23 pastorskandidater har tystnat

Sällan eller nästan aldrig kan blivande pastorer vara alldeles tysta i flera dagar. Men nu är det retreat och så tyst så att Gud hörs. Och då är det bäst att tiga. Förunderligt vad Gud gör i tystnaden!

I måndags blev det vår på THS. Då var nämligen höstterminen slut och vårterminen tog fart. Tre dagar senare flydde vi storstan och stressen och tunnelbanan och trängseln och drog till Dalarna. Eller Rättvik för att vara mer precis. Eller S:t Davidsgården för att vara ännu mer exakt. Här har vi nu en tyst retreat från torsdag kväll till söndag lunch.

För en och en halv timme sedan gick tystnaden in, och nu tassar vi runt och ler lite inåtvänt men säger inget. Ett ljus har tänts i ljusbäraren i kapellet för varje pastorskandidat. Det är vackert! Rent av gripande!

Varför gör vi på detta viset år efter år? Varför härjar vi med bokloppis och skriver Årsringar och jobbar för att få ihop pengar till retreatkassan som gör det möjligt rent ekonomiskt att åka iväg på retreat? Jo, därför att när vårt evinnerliga pratande upphör då kan Gud säga ett och annat. I tystnaden vinklas öronen mot Gud.

Allt i denna miljö passar inte alla. När det sjöngs Mariahymn i kapellet för en stund sedan teg jag – inte tjurigt, men för att vara ärlig. En del älskar tystnaden och andra njuter av att få ropa till Gud. Gud talar inte bara i tystnaden. Men i retreaten finns en skön avspändhet. Här behöver ingen ta i eller spänna sig, göra om sig eller till sig. Här är det bara Gud och jag i en tillit och förtrolighet.

Blivande pastorer måste naturligtvis åka på retreat för att fatta vad det är och för att kunna vägleda andra. En del älskar det på en gång, andra får successivt lära sig att förstå och tycka om det. Retreaten har något att ge till alla – därför att Gud ges så stort rum.

Framför allt bör blivande pastorer åka på retreat för att lära sig var källorna finns. Det vi gör denna långhelg är något som har betydelse decennier framåt. Pastorer som ständigt ger ut måste också ta in. Och jag blir så lycklig när jag märker att unga pastorer faktiskt har hittat källorna och åker på retreat i sina tjänster. Sådana pastorer har chansen att hålla länge.

  

Här käkar vi innan tystnaden börjat. Jenny Sundström, Oscar Ohlsson och Andreas Abrahamsson tar för sig av den gröna ärtsoppan.

Frida Morén och Christofer Öhrvall har tagit tumgrepp i bokhyllan.

Syster Veronica är dominikansyster i Katolska kyrkan och leder retreaten, och Hans Malmehed är pensionerad präst i Svenska kyrkan och medhjälpare denna vecka – och vi andra får vara precis hur mycket missionskyrkliga som helst.

– – – – – – – – – – – – – – –

Veckans tummen upp: Syndabekännelsen och avlösningen i TV-gudstjänsten från S:t Ansgar i Uppsala i söndags. Det var ingen slentrian, det! Inget fuskande med att bekänna svaghet istället för synd. Men en tyngd i varje ord, grundat på erfarenheten av att bära på skuld – och att få möta en förlåtande Gud som upprättar till priset av sin egen död.

Veckans tummen ner: Att vi alldeles för sällan får bekänna vår synd i frikyrkan, och därmed allt för sällan på djupet, och på allvar, får höra att vi är förlåtna – dessa de vackraste av alla vackra ord!

• Dela