Etikettarkiv: Wesley

Om tiggarna stoppas får vi göra jobbet!

Ett parti vars namn vi inte nämner har gått till val på bland annat frågan att stoppa det organiserade tiggeriet. Själv är jag beredd till civil olydnad om ett sådant förslag någonsin går igenom.

Det är egentligen dråpligt hur mycket organiserat tiggeri som förekommit i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Bara två exempel:

Metodistkyrkans store ledare John Wesley var tiggare. Han kunde uppsöka rika människor och även gå från hus till hus i rika kvarter och fråga om pengar till de fattiga. Ända in på sin ålders höst ägnade han sig åt detta tiggeri. Vid ett tillfälle använde han en hel vecka till att vandra genom snöslaskiga Londongator för att få ihop 200 pund.

Det berättas att någon i sin omsorg uppmanade Wesley att gå hem och sitta i värmen framför brasan. Men Wesleys svar var att så länge det finns en enda hemlös på Londons gator skulle han fortsätta sitt tiggeri och sin hjälpverksamhet.

Missionsförbundets ledare Paul Petter Waldenström var rikskänd i Sverige som stortiggaren. Det kunde gälla bygget av Missionsskolan för utbildning av predikanter och missionärer, ett sjukhus i Kina eller en fattig och sjuk predikant eller predikantänka.

”Var nu inte ledsen på mig och tyck inte, att jag är oförskämd. Jag är redan så gammal, att både du och andra snart bli av med mig”, skriver den åldrige Waldenström i ett tiggarbrev till en förmögen vän.

Så tiggeriet är en del av vårt arv i Equmeniakyrkan.

Går vi ännu längre tillbaka i kyrkans historia kan vi nämna diakonen Laurentius i Rom som tillfångatogs och förhördes om var de kristna hade sin skatt. Det samlades ju in så mycket pengar och någonstans måste ju skatten finnas t ex i form av gudabilder i guld. Men Laurentius svar blev: ”De fattiga är vår enda skatt.”

I Stockholm ser vi tiggare överallt sedan något år tillbaka. En av dem sitter vid tunnelbanan i Bromma och jag går ofta förbi henne på resan mellan mina två jobb. Flera i personalen och studentkåren på THS har ”adopterat” henne och ger ett leende och några vänliga ord när man går förbi. Förutom pengar, mat och kläder förstås. Hon tränar svenska där hon sitter och vill helst av allt ha jobb för att kunna försörja sig själv och barnen.

Jag har bestämt mig för att aldrig gå förbi henne utan att ge något. Vi brukar önska varandra Guds välsignelse. När hon inte sitter där kommer jag på mig själv med att sakna henne, samtidigt som jag förstås högst av allt skulle vilja att hon inte behövde tigga. Men där är vi inte än.

I gången mellan Centralstationen och T-Centralen såg jag härom kvällen en äldre kvinna som satt så illa att man riktigt såg hur ont det gjorde att sitta på det hårda stengolvet. Hon satt alldeles tyst och vädjade med blicken och pappersmuggen om en slant. Plötsligt for en tanke genom huvudet. Ett svindlande ögonblick såg jag i henne min egen mamma och jag kände en förkrossande sorg och ett starkt medlidande.

Tanken släppte mig inte på en lång stund, men genomkorsades efter ett tag av en annan tanke: Hur i all världen kan det där partiet vars namn vi inte nämner vara så rädda för gamla, ensamma kvinnor som hon.

Några dagar senare såg jag ett klipp på You Tube där man med dold kamera filmade några personer som gick utmed gatan. I förväg hade man kontaktat anhöriga – föräldrar, syskon m fl – som klätt ut sig till hemlösa tiggare och som satt på trottoaren när de filmade personerna passerade. Inte en enda av dem såg att det var nära anhöriga som satt där. När filmerna sedan spelades upp för dem var det flera som stumt grät över att de inte sett dessa fattiga och hemlösa utan bara gått förbi upptagna av sitt.

I vårt arv finns en tradition av tiggeri för de fattigas skull. Om fattiga människors tiggeri på gatan någonsin skulle förbjudas är det vår plikt som kristna att i civil olydnad ta tiggarnas plats och tigga till de fattiga tills någon bär bort oss. Tänk om hela studentkåren vid THS följer med! Jag menar allvar – är du beredd?!

Snart ska jag bege mig till tåget. Hoppas att jag finner några av de tiggare som jag vet finns där ute. Jag går gärna en omväg för att dela med mig – alltid retar det väl nån i det parti vars namn vi inte nämner.

Vårt hopp, vår bön och vår längtan

Från Christina Thaarup, pastorskandidat i Metodistkyrkan i Danmark och student på THS.

Christina ThaarupNyligen fick jag och mina klasskamrater uppgiften att skriva ett herdabrev. Det skulle vara en presentation av oss själva och vår vision för en församling som skulle kunna vara vår första tjänst. Det var en spännande och utmanande uppgift, och jag vill dela med mig några tankar från mitt herdabrev.

 

I Efesierbrevets tredje kapitel finns en bön för församlingen i Efesos som också har varit min bön genom mitt kristna liv för mig själv och för min omgivning. Den lyder så här:

”Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.”
Efesierbrevet 3:14-21

Sedan jag började min första tjänst som pastor hos er för drygt tre månader sedan har denna bön mer och mer blivit min bön för vår gemenskap. Det gäller både för oss som tillsammans bildar Jerusalemskyrkan på olika sätt och för den orten vi är en del av, Köpenhamns innerstad där kyrkan fysiskt finns men också hela Stor-Köpenhamn där vi alla rör oss på olika sätt. Det är min bön, mitt hopp och min längtan att vi tillsammans ska lära känna Jesus och hans kärlek mer och mer tills hela Guds fullhet uppfyller oss. Eller som metodismens grundare John Wesley kallade det – ”blir fullkomnade i kärlek”, det vill säga blir de människor Gud skapat oss till att vara. Det är min bön, mitt hopp och min längtan att vi tillsammans ska visa människor i vår närhet på denna kärlek. Men också på möjligheten att förvandlas av denna kärlek så att vi tillsammans, i tacksamhet och ödmjukhet, mer och mer blir ett uttryck för Guds närvaro, kärlek och vilja i och för Köpenhamn.

Jag har börjat på en ny fas i mitt liv och på min livsväg – en helt ny tjänst. Jag kommer inte att ha koll på allt, jag kommer att göra misstag. Det är min bön till er alla att ni har tålamod och överseende med mig. Och att ni vill vara med om att bära mig och vår gemenskap i bönens kraft i det som ligger framför oss så att vi på bästa möjliga sätt kan vara församling, vara kyrka just där vi är.

 

Oavsett vår kallelse i livet tror jag det är värdefullt att lite då och då fundera på vad vårt hopp, vår bön och vår längtan är för våra gemenskaper. Vilken väg vill vi gå? Vilken gemenskap vill vi vara med om att tillsammans forma och på vilket sätt? Hur tänker du som sitter och läser detta? Det vore spännande att få veta.

Han som verkar i oss med sin kraft förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, Amen!