Vad händer om man får nej?

En fråga som ibland dyker upp i samtalet om antagningsnämndens arbetssätt är om vi ska meddela orsaken till varför vi ibland säger nej till någon som ansöker om att bli diakon- eller pastorskandidat. Jag vill därför skriva några rader om detta men vill först säga två viktiga saker: 1. Det här är en rent generell text och handlar inte om någon särskild person som fått nej. Det är inte ovanligt att vi säger nej, tvärtom sker det i stort sett i alla sammanträden att en eller flera får nej. 2. Det är inte en officiell text från kyrkan eller antagningsnämnden utan mina egna reflektioner efter att i över tio år ha meddelat antagningsnämndens beslut till sådana som vill bli pastorer – de första åren i Svenska Missionskyrkans antagningsnämnd och de senare åren i Equmeniakyrkans. Däremot har texten tagits upp i antagningsnämnden den 31 mars 2014, och efter samtalet där har ett par mindre korrigeringar gjorts.

När vi tar beslut i antagningsnämnden bygger oftast de besluten i ganska stor utsträckning på vad referenspersoner sagt. Dels referenspersoner som den sökande föreslagit, dels referenspersoner som vi själva valt att fråga. De får frågor om hur de uppfattar den sökande när det gäller förtroende, ledaregenskaper, förmåga till kontakt och samarbete, om den kristna tron är väl integrerad med personligheten, om den sökande har förmåga till självständigt tänkande mm. Om man inte tycker sig kunna rekommendera den sökande eller om man kan rekommendera endast med tvekan vill vi att referenspersonen tydligt motiverar varför.

Givetvis kan vi få väldigt olika svar från referenspersonerna och därför gör vi också intervjuer. Det är fyra personer med olika bakgrund som träffar den sökande i enskilda samtal, tre från det nationella kansliet och en regional kyrkoledare.

I dagsläget är det så att den sökande inte får veta orsaken om det blir avslag. Här följer några av anledningarna till det.

Varför anger vi inte orsaken till att en ansökan blivit avslagen?

1. Referenspersonernas tydlighet
Antagningsnämnden är förstås ytterst angelägen om att referenspersonerna ska våga vara tydliga när de svarar. Risken finns att de inte vågar vara det om de misstänker att det de säger kan nå den sökande.

2. Den sökandes relation till referenspersonerna
Om den sökande får veta orsaken till avslaget kan det hända att hon också anar vem eller vilka av referenspersonerna som rekommenderat ett nej. Jag brukar ta ett banalt exempel när jag förklarar det här. Låt oss säga att en sökande fått nej på grund av ett allt för hetsigt temperament. Inte för att hon blivit rättmätigt arg på orättvisor och förtryck utan för att hennes vrede riskerar att splittra församlingen och stöta bort människor. Om vi då skulle tala om detta för den sökande funderar hon förstås genast på vem av referenspersonerna som berättat det. Och efter en stund kanske hon kommer på att en speciell referensperson vid ett tillfälle mycket riktigt såg när hon tappade humöret och skällde ut en människa, och så är den referenspersonens berättelse inte konfidentiell längre.

3. Nästan alltid mer än en orsak
Ett nej bygger så gott som aldrig på en enda orsak utan det är kanske tre, fyra, fem orsaker. Om vi då tittar på en orsak i taget kan man säga att den orsaken inte är skäl nog att säga nej. Och inte den andra, tredje, fjärde eller femte orsaken heller om vi tittar på varje enskild orsak för sig, utan det är allt detta tillsammans som gör att det blir nej. Med andra ord det vi kallar den samlade bedömningen. Under årens lopp har jag suttit i några samtal med studenter som fått nej från ett annat samfund och även fått veta ett antal orsaker till det. Och de tycker på punkt efter punkt att dessa orsaker inte är nog för att säga nej. De hittar nya referenspersoner och skriver långa PM för att tala om att de blivit felbedömda. Och de kan ha rätt när det gäller varje enskild orsak i sig, men de har inte förstått att det är den samlade bedömningen som avgör.

4. Svårt att få till ett nytt möte för att förklara orsakerna
För några år sedan tog jag kontakt med en rekryteringsansvarig inom ett av Svenska kyrkans stift. Han berättade att de aldrig skriftligt eller per telefon förklarar orsaken till ett nej eftersom det kan uppfattas så hårt och fördömande och ge anledning till missförstånd. Den som får nej i det stiftet kallas istället alltid tillbaka till biskopen för att i ett samtal få veta att ansökan avslagits och anledningen till det. Vid det tillfället finns också alltid en person närvarande som antecknar allt som sägs. Det här tyder på omsorg och skulle kunna vara en väg också för Equmeniakyrkan. Men problemet är att vi är en antagningsnämnd för hela landet, inte bara för ett stift eller en region. Det skulle vara orimligt att en sökande kanske måste ta ut ännu en semesterdag och behöva åka genom halva Sverige eller mer bara för att få veta att hon inte blivit antagen.

5. Man kan inte bara säga en del av sanningen
Om man ska ange orsaken till ett nej kan man inte bara säga en liten del av sanningen. Det kan i så fall leda till att den sökande gör ett nytt försök när hon lyckats ta sig förbi det som var hindret förra gången. Att sedan få ett nej till kan göra mycket mer ont och vara helt obegripligt för den sökande.

6. Sanningen kan vara svår att ta till sig
Eftersom det nästan alltid är mer än en orsak till att man fått avslag på sin ansökan kan det vara ganska tufft att få veta orsaken till beslutet. Gynnar det den sökande att kanske få veta att hon inte har tillräckliga ledaregenskaper, att människor inte känner tillräckligt stort förtroende för henne och att hon inte har tillräckligt stor förmåga att samarbeta? Eller att den sökandes tro inte är tillräckligt förankrad i personligheten och att hon inte har tillräcklig förmåga att tänka självständigt? För precis så kan det ju vara ibland. Min bedömning är att det är minst lika svårt att få veta orsaken som att inte få veta den. Studenter som fått veta orsaken kan i åratal älta detta och prata med sina referenspersoner för att få veta vem som sagt vad och varför.

Hur förbereds den sökande på att det inte ges några motiv till avslag?

Det är jätteviktigt att den som ansöker får veta att vi inte anger orsaken till ett nej. Därför skriver vi det redan i följebrevet när man beställt en ansökningsblankett. Så här står det i brevet till de som vill ha en ansökningsblankett för att bli pastorskandidat:

”Antagningsnämnden försöker att göra en samlad bedömning av varje sökande. Det innebär att när nämnden beslutar om avslag på en ansökan kommer det bara att motiveras med att den samlade bedömningen är att den sökandes gåvor lämpar sig bättre på andra områden än pastorns.”

Den sökande ska också muntligt få detta besked. Så här står det i beskrivningen av antagningsnämndens arbetsformer, en text som antagningsnämnden fastslog i december 2012:

”Handläggarna för utbildning och diakoni klargör senast vid intervjun hur antagningsförfarandet ser ut. Särskild vikt läggs vid att förklara vad som sker om Antagningsnämnden säger nej till ansökan: Nämnden motiverar sitt nej endast i undantagsfall.”

Vad har den sökande rätt till vid ett nej?

Vidare står det i texten om antagningsnämndens arbetsformer att handläggarna för utbildning och diakoni klargör senast vid intervjun att den som får nej har rätt till tre saker:

1. ”Den sökande har rätt att träffa två av intervjupersonerna för ett samtal.” Man är alltså välkommen tillbaka och möta ett par av de som intervjuade och se dem i ögonen. Antagningsnämnden ska inte kunna gömma sig bakom ett mail eller ett kort telefonsamtal, även om vi inte kan säga så mycket mer om orsaken vid detta möte.

2. ”Den sökande har rätt till två samtal hos en erfaren själavårdare/terapeut på Equmeniakyrkans bekostnad.” Det ska alltså finnas en möjlighet att utan kostnad påbörja en bearbetning av den nya situation man står i när man fått ett nej.

3. ”Nämndens beslut går inte att överklaga men däremot kan den som fått avslag ansöka på nytt. Innan en ny ansökan behandlas bör det ha gått minst tre år.” Här är vi alltså lite mer generösa än Svenska kyrkan som säger att det bör gå fem år innan man kan ansöka på nytt. Det har faktiskt hänt i Missionskyrkans antagningsnämnd att någon som tidigare fått nej har fått ja vid en ny ansökan.

De vars ansökningar behandlats i antagningsnämnden ringer vi upp samma kväll eller senast dagen efter så att de inte ska behöva vänta i onödan. Jag brukar då säga till den som fått nej att hon eller han gärna får ringa mig igen efter någon eller några dagar. Det kan vara någon formulering som man i efterhand går och funderar på och då är det bättre att ringa upp och få en förklaring än att man ska gå och grubbla och skapa sig en bild som kanske bygger på ett missförstånd.

Till sist är det viktigt att komma ihåg att antagningsnämnden aldrig kan bedöma om den sökande har en kallelse från Gud. Vi ifrågasätter aldrig att den sökande har en sådan. Det enda vi gör är att bedöma om denna kallelse gäller just pastor – eller diakon – och just i Equmeniakyrkan. Vi bedömer med andra ord endast det ansökan gäller och det är just detta. Därför uppmuntrar jag den som fått nej att fortsätta sitt engagemang i sin hemförsamling, fortsätta att predika och leda möten och sitta i styrelsen och besökskommittén och vara scoutledare. Att människor fått en kallelse från Gud men till att börja med missförstått vad den handlar om är inte ovanligt i kyrkans historia. Ett typexempel är Franciskus som fick kallelsen att bygga på Guds kyrka och köpte sig hammare och såg och renoverade ett kapell, när kallelsen egentligen gällde att reformera hela kyrkan.

Rune W Dahlén