Etikettarkiv: Waldenström

Måndagspredikningar

Sandqvist, Carolina
Från gästbloggaren Carolina Sandqvist, pastor och föreståndare i Borbygdens missionsförsamling.

 

 

För någon vecka sen seglade jag några dagar med missionsbåten Shalom på havet mellan Öland och Oskarshamn. Vi var ett gäng medarbetare från Region Öst som inbjudits till dessa dagar av bön och vila tillsammans. Det blev goda dagar, härligt att stå på däck och känna vinden blåsa och solen glittra i vattnet och så skönt att få be och sjunga lovsång tillsammans med människor som, liksom jag, är i tjänst i församlingar runtom i vår region. Många av oss är de enda anställda i våra församlingar och då är det gott att få träffa kollegor som kan stötta och uppmuntra, för vi behöver verkligen varandra – då blir vi starka!

Förutom att segla fick vi under dagarna på Shalom undervisning om Helig ande och de gåvor Gud vill ge oss genom Hjälparen, och vi fick även praktisera gåvorna när vi bad senare. Några stolar sattes fram och den som ville få förbön fick sätta sig och bli omsluten av vänner som bad för dem. Och Gud gav oss uppmuntran, tröst, glädje och nytt mod genom bönen för varandra! Det är så fantastiskt att få vara med när Gud talar in i situationer och rätt in i människors liv! Både tron och gemenskapen byggs upp av Andens gåvor och vi var många som fick nytt mod och hopp under dagarna med Shalom.

Det är lätt att dras ner och tappa modet när man står i tjänst för Herren. Det låter kanske motsägelsefullt men när vi som kristna sticker ut hakan och i tro följer Jesus så får vi motstånd. Det pågår en andlig kamp och det var jag väldigt oförberedd på när jag gick in i min första tjänst som pastor och ledare för en församling. Jag vet inte om du hört talas om ”måndagspredikningar”, men sådana har jag och många med mig lyssnat alldeles för ofta på. Det är inga uppbyggliga predikningar, för de innebär tankar som drar ner dig, förminskande tankar om att inte klara av sin uppgift, känslor av att vilja ge upp och tappa modet och tvivel kring kallelsen. De tankarna kommer aldrig från Gud utan från Frestaren.

Måndagspredikningarna ska vi inte lyssna på utan istället vända oss till Gud och lyssna in Hans röst. Och vi får ta på oss Guds rustning som det står om i Efesierbrevet kap 6. Vi får ha sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå med budskapet om fred, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

När Jesus frestades i öknen efter att ha döpts i Jordan svarade han konsekvent Frestaren med orden ”Så står det skrivet…”. När vi möter motstånd får vi göra likadant som Jesus, gå till Bibelns ord och se vad som står skrivet. Så gjorde förresten också Missionsförbundets grundare P P Waldenström, minns jag från studierna på THS. Och hans fråga ”Var står det skrivet” blev vägledande för honom i hans liv och tjänst.

Så till sist vill jag ge en hälsning till den som väljer att följa Jesus:
”Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör”. (Josua 1:9)

Carolina ordinerades till pastor i Svenska Missionskyrkan 2010. Innan studierna i teologi på THS läste hon in en fil mag vid Uppsala universitet. Hon hade också hunnit med att arbeta några år på Diakonia och i Uppsala baptistförsamling.

Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.

Historisk guidning på Missionsskolan

11 Missionsskolan huvudbyggnadenInlägg av Rune W Dahlén.

Historien sitter verkligen i väggarna på Missionsskolan på Lidingö. Skolan som sedan blev Teologiska Seminariet och Lidingö folkhögskola. Och sedan THS, Utbildningscentrum Lidingö (UCL) och Lidingö Hotell & Konferens.

Nu avslutar Equmeniakyrkan sin verksamhet på skolområdet och fastigheterna ska väl antagligen säljas. Om det kan man ha olika åsikter. Jag kommer att sakna att få åka dit och undervisa och delta i konferenser och fortbildningskurser. Men samtidigt är det viktigt att nostalgin inte får styra besluten. Kyrkan måste hantera ekonomin på ett sunt sätt och prioritera sådant som är kyrkans viktigaste uppgifter.

Lidingö folkhögskola flyttar till Bromma och bildar Bromma folkhögskola ihop med Betel. Det gör att utbildningen av pastorer, diakoner, fritidsledare och församlingsmusiker hamnar som närmaste grannar och kan ha glädje av varandra. Från mitt arbetsrumsfönster på THS har jag utsikt över tillbyggnaden av matsalen som är nödvändig när så många fler ska äta.

DSC_1030

Tänk om det också kunde bli en bibellinje på Bromma folkhögskola som särskilt vände sig till nysvenskar! Med undervisning i Bibel och svenska, där både nysvenskar och ”gammalsvenskar” tillsammans kan lära sig om teologi och kultur i Mellanöstern för 2000 år sedan och teologi och kultur i Sverige på 2000-talet. En sådan bibelskola skulle också kunna vara en viktig rekryteringsbas för arbete i kyrkan. Vi behöver fler pastorer och diakoner med annan kulturell bakgrund! Fler fritidsledare och församlingsmusiker med invandrarbakgrund! Dessutom behöver andra och tredje generationens invandrare hjälp att hitta fram till en levande och hållbar tro i sitt nya land, då det inte längere är lika självklart att fira gudstjänst på ett språk som föräldrar och far- och morföräldrar talar eller talade.

Men än så länge finns gamla Missionsskolan på Lidingö kvar i Equmeniakyrkans ägo, och där pågår fortfarande undervisning. Skolan invigdes 1908 och Svenska Missionsförbundets historia är oerhört tätt förknippad med byggnaderna och platsen. Lagom till skolans 100-årsjubileum gjorde jag, med glimten i ögat, en kalender som hette ”365 dagar att minnas”, där jag noterade minst en händelse på Missionsskolan för varje datum som man kunde minnas och högtidlighålla. Stort som smått i en salig röra. Idag, den 5 maj, är det till exempel precis 100 år sedan Paul Petter Waldenström gav ut boken Biblisk troslära, som innehåller hans föreläsningsutkast i dogmatik från Missionsskolan. Och det är precis 70 år sedan man köpte in två nya badkar till de gemensamma badrummen i källaren.

1930 Missionsskolan

Vid tre tillfällen nu i vår och på försommaren kommer jag att erbjuda historiska, guidade rundturer i Missionsskolans lokaler. Det sista tillfället är den 1 juni, alltså söndagen i konferensveckan. Då kommer också sista gudstjänsten att hållas i kapellet på skolan. Den dagen finns det risk att många vill gå på rundtur.

Därför erbjuder jag också två visningar innan dess, nämligen den 6 och 13 maj klockan 18.00 – ca 19.30. Samling sker vid stora entrén på Lidingö folkhögskola. Reser man med SL tar man tunnelbana till Ropsten och sedan buss 201 till hållplats Folkhögskolan. Gå därefter över vägen, in mellan grindstolparna och upp till stora huset där man ser ingången till höger i det gröna tillbygget.

Rundvandringen är gratis, men det kommer att finnas en skål för den som vill lägga en frivillig gåva till pastorskandidaternas retreatkassa, som gör det möjligt för pastorskandidaterna att åka på retreat en gång per år, samt på gemenskapsdagar och studiebesök till en av Equmeniakyrkans regioner varje höst (nu i höst till Hjortsbergagården i Småland).

Antalet deltagare är begränsat av praktiska skäl, så jag tar gärna emot en anmälan några timmar i förväg på mailadress rune.w.dahlen@ths.se (eller bara rune@ths.se).

Vi kommer att starta på vinden och går ner genom huset tills vi kommit till källaren. Sedan avslutar vi i kapellet ute i parken. Det blir inte någon tung teoretisk undervisning, utan en trevlig utflykt med många berättelser. Ta chansen eftersom vi i årtionden framåt kommer att få höra om denna plats där så många pastorer utbildats och där diakonerna i Equmeniakyrkan fortfarande utbildas.

Exempel på frågor som kan komma att besvaras:

Vilka visioner hade Waldenström för skolområdet? Varför byggdes skolan på Lidingö och inte i Saltsjöbaden? Hur kunde man få in pengar till detta enorma byggprojekt? Var låg Guldkungens matkällare? Var skrev Lorentz Backman sitt avskedsbrev? Var bodde kusken och var bodde sjuksystern? Hur tog man sig från Stockholm till Missionsskolan de första åren? Var höll de blivande predikanterna sina övningspredikningar? Hur gick det till när Sveriges första frikyrkliga – och olagliga – begravning hölls i skolans hörsal? Hur kunde man värma alla husen under de kalla krigsvintrarna? Hur kom skolans bibliotek till och var låg det? Och inte minst: Varför borde Waldenströms trasiga hatt finnas på museum?

Välkommen på dessa historiska, guidade rundturer!

De svart/vita fotona är tagna av Björn Wennfors. Den 1 juni kommer han att visa ännu många fler foton i samband med gudstjänsten och rundvandringen.