Som fisken i ett annat vatten

Publicerat 

 

Det är sen eftermiddag på THS och inne i ett hörn av Mellanrummet sitter jag tillsammans med ett gäng andra pastorskandidater. Vi har intagit vårt fika, lyssnat på informationen om vad som händer inom pastorskandidatsvärlden och nu var det dags att få lyssna till ett föredrag om hur det är att jobba i en nystartsförsamling ute på landet. Jag går mitt andra år på THS vid den här tiden och tänker att detta kommer bli en lång kväll om ett ämne som inte rör mig om ryggen. Inte ska jag jobba i en nystart, omstart eller församlingsplantering. Det visste jag redan. Jag skulle bli en pastor som skulle göra något annat, vara något annat och framförallt så var jag nog för blyg för att jobba så pionjärt. Jag ska jobba i en stor och stabil församling som pastor med inriktning mot ungdom! Så är det. Men något händer under kvällen. Jag märker, till min förtvivlan, hur jag blir mer och mer spänd ju längre kvällen går. Varför börjar mitt hjärta slå så hårt? Varför känns det som att detta ämne är så angeläget för mig? Denna kväll sås ett frö.

 

Det går två år. Jag går mitt sista år på THS nu och en kväll under höstterminen sitter jag och pratar med Charlotte Thaarup, Regional Kyrkoledare i Syd. Vi pratar om mina tankar, önskemål och gåvor inför min första tjänst som pastor i Equmeniakyrkan. Fröet som såddes mitt andra år på utbildningen har växt lite, men är fortfarande för skyggt för att våga ta plats i ljuset. Då märker jag hur jag, helt plötsligt säger ”jag vill nog jobba i ett mindre sammanhang, gärna med ungdomar, gärna i en församling med ett driv mot att vilja växa, ja om man får önska helt fritt alltså”. Vänta nu. Det här var vi inte helt överens om, min mun och jag. Men ok, nu är det ju redan uttalat.

 

Nu, tre år efter den där kvällen mitt andra år på THS, så närmar sig mitt första år som pastor sitt slut. Mitt första år som pastor med inriktning mot ungdom i en liten församling i Lerkil, strax utanför Kungsbacka. En församling som startades för fem år sedan och sedan dess växt lite i taget. Jag som hade tänkt att jag skulle hamna i en församling med cirka 300-400 medlemmar hamnade i en församling med 30-40 medlemmar. Och vet ni vad? Jag trivs som fisken i vattnet. Kanske inte riktigt det vattnet jag först räknat med, men i ett annat vatten jag tror att Gud vill att jag ska simma i.

 

Mitt första år som pastor har bjudit mig på mycket glädje, spänning, en hel del frustration och emellanåt en känsla av att jag inte räcker till. Ändå har jag hela tiden levt med vissheten att jag är på rätt plats. För mig har det första året i tjänst inneburit att finna en annan del av mig själv, en del som jag nog egentligen visste att jag hade inom mig, men som jag inte riktigt vågat bejaka tidigare.

 

Jag menar inte att allting är lätt och dans på rosor bara för att man jobbar i ett mindre sammanhang. Det har sina utmaningar. Som till exempel när jag råkar stå för predikan, mötesledning, musik, teknik, nattvard, vaktmästeri, fika och disk själv en söndag. Och när jag till sist tror att jag kommit ihåg allt så ser jag att jag missat att köpa altarblommor! Men vet ni vad? Det blev gudstjänst ändå, även utan altarblommor. En insikt jag bär med mig från det här året är att allt inte måste vara så som det alltid brukar vara. Det är inte bara kvantiteten i antalet gudstjänstbesökare som räknas. Det viktiga är att vi möts och bygger gemenskap mellan varandra och med Gud där vi får växa tillsammans och hitta orken, modet och glöden att vilja gå ut i samhället och möta ännu fler människor!

 

Det är fantastiskt. Att jobba som pastor är fantastiskt! Det är vad jag har längtat efter länge nu. Blev det som jag tänkt mig? Absolut inte. Det blev faktiskt bättre! Om cirka en vecka är jag ordinerad pastor i Equmeniakyrkan, och jag kan nog inte vara mer glad och stolt över att få vara i tjänst i detta sammanhang!

 

Kalle Hylén
Pastor med inriktning mot ungdom.
Equmeniakyrkan Lerkil.