så glada! Jesus lever och verkar än idag och våra vittnesbörd är beviset på vem Jesus verkligen är!

Om du som läser detta har en längtan att bli använd av Gud, så är min bön att du ska få uppleva den uppmuntran det innebär att Gud vill använda dig. Och att du ska få bli fylld av mod från Gud att våga se dem som är runtomkring dig genom Jesu ögon. En del säger att kärleken är blind, men det är kärleken till människor som får oss att se deras behov. Och det är kärleken till andra som hjälper oss att fatta mod och våga lita på Guds löften till oss än idag.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den 11 mars är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. Den 16-17 mars är det Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Och den 15 april är sista dag för ansökan till THS inför hösten. Under den här perioden kommer vi att blogga ofta på BliPastor.nu.

Jonas Eveborn har börjat som kaplan på THS

Från och med detta läsår har Equmeniakyrkan en kaplan anställd på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Frågan har diskuterats i flera år och när studenterna började sin hösttermin i slutet på augusti började också Jonas Eveborn sin tjänst som kaplan på 25 procent.

Jonas ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2005 och tog initiativet till att bilda Immanuel 153 i Stockholm, där han arbetade i 4½ år. Sedan dess har han varit pastor och föreståndare i Linköpings Missionskyrka i 7½ år. Han har efterträtt Peter Halldorf som föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, med Liselotte J Andersson som vice föreståndare. Men den tjänsten är inte på heltid, och därför fanns det också utrymme när Equmeniakyrkan ville anställa honom som kaplan på THS.

Jonas kommer att bo kvar i Linköping tillsammans med sin fru Christina och barnen Isak och Judit. Han är också mycket angelägen om att ha ett fortsatt ideellt engagemang i Linköpings Missionsförsamling och menar att den lokala församlingen är grunden för allt kristet arbete.

De tre saker som Jonas särskilt vill prioritera som kaplan är följande:

1) Vara ett stöd för Equmeniakyrkans pastorskandidater under deras utbildning.
2) Finnas med i gudstjänst-, andakts- och bönelivet på skolan.
3) Påminna om kärleken till den lokala församlingen, därifrån man kommer som pastorskandidat och dit man är på väg som pastor.

Konkret innebär tjänsten att Jonas kommer att finnas tillgänglig på THS för samtal framför allt på tisdagar. Men också finnas med i arbetet med retreater och med att samtala om kallelse till exempel på olika konferenser.

Det har länge funnits ett behov av att kunna hänvisa studenterna till en kaplan på THS. Inte så sällan uppstår frågor som man i första hand inte vill samtala med sina lärare om, utan med någon som inte sätter betyg eller sitter i antagningsnämnden. Även Svenska kyrkan har en kaplan på skolan, och från och med i år även Ortodoxa kyrkan. Eftersom flera studenter från Pingströrelsen nu går på skolan finns också en pingstpastor som kontaktperson och kaplan.

Rune W Dahlén

Dagboksanteckningar

Blogginlägg från pastorskandidaten och gästbloggaren Ida Tonnvik.

Dagboksanteckningar 4 september 2017.

Kära dagbok. Och kära Gud, det är jag igen. Nu var det några dagar sen jag skrev sist, men det händer så mycket nytt nu att jag knappt kommer ihåg att skriva ner det. Jag ska jobba på en ökad frekvens framöver.

Hur som helst: Idag var det första dagen på min andra vecka i Stockholm, och än så länge är jag besviken. Huvudstaden är visserligen vacker, men det måste vara en nationell missuppfattning om att det regnar mer på västkusten än det gör här. Min veckolånga erfarenhet är att det alltid regnar mer i Stockholm än i Göteborg. Och dessutom är kollektivtrafiken omöjlig att förstå sig på, det är rulltrappor överallt, tåg åt alla håll och det finns en märklig struktur när man går av och på spårvagnen. Jag menar tunnelbanan. Eller säger man tuben? Jag är så förvirrad.

Första dagen på andra veckan på pastorsutbildningen på THS, och det är lite som att börja högstadiet igen. Fast tvärtom kanske, för när jag sätter mig längst bak och tuggar tuggummi, då sitter de coola personerna längst fram och räcker upp handen. När jag kommer för sent till lektionen så verkar ingen ens lägga märke till det, utan fortsätter lyssna uppmärksamt på föreläsaren. När jag förväntar mig en tydlig åldershierarki i matsalen, så kommer fyrorna och säger att vi ska sitta alla tillsammans. Och de där alldeles för dyra blocken jag köpte på NK förra veckan var ju totalt onödiga, här antecknar man tydligen på datorn istället. Som högstadiet, fast tvärt om. Det är till och med roligt att gå till skolan nu!

På fikarasten klockan halv tio idag startade vi en kaffeklubb. Den heter ”Tuffa teologer”, men kallas naturligtvis bara TT, och jag måste erkänna att vi är mycket nöjda med namnet. Där ska vi diskutera Augustinus bekännelser, filioqueproblemet, nattvardens innebörd och andra djupa teologiska saker. Vi bestämde att ”Tuffa teologer” ska finnas kvar för evigt, eftersom vi antar att också pensionerade pastorer behöver dricka kaffe och prata av sig ibland. Om att det var bättre förr, eller vad nu pensionerade pastorer pratar om.

Första dagen på andra veckan, och jag är glad att vara här. Men ändå, Gud, så undrar jag ibland om jag verkligen kommer att klara av det. Att bo i Stockholm där allt är så stort och svårt att förstå sig på. Att läsa alla hundra böcker om teologi och kyrkohistoria. Att hitta sammanhang, en församling, nya vänner. Att växa in i den där pastorsrollen som jag längtar efter. Ibland, Gud, känner jag mig så liten. Så liten att jag mest av allt behöver blunda hos dig en stund, men istället försöker gömma mig bakom bilden av en tuff teolog.

Men du ser ju allt det där. Och när jag kom hem efter skolan idag låg det ett vykort i min brevlåda, det föreställde en liten gris som hade glittriga vingar. På baksidan hade någon skrivit:

”Såhär i hösttider
och flyttider
och pluggtider
och inre strider
och nya individer.

Kom ihåg då att du är en flygande liten gris som Gud håller i sin hand.
Och då är ingenting omöjligt.”

Tack Gud, för att du ser min litenhet. Tack för att du lyssnar på mitt svammel om ”Tuffa teologer”, Augustinus bekännelser och det här med att gå på högstadiet igen. Tack för att du svarar på de mest oväntade sätt. Mitt i allt detta nya ska jag göra allt för att inte glömma bort att jag är en flygande liten gris med glittervingar som du håller i din hand. Och att ingenting är omöjligt då, inte ens kollektivtrafiken i Stockholm.

Godnatt Gud, vi hörs imorgon igen!

”Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på”

Blogginlägg från pastorn och gästbloggaren Krister Liljegren.

Nej det tänker jag inte göra, tänkte jag som svar på en inre förnimmelse om en predikokallelse. Jag skall bli rockmusiker, punkt.

Jag stod vid detta tillfälle framför talarstolen i min hemförsamling, Missionskyrkan i Lidköping, på behörigt avstånd. Men den inre rösten eller förnimmelsen gav sig inte och fortfarande finns upplevelsen som ett starkt minne inom mig.

Vägen blev inte helt rak kan jag nu många år senare konstatera.

Ett antal syntar och allt längre hår senare, ja jag var en riktig pudelrockare, via en längre period inom flygets värld ville inte känslan av en slags kallelse eller riktning i livet ge med sig. Även då vägen också gått igenom kolsvart tvivel och en känsla av att kyrkan inte var något för mig.

Åren gick och efter ett antal inhopp som vakansföreståndare i min hemförsamling förstärktes känslan av att det fanns något i tjänsten som pastor som tilltalade mig.

En period tidigt i livet hade jag också prövat på att verka som ungdomspastor och senare som pastor i en nystartad församling.

Jag är som person kunskapstörstig och har alltid läst mycket, ändå upplevde jag att om det ska bli allvar med min känsla av kallelse så vill jag att det ska bli på riktigt. Så blev det genom ett antal krumbukter i livet att jag ansökte om att bli pastorskandidat i Equmeniakyrkan. Jag blev antagen och samtidigt fick jag en tjänst i en stor pingstförsamling där jag haft möjlighet att arbeta under mina studier, vilket har varit en fantastisk men ibland slitsam kombination.

I upploppet på min läsning drabbades jag helt oväntat av ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd som, tack gode Gud, gick att åtgärda. I dagarna har jag fått byta mitt ”callsign” som vi säger inom flyget från kandidat till pastor, vilket känns oerhört stort.

Detta var en mycket kort och förenklad berättelse om min resa vilken innehåller många fler detaljer och händelser, men mitt syfte är att få möjligheten att berätta något om vad utbildningstiden har gjort med och för mig.

Ibland kan man möta åsikten att det inte är bra med teologiska studier, att de kan ta bort det enkla och trosvissa i kallelsen. Kanske kan det bli så för någon. Min upplevelse är dock precis tvärtom. Visserligen hade jag på egen hand redan läst mycket och via ett antal andra utbildningar hade jag en viss beredskap, men det som skedde var att min horisont vidgades. Jag behövde ny luft i systemet, mer syre helt enkelt. Nya infallsvinklar, mer kunskap, problematiserande, krav på att hantera det som jag kanske tidigare hade hoppat över osv. Ju mer jag läste ju mindre tyckte jag att jag kunde tills jag kände hur det lyfte och jag uppfattade att det fanns mer substans i min förståelse av tron.

I och med att jag samtidigt jobbade i en församling kunde jag omedelbart omsätta mycket av det vi läste, prova på att tillämpa kunskapen. Den nya kunskapen och förståelsen fick prövas mot verkligheten direkt.

Visst var jagandet efter billiga tågbiljetter, långa resdagar, övernattningar, böcker, ryggsäcken, frukosten från Ica Bromma tröttsamt, oerhört tröttsamt många gånger.  Idag när jag står i en tjänst så finns där visserligen ett pris som har betalats och en viss trötthet, men jag upplever att det var värt det. Jag hade inte velat bli pastor utan denna grund att stå på.

Så vad hände då med kallelsen och den ”brinnande och hungriga” predikant jag en gång var? En tid backade jag nog lite, prövade mig mot det jag hörde och såg. Ibland kunde jag tänka, om mina lärare satt här hur skulle jag då predika? Jag blev tvungen att justera lite av mitt predikohantverk. Men så sker det där märkliga igen, nu på en tyngre grund, där Guds Ande tar tag i orden och kan använda en vanlig pastor som mig där det blir till liv och rörelse i mötet. Kyrkorummet, samtalsrummet fylls av liv och luft från Guds rike och jag förstår varför jag får vara med där. Gud kallar, utrustar, skickliggör oss var och en för att betjäna alla människor. Ibland som pastor.

– – – – – – – – – – – – – – –

Tillsammans med andra fick Krister Liljegren för en vecka sedan förbön i Equmeniakyrkans kyrkokonferens inför vägledningsåret. Nu kan han titulera sig pastor. Vägledningsåret pågår fram till nästa kyrkokonferens då han ordineras och får vigselbehörighet.