Beredd – och vilar lugnt i min kallelse
Publicerat 4 maj, 2017
Observera
Denna text publicerades första gången den 4 maj, 2017. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten, som är klar med studierna och på årets kyrkokonferens börjar sitt vägledningsår.
Träden börjar bli gröna, fåglarna kvittrar och det är 22 grader varmt i skuggan. Det känns som vilken sommardag som helst, men det är den 2 maj 2017. Framför mig under våren och sommaren ligger Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Vårgårda, jobb på kristendomsskolan i Sjövik samt (förhoppningsvis) en sommarpastorstjänst. Det är speciellt att blogga i skarven på något som håller på att ta slut och något som ännu inte börjat. Jag vet hur livet sett ut de senaste tre åren och åtta månaderna, men har ingen aning hur det kommer se ut om ett halvår eller ett år framåt. Det enda jag är säker på, det som är själva grunden för mig, är att jag står i startgroparna att tjäna Gud som pastor. För mig är detta jättestort, speciellt eftersom jag inte ens var troende för lite drygt fem och ett halvt år sen.
För två veckor sen samlades vi som skall ut i vägledningsåret. Tiden rusar fram och tar tag i oss, skakar om oss. Det börjar kännas på riktigt. Något som verkligen tog tag känslomässigt var när vi alla lovade Gud att gå in i tystnadslöftet. Kanske ett litet löfte i andra sammanhang, men där och då lovade vi faktiskt att gå hela vägen. Vi är beredda att för konfidenters, kyrkans och Guds skull ta saker vi får veta i själavårdssamtal och biktliknande situationer med oss i graven. Gud kändes väldigt nära i det ögonblicket.
För en vecka sen beställde jag min första pastorsskjorta från ett företag som specialiserat sig på att använda Fair Trade-tyg när de syr upp skjortorna. Tänkte det var lika bra att börja min pastorsgärning med att stödja arbetare som förhoppningsvis får en lite mer dräglig tillvaro. Samtidigt tar jag ställning (åtminstone denna gång) för något gott.
I skrivande stund har jag inte klart med någon tjänst men det fantastiska är att det känns helt okej. Förfrågningar har kommit från några församlingar där det av olika anledningar inte känts helt rätt. I slutändan kan ett oväntat samtal visa vägen, undrar om Jesus hade ett finger med i spelet där? Trots allt finns ett lugn i magen och en trygg känsla i bröstet. Jag känner verkligen att Jesus kommer ordna det för mig, han har ju kallat mig för att tjäna honom. Vi som skall gå ut i tjänst är alla olika och det är bra. Vår Herre kommer matcha våra gåvor med de församlingar som bäst behöver dem. Det är ju hans gemenskap och kyrka, ingen annan skulle klara det. Skulle vi försöka hamnar vi ofrånkomligt i ett egoistiskt tänkande eller det omvända, att vi tänker på alla andra utom oss själva.
Jesus säger ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). Nu är det dags att börja bära, mina vänner. Att lita på allt vi lärt, lita på THS lärare, men framför allt att lita på Jesus. Församlingarna väntar, vi väntar, men Gud väntar aldrig. Han sörjer för oss alla hela tiden, från tidens början till tidens slut.
Vi syns under resans gång!