Rönnbärshalsband och kaniner

Publicerat 

Sofia_DSC_0615_crJag delade ett foto på min facebooksida igår. Det var på ett rönnbärshalsband och en kastanjemyra. Min 5-åring hade gjort myran på dagis och plockade rönnbär på den evighetslånga (så för långa) promenaden hem från dagis. Så satt hon och gjorde halsbandet när jag lagade middag. Jag vet att det är kluvet att läsa bloggar och statusar om barn (speciellt skribenternas egna) och små gulliga djur, kaniner exempelvis. Jag skriver om sådant ändå emellanåt. Speciellt i postvalstider. På en blogg om kallelse, ledarskap och teologi…

Jag har nämligen alltid älskat kaniner och det är bra att skriva om sådant man älskar, speciellt i svåra tider när det i övrigt skrivs spaltmeter upp och ner om rasism och utanförskap, när argument och hypoteser prövas och slås fast. När redan allt har skrivits.

Vi har två lejonhuvade kaniner. Det är dvärgkaniner med just ullig päls. Jag älskar att krama dom, hålla på med dom, kamma dom, låta dom springa lösa ute på gräsmattan. Det är faktiskt även okej att göra rent i buren åt dom. Jag tänker det ibland när jag står där och mockar i buren, att det är tur att jag har det här görat. För det är någonting i kontrasterna i livet som gör själva livet. Att stå ute i regnet och mörkret (ofta är det mörkt och regnigt eftersom kvällar ofta är det i den här delen av världen), med ett bokstavligt talat smutsigt och väldigt smalt, koncentrerat, enkelt arbete, hjälper till att koncentrera livet. Det hjälper till att inse att stora perspektiv är livet, stora teoretiska sammanhang och problem som söker lösningar är livet, men detta lilla, enkla, koncentrerade, är också livet.

Vi var på personaldagar med hela Equmeniakyrkans och Equmenias personal nyligen. Vi hade precis avslutat ett pass om ledarskap. Ett av föredragen handlade om barnen och Guds rike. Vi blev påminda om hur radikal Jesus var när han sa att barnen tillhör Guds rike och att vi, om vi inte omvänder oss och blir som barn, aldrig kommer in i Guds rike (Matt 18:3). Föreläsaren ställde frågor om vad det är barnet är, som vi måste bli. De små barnen, som inte ”kan” något, egentligen inte bidrar med något, sa han utmanande, som vi ändå bara älskar. Vad är det de har förstått och är? I vilket fall öppnar de våra hjärtan till all världens kärlek, oro och omsorg.

Under en rast gick jag och några kollegor på en promenad. På vägen kom en liten kattunge och slog följe med oss. Jag sa till mina kollegor att djuren, på samma sätt som barnen, kan visa oss vad som krävs för att komma in i Guds rike. Detta gör dock inte djuren, lika lite som barnen, till ett medel för oss vuxnas eventuella omvändelse och räddning till livet. Just för att de inte är medel, utan subjekt, och att vi ser det, tar emot dem, öppnar våra ögon och verkligen ser dem, kan göra omvändelser möjliga.

Djuren är Guds älskade skapade. Gud såg att det Gud hade gjort var gott (1 Mos 1:24f). Gud såg att det var gott i sig, innan människorna skapades. Och det goda Gud såg, är inte gott för att det är nyttigt, utan för att det är. Jesus verkar utgå från en sådan grundsyn när han säger: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”(Matt 6:26)

De minsta är Guds gåvor.  Barnet som sitter och pular med sitt rönnbärshalsband, kattungen som slår följe en bit och kaninerna som bokstavligt, bara är. De tuggar helt enkelt mest gräs… Men de är gåvor i sig själva, och just detta faktum kan hjälpa oss andra till nödvändig omvändelse.

För det är uppenbart att världen behöver omvändelse, men omvändelser sker alltid inifrån och nedifrån. Det går inte att börja med den andra eller det stora, man måste börja hos sig själv. Söka sig tillbaka till pauser och lek, till omprövning och varande, till platser där vi kommer till ro, där vi får perspektiv och vågar tro.

Som övning, som pågående, som bön, som växande, från det färdiga, dömande och självrättfärdiga, det inskränkta, likgiltiga, självförnekande, förgörande till det uppriktiga, öppna, bekymmerslösa, kärleksfulla, generösa, till seende, empati, trygghet och hopp.

DSC_0012I postvalstider behövs paradoxala budskap om bekymmerslöshet. Det behövs lek och paus, kastanjemyror exempelvis: ”Gör er inga bekymmer”, sa Jesus (Matt 6: 34). För det är där det börjar och slutar, i tilltron till Gud som hela världens skapare, upprätthållare och fullkomnare, till Gud som ger oss livet som gåva, som skapar djur, rönnbär och 5-åringar. I den vilan och vissheten får vi arbeta, ompröva, självrannsaka och kämpa, sträcka ut våra händer, öppna våra dörrar, riskera lite grann – söka Guds rike och Guds rättfärdighet och så bära hopp och försoning till världen.

Det behövs.

Från gästbloggaren Sofia Camnerin som är pastor, teologie doktor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan