Behöver du verkligen en pastorsutbildning?

Publicerat 

När jag precis blivit antagen som pastorskandidat i Equmeniakyrkan och skulle påbörja min pastorsutbildning frågade en kompis mig om jag verkligen behövde en utbildning. Jag kunde redan predika, hade ledarerfarenhet efter att

ha varit ordförande för min hemförsamlings ungdomsarbete, hade gått bibelskola och arbetat i församling som ungdomsledare. Min kompis tyckte nog att jag skulle kunna fungera som pastor som jag var. Men Equmeniakyrkans ordning för att bli pastor går genom utbildning och ordination.

Så här i efterhand är jag tacksam för den ordningen. Under de fyra år som jag pluggade har jag utvecklats och utrustats med många viktiga redskap, erfarenheter och kunskaper som gör att jag nu fungerar mycket bättre som pastor än vad jag skulle ha gjort utan utbildningen. Genom kurser, praktiska moment och den så viktiga gemenskapen i pastorskandidatkåren med alla samtal runt fikabordet så har min tro och teologi fördjupats. I undervisningen har jag mött tankar och teorier jag håller med om och tagit till mig. Men jag har också mött tankar jag inte håller med om och tvingats lära mig att bemöta dem.

När jag nu i tjänsten möter människor som bär på olika tankar och frågor kan jag se på dessa tankar och frågor på ett mer nyanserat sätt än innan utbildningen. På så sätt är jag nu bättre rustad att förhoppningsvis kunna erbjuda människor nya infallsvinklar som kan hjälpa dem att komma vidare i brottningen med sina tankar och frågor. När det kommer till predikan känner jag att jag nu har en betydligt bättre utrustad ryggsäck att plocka fram redskap ur vid predikoförberedelser. Ett större bibliotek av tankar, bilder, erfarenheter och kunskap i mitt hjärnkontor kombinerat med helig Andes ledning gör att jag hittills inte upplevt att orden tagit slut och jag blivit för enformig i min predikogärning.

Så ja, jag behövde verkligen pastorsutbildningen och är tacksam för de redskap jag fått med mig.

 

Hampus Flyman – Pastor i Vidablickskyrkan Norrköping