11.50 i kapellet – det är där det händer
Publicerat 1 mars, 2011
Observera
Denna text publicerades första gången den 1 mars, 2011. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Gästinlägg av Maria Hedman T3
Hur många predikningar är du med om du på en vecka? En? Kanske två? Vissa veckor kanske inte någon? Om du hade gått på THS, som jag gör, så skulle du ha möjlighet att uppleva fyra-fem varje vecka.
Andakterna som vi har nästan varje dag tio i tolv i kapellet är en av mina absoluta favoritsaker med THS. Anledningarna är många. Dels för att jag får en paus i pluggandet, vilket är skönt. Dels för att jag får höra ord av Gud, inte bara ord om Gud, så att jag blir påmind om varför jag pluggar till pastor. Och dels för att jag blir så oerhört inspirerad till att bli en bättre predikant när jag hör mina skolkamraters predikningar. De är väldigt olika och väldigt duktiga.
Efter att man har predikat i kapellet så får man feedback på predikningen. Både på hur framställningen var, alltså hur man använde rösten och gestikulation och sådant och på hur innehållet var, hur man använde bibeltexten, vad det var man egentligen sa och sådant. Det är våra lärare Anna Skagersten och Johnny Jonsson som utvärderar oss, vilket alltid är nervöst. Man vill ju gärna att de säger att man predikade bra, vilket gör att predikningarna i kapellet ofta är väldigt genomarbetade och, ja, bra. Vilket i sin tur sätter ribban för oss andra. På ett bra sätt.
Första gången jag skulle predika i kapellet var jag så nervös att jag mådde illa. Där satt massa pastorskandidater i åren över mig, där satt andra elever från skolan, där satt lärare, där satt rektorn (han är för övrigt bäst av de THS-anställda på att gå på andakterna, tror jag). Och jag var så nervös. En av fyrorna kom fram och önskade mig lycka till och sa att hon trodde det skulle gå bra. Guld värt! Jag klev upp i den vackra predikstolen och höll min välplanerade predikan, sa amen, klev ner och andades ut. Det gick bra. Utvärderingen veckan efter gick också bra. Men det som jag bär med mig ifrån den dagen är tryggheten och utmaningen i att se mina vänner och framtida kollegor titta på mig från stolarna i kapellet med förväntan i ögonen. Det måste vara bästa sättet att lära sig att predika. Nervöst och tryggt på samma gång.
Maria Hedman – T3