Apropå Demingers debattartikel

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Det såg ut som en tanke. Den dagen Sigfrid Demingers debattartikel om ett förytligat frikyrkoliv publicerades i Dagen var ett 30-tal blivande pastorer i Gemensam Framtid på en tyst retreat. En retreat som dessutom leddes av en av pastorerna i Demingers hemförsamling.

Låt mig först säga att Deminger naturligtvis har rätt i mycket av det han säger. Vi är många som håller med om hans analys och delar hans oro. Det krävs inte någon långvarig erfarenhet eller skarpsinnig analysförmåga för att komma till det reultatet. Men Deminger lyckas klä i ord det många andra tänkt men inte uttalat.

Den stora frågan är om vi kan göra något åt det, eller om vi ska se det som att frikyrkan haft sin tid.

Jag tror att vi kan göra något åt det. Och inte bara kan, förresten, utan att det är vår kallelse.

Det finns en trend i svensk kristenhet som Deminger inte tar upp, och som också ger anledning till oro. Nämligen trenden att byta samfund när man inte längre trivs eller passar in. Det finns de som byter samfund inte bara en gång, utan två. Ibland till och med oftare än så. Jag undrar om det är Guds vilja!

En parallell kan vi se från 500-talet. Klosterlivet hade startat som en väckelse och som en utmaning till den ytliga kyrkan. Men det hade urartat genom att klosterfolket drog vidare till nästa kloster när det inte längre kändes bra i det kloster man var. Benedikt av Nursia kom som en förnyare med sin klosterregel som bl a innebar idén om stabilitas loci. Man var nu knuten till sitt kloster och skulle vara kvar där och reda upp problemen istället för att dra vidare dit där gräset såg grönare ut. Benediktinerregeln kom så småningom att spridas och dominerar idag den västerländska kyrkans klosterliv.

Tillbaka till svensk kristenhet så menar jag inte att det alltid är fel att byta samfund. Det kan finnas en trohet till döds som inte gagnar någon. Men när vi t ex får någon från ett annat samfund som ansöker om att bli pastor i Missionskyrkan tar vi ett långt samtal om det. Om vi märker att personen kommer med bitterhet mot sitt gamla samfund och med oförlösta konflikter bakom sig säger vi nej.

Jag tror alltså att vi kan göra något åt den förytligade och förflackade frikyrkan. Och för Gemensam Framtids del är THS en oerhört viktig plats för detta arbete. Bland annat tror jag att det är kollosalt viktigt för en pastor att regelbundet dra sig tillbaka från ytan och flimret för att söka Gud i tystnad och stillhet. Ju mer uppskruvat vårt samhälle blir, desto viktigare att några vågar gå åt motsatt håll, in i ensamheten med Gud.

Sedan 2004 är det obligatoriskt för pastorskandidater i Missionskyrkan att åka på en retreat per år. Det har kostat oss hundratusentals kronor och mängder av tid för planering och genomförande. Och varenda krona och varenda minut har varit meningsfull. På detta sätt grundlägger vi en god vana hos många av de blivande pastorerna. Vi behöver hjälpa våra medarbetare bort från estraderna och applåderna, underhållningen och flosklerna. Vi behöver hjälpa dem att på nytt hitta vattenförande källor.

Ofta har pastorskandidaterna åkt till retreatgårdar där bönerna sitter i väggarna och där allt är ordnat i förväg. Men vi vill att alla blivande pastorer åtminstone en gång under sin utbildning också ska få åka till en retreat på en vanlig lägergård. Det är viktigt att upptäcka att det ganska enkelt går att skapa en retreat där det inte brukar finnas retreater. Så att man ser möjligheten att i framtiden ordna retreater för olika grupper i församlingen.

Nu menar jag inte att retreater passar alla lika bra. Men att dra sig tillbaka i stillhet och bön och bibelläsning är en nödvändighet för att inte allt ska bli banaliserat, förtunnat och fragmentariserat.

De närmaste veckorna vill vi här på BliPastor.nu återkomma till annat som är nödvändigt i en pastorsutbildning för att det i frikyrkan ska få ske en alldeles nödvändig fördjupning och förnyelse.

Och som sagt – det är för tidigt att ge upp!

• Dela