Nostalgi och förväntan

Publicerat 

Som med många andra saker kan nostalgi vara både något vackert och förrädiskt. Nostalgi grundas ju ofta i en tacksamhet över vad vi fått vara med om. Problem blir det först när vår nostalgiska tacksamhet binder oss i att varandet måste fortgå på samma sätt som tidigare för att vi ska nå det goda.

I den tid av uppbrott jag befinner mig i nu är nostalgin ständigt närvarande. Igår höll jag min sista predikan i kapellet på THS, satt på min utbildnings sista föreläsning och firade min sista torsdagsmässa i Jakobsbergskyrkan som varit min församling under åtta år. Nostalgin leder mig in i minnenas värld – till alla de predikningar jag har fått dela med mina klasskamrater, till alla föreläsningar jag suttit på och till alla gudstjänster jag har fått fira i min församling. Jag stiger in i denna värld och känner en stor tacksamhet för vad jag har fått vara med om.

Jag och min familj ska om några veckor flytta 20 mil sydväst till Vikingstad utanför Linköping. Det finns så mycket framför mig som jag ser fram emot, men också så mycket som skrämmer mig. Nytt samhälle, ny församling, nytt boende – listan kan göras lång, och nya saker bär alltid med sig ett uns av osäkerhet.

I denna situation skulle nostalgin kunna bli osund – det gamla trygga som jag känner kan upphöjas till den grad att jag väljer att klamra mig fast vid det i rädslan för det nya. Men något vackert i att leva med Jesus är att han är densamme. Guds Ande bor i mig och väntar samtidigt på mig i vår nya lägenhet, i vår nya församling. Trots detta erkänner jag att vårt uppbrott är allt annat än enkelt. Under åtta år hinner många människor komma väldigt nära och bli väldigt betydelsefulla. Många människor som varit en del av min vardag kommer helt plötsligt vara långt borta, iallafall geografiskt. Ändå får min grundkänsla vara förväntan, förväntan över vad Gud ska leda mig in i härnäst och denna förväntan hjälper mig att låta nostalgin stanna vid tacksamhet. I uppbrottets tid vill jag nu lyfta fram två platser under min utbildningstid som jag är extra tacksam för.

I Mellanrummet, fikarummet på THS, menar jag att den stora förvandlingen av oss pastorskandidater sker. All input från föreläsningar och timmar med näsan i tunga böcker behöver bearbetas. I Mellanrummet får vi bolla tankar med varandra och hjälp att räta ut en del av det kaos som skapas i en teologstudents hjärna. Det är också här man får dela livets svårigheter och glädjeämnen med varandra. Tack vare detta får vi, som studerar ihop, band som jag förstått kan få vara viktiga under hela ens verksamma liv. Av dessa anledningar uppmuntrar jag ofta nya studenter att tillbringa mycket tid på skolan – för jag inser hur avgörande de gemensamma kaffepauserna varit för mig. Tack Jesus för Mellanrummet, och framförallt för alla mina bröder och systrar jag har fått som gåva in i mitt liv.

Den andra platsen är den församling jag har fått leva i sen jag flyttade till Stockholm – Jakobsbergskyrkan. När jag flyttade hemifrån sa min mamma till mig: Du ska vara medlem i församlingen där du bor. Med det i bakhuvudet och goda förutsättningar tog det bara någon vecka från att jag flyttat till Stockholm till att jag välkomnades som medlem i Jakobsbergskyrkan – detta är något jag är väldigt tacksam över. I denna församling har jag fått se och höra vittnesbörd om Guds kärlek på otaliga sätt och vi har fått fira gudstjänst tillsammans söndag efter söndag. Att stå stadigt rotad i ett sammanhang tror jag har gjort det lättare för mig att växa i min tro och mina gåvor. Det har också gett mig möjlighet att praktisera och reflektera över den teori som utbildningen gett mig för att den inte ska förbli endast teori. Tack Jesus för Jakobsbergskyrkan.

Skulle jag ge två råd till dig som ska flytta till Stockholm och börja studera på THS vill jag därför säga utifrån min erfarenhet:

  1. Tillbringa tid på skolan och ta de gemensamma pauserna även om du är tokstressad inför tentan.
  2. Fråga Linnéa Lidskog om vilken församling som kan vara lämplig för dig att engagera dig i. Var tacksam över det du har fått leva i, men våga släppa dina gamla sammanhang. Våga rota dig och investera ditt liv i en församling som kan vara en del av din vardag under dina studieår.

Låt nostalgin vara tacksamhet. Lita på att Fadern som skapat hela världen fortsätter att skapa och lev i förundran över vad som ska ske härnäst. Låt dig bli uppmuntrad av löftet Gud ger oss genom Jesaja: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?”

Gustav Gillsjö, pastorskandidat Equmeniakyrkan

Under Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Jönköping 29 maj – 2 juni kommer Gustav tillsammans med 17 andra pastorskandidater och 5 diakonkandidater få förbön inför Vägledningsåret. Efter sommaren påbörjar Gustav sin första tjänst som pastor i Vikingstad.