Än sen!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Snart ska de ordineras! Tänk vad de har fått vänta! Jag tänker på pastorskandidaterna som var inställda på att bli ordinerade 2014. Och så hittade vi plötsligt på något som hette Vägledningsåret och som innebar att de inte blev ordinerade efter (nästan) färdiga studier utan var tvungna att vänta ett helt år till.

Ett helt år!

Som de har väntat! Och även diakonkandidaterna förstås! Och vi alla! Visserligen fick vi ifjol vara med om ordinationen av några pastorer som valt att gå över från annat samfund. Men den där riktiga ordinationshögtiden, med lång procession och en hel rad av unga och medelålders ordinander, den har vi fått vänta på i två år.

Tänk vad detta ska bli roligt! Och härligt! Och saligt och välsignat och alldeles underbart!

– Ja, men de ska ju komma in i blåa kläder. Och med vit stola. Alldeles för blåa. Alldeles för vita. Och för snäva. Och för vida. Och för långa. Och för korta. Och odemokratiskt beslutade.

Än sen! För att nu citera självaste Paulus i Fil 1:18.

Förstå mig rätt. Det är klart vi måste få samtala och tycka och diskutera. Men skulle vi inte kunna vänta till efter ordinationen!? Skulle vi inte kunna lägga band på oss själva en dryg vecka? Kan vi inte få ett litet, litet moratorium nu?

När ordinanderna tågar in i gudstjänsten nästa lördagskväll skulle jag önska att det gick ett sus genom hela skaran av människor. Men inte ett sus med tyckanden om den blåa roben. Utan ett äkta, gammaldags bönesus! En tackbön för dessa som nu är beredda att ge sina liv för Kristus och Equmeniakyrkan. Tänk vilken gåva till kyrkan!

När processionen kommer in i gudstjänstlokalen är det en del som har varit på väg väldigt länge. Flera av dem har gått bibelskola, varit ute som ungdomsledare i flera år, läst teologi i fyra eller fem år, och så Vägledningsåret på det. Några har dessutom annan utbildning bakom sig, år av yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Vissa kommer från andra länder och har mödosamt lärt sig svenska språket för att kunna förkunna evangeliet här i Sverige. De har varit på väg länge, länge.

Och nu är det bara några få steg kvar till ordinationen. När de kommer in, låt dem mötas av förbön och tacksamhet, glädje och värme! De är inte mannekänger denna kväll! De är ordinander, beredda att svara ja på kyrkoledarens frågor och bli ordinerade diakoner och pastorer. De är värda all vår respekt. De är värda alla våra förböner.

Och när kyrkoledaren frågar oss alla: Vill ni bekräfta dessa kvinnors och mäns särskilda kallelse och stödja dem i deras tjänst? Då är de värda ett så rungande JA så att vaktmästarna hoppar högt och förstår att vi faktiskt har förberett oss på detta ja i flera år.

– Men jag tycker inte om roben…

Än sen!

Nu är det ordination på gång, livsavgörande löften, förbön och fest! Diskutera kan vi göra en annan gång. Men nu bör vi ägna tiden åt att be för ordinanderna att de ska få se fram emot ordinationen med glädje och förväntan, trots alla diskussioner och inlägg om det som de kommer att ha på sig. Nu ska vi be att Gud möter dem och välsignar dem långt utöver deras förväntningar.

Kan vi inte lova varandra det!?

 

Fotona är tagna av Oskar Skarin vid ordinationen 2012.

• Dela