Tro, tvivel, tillit

Publicerat 

Om akademisk teologi och tro.

Tvivel kan ibland idealiseras hos vissa kristna, eller kanske är det teologer som gör det. Men det finns inget att glorifiera med tvivel. I varje fall inte den sorten som hör samman med en förlorad tillit, när grunden till ens tillvaro inte längre håller samman.

Det tvivlet är mörker. Några hamnar där genom teologiska studier. För andra raseras tillvaron och kanske tron på en kärleksfull Gud när en närstående går bort oväntat eller för tidigt. Tvivel kan träda in i livets olika skeden. Tvivel ser jag som motsatsen till tro – förstådd som tillit.

I min egna grundutbildning i London togs det för givet att teologi handlar om Gud, men mötet med fler perspektiv och kritiskt tänkande fick många att tvivla ändå. Under min doktorandtid i Uppsala togs det snarare för givet att teologi enbart är vårt språk om Gud. Är det kanske ett sätt att skydda sin tro?

Efter att en viss tid går som akademisk teolog så tänker jag på teologi och min tro som ett spänningsfält mellan kunskap om Gud såväl som kännedom om vårt språk om Gud. I båda finns det dörrar som öppnar till tvivlet. För mig var det dock av andra anledningar, men även min tro har varit trådsvag, eller i det närmsta svedd och förkolnad. Det kan hända. Men det tvivlet bör inte förväxlas med utmaningen som kritisk tänkande och mötet med svåra vetenskapliga perspektiv ger en pastorskandidat.

I mina egna studier har teologin främst ökat min nyfikenhet på Bibeln, personen Jesus, försoning, förlåtelse, rättvisa, jämställdhet, vem människan är och inte minst vem Gud är som jag är övertygad om är treenig i sitt vara. Men det betyder inte att det är utan motsättningar att vara troende och att vara akademisk teolog. Det är en dubbel tillvaro där kritisk granskande och vetenskaplighet ständigt kommer på besök med sina sökande blickar när teologin har blivit för trygg, trosviss eller självsäker på sin sak.

Att möta det kritiska tänkandet i akademin är som att möta ”den andre”, den som inte ser saker likadant som du och som utmanar dig att se vem du är i blicken av den andre. Även det är smärtsamt, men kan i slutändan också göra att du lär känna både dig själv och den andre bättre, eller att du förändras.

Mötet med denna ”den andre” kan också leda till djupa tvivel på det man tidigare hade satt sin tillit till och hållit för sant. Då kan det vara ett djupt mörker utan enkla utvägar. Vad min erfarenhet och akademiska studier lärt mig så är att även i det djupaste mörker tecknas siluetten av ett kors. I den sortens tvivel kan det vara mycket svårt att se det, men där står det.

 

Joseph Sverker, Lärare vid THS i Systematisk teologi & Kyrkohistoria

 

Foto: Maja Floberg