Lika hemma här som hemma

Publicerat 

Söndagsskolledaren välkomnar alla barn fram för att öppna skattkistan som står på golvet bredvid predikstolen. Den ser ut som en skattkista ska se ut, mörkbrun med guldbeslag. Ur den plockar barnen fram ett sjökort, en flytväst och ett blad där det står NEJ! med stora svarta bokstäver. Detta är ledtrådar till vilken bibelberättelse som är söndagsskolans tema för dagen. Alla med söndagsskoleåldern inne erbjuds att följa med, varpå halva församlingen reser sig och lämnar kyrksalen.

Kvar i bänken sitter jag och är lite lätt avundsjuk över att inte kunna följa med för att se om min temagissning stämde.

I Vrigstad samlas vi till gudstjänst över temat Kärlekens väg. Kvar i bänkarna sitter unga vuxna, lite mindre unga vuxna, samt vuxna som varit unga för länge sedan. Åldersspridningen i församlingen är glädjande.

Jämte mig har jag min vän Catrin, som följt med mig för att dela upplevelsen och glädjen att få komma på besök hos en annan församling än vår hemförsamling. För ett antal år sedan gjorde vi resan till tro lite parallellt. Jag kom till tro delvis genom en Alphakurs och hon kom till tro delvis genom att läsa Gamla Testamentet och nu får vi fortsätta resan i tro tillsammans. Det är fint.

Vi ber, lovsjunger, samlar in kollekt och tänder ljus. Vi lyssnar till Guds ord och vi delar bröd och vin. Vi gör saker som kyrkor gör och nästan alltid har gjort. Jag sitter i Vrigstad som representant för pastors-och diakonutbildningen på Campus Bromma. Det är bön- och offerdag inom Equmeniakyrkan. Dagar då studenter och lärare åker runt i Sverige för att besöka så många församlingar som möjligt, för att uppmuntra andra att läsa diakoni eller teologi samt för att samla in pengar till och be för utbildningarna. Jag hade förberett en predikan över Matteusevangeliet kap 27:15-26 . Berättelsen om Pilatus, Pilatus fru, folkmassan, Jesus och Barabbas. Det är en av mina favoritberättelser i Bibeln och jag tycker mycket om att predika den berättelsen utifrån aktörernas olika perspektiv på Jesus.

När mötesledaren har avslutat med välsignelsen och bjudit oss till kyrkkaffet kommer en man fram till mig och presenterar sig som före detta missbrukare, räddad av Jesus för 40 år sedan. Det lyser i ögonen på honom, han berättar att han tycker om att berätta för andra om Jesus och att sälja saker. Han erbjuder sig att sälja de exemplar utav tidningen Årsringar jag har med mig. Ett erbjudande jag tacksamt tar emot.

Samtidigt kommer barnen in-studsande, var och en fram till den som står dem närmast, för att visa upp sitt pyssel. En blå plastmugg har med lite tillklippta fenor blivit en valfisk. Jona är en lätt uppblåst ballong, som precis får plats i valfiskens mun. Gemenskap delas, semlor äts, kontakter knyts och stärks, klimatfasta uppmuntras, disk diskas och det slår mig att jag känner mig lika hemma här som hemma. Och hur är det möjligt att jag får lust att benämna okända människor som bröder och systrar?

Sofi Mattsson, pastorskandidat i Equmeniakyrkan