Tjäna Herren som den du är

Publicerat 

Jag gick in i min första ungdoms­ledartjänst när jag var tjugo år med ­inställningen att det bara var någonting jag skulle göra ett tag, kanske tills jag kom på vad jag verkligen ville ­arbeta med. Vad jag inte visste då var hur mycket jag skulle älska att jobba i församling.

Ett år senare började jag arbeta i min hemförsamling i Värmland och min pastor frågade mig: ”Har du ­funderat på om du kanske ska bli pastor?” Hon såg den längtan jag bar på, och jag såg det som att Gud bekräftade min kallelse. Sen gick allting fort, och trots att det fanns människor runt omkring mig som försökte säga till mig att sakta ner – att låta kallelsen få gro i mig ett tag till – ansökte jag om att bli pastorskandidat redan våren då jag skulle fylla tjugotvå. Antagningsnämnden sa nej.

Det kändes inte verkligt, jag hade ju ställt mig till förfogande för Gud och kyrkan, och så sa de nej. Gud ville inte ha mig. I ett försök att bearbeta mina känslor började jag gå på regelbundna samtal. Min terapeut förstod – långt innan jag själv gjorde det – att det var någon­ting som inte var riktigt rätt, och hon tyckte att det var dags att jag tog kontakt med en läkare. Att erkänna för mig själv och för andra att jag var sjuk var svårt. Ordet depression passade dåligt ihop med frasen tjäna Herren med glädje, men jag kunde inte minnas när jag senast var glad. Kunde jag verkligen finnas kvar i församlings­tjänst när jag var sjuk?

Jag vet att jag är otroligt lyckligt lottad, för det är inte alla som känner att de får det stöd de behöver från sin ­församling, men jag kände mig buren och ­välkommen oavsett vad jag kämpade med. Tiden gick och min medicin gjorde verkan, jag flyttade till en annan stad och prövade på att jobba utanför kyrkan. Men ­längtan efter pastorstjänst försvann inte, även om den hade förändrats. Om längtan tidigare hade varit som stora eldsflammor var den nu snarare som glödande kol – inte lika intensiv, men varmare. Då gjorde jag en deal med mig själv och med Gud, att göra ett sista försök. Och så påbörjade jag processen en gång till, för nu vet jag varför jag är kallad till pastor: för att tala om psykisk ohälsa i vår kyrka, och påminna om att vi helt enkelt får tjäna Herren som den vi är.

 

Olivia Salomonsson, pastorskandidat i Equmeniakyrkan

(Texten publicerades första gången i pastorskandidaternas tidning, Årsringar 2018)