Att bli pastor eller inte – det är frågan

Från Arne Josefsson, pastorskandidat och gästbloggare.

För ungefär 20 år sedan var det en gästpredikant som besökte min församling vid Brommaplan i Stockholm.
Han avslutade samlingen med att säga: “Jag tror det är någon som sitter här ikväll som Gud kallar att bli pastor.”
Som 23-åring funderade jag: “Tänk om det är sant – och tänk om han menar mig?”
Efter samlingen var det en något äldre vän som kom fram till mig och sa att han trodde tilltalet gällde mig.
Men jag släppte snart de tankarna – det hände så mycket annat i mitt liv just då.

Jag hade sedan något år lämnat den fina lilla staden Härnösand för att slå mig ned i den stad jag länge känt som min andra stad, Stockholm. Mina föräldrar var födda här, men de hade redan på mitten av 50-talet flyttat norrut för att få bostad och arbete. Deras kärlek till Stockholm bestod dock och det hade smittat av sig på mig. Och nu – några år senare – bodde jag här.

Jag hade fått jobb på ett IT-företag och fick möjlighet att prova på många olika arbetsuppgifter såsom försäljning och marknadsföring. Jag trivdes väldigt väl och fick också olika internationella uppdrag. Parallellt med jobbet engagerade jag mig i Kyrkan vid Brommaplan. Även där fick jag prova på väldigt mycket. Under åren som följde var jag, för att nämna några uppgifter, söndagskollärare, husgruppsledare och styrelseordförande. Förutom detta spelade jag under några år Innebandy på högsta nivå med träningar och matcher under många dagar i veckan.

Detta att läsa teologi och kanske bli pastor fanns fortfarande kvar under ytan, speciellt under åren som husgruppsledare, men jag tänkte att pastor, det kan jag nog inte bli – då måste jag nog leva ett mer heligt liv. De pastorer jag mött var så fantastiska på olika sätt. Jag kände att jag inte alla nådde upp till deras nivå.

För några år sen började tankarna göra sig påminda igen. En annan vän sa på en mindre bönesamling i vårt hem: “Arne, varför är inte du pastor? Du skulle passa för det.” Ungefär samtidigt så insåg jag (äntligen!) att jag placerat flera pastorer på piedestal. En av dem, som jag verkligen uppskattar, visade sig ha ganska mänskliga drag! Han var inte så perfekt som jag tänkte, han hade visst lite brister. Tack och lov!

Plötsligt kände jag en sådan längtan att fördjupa mina teologiska kunskaper. Och att få jobba i en församling. Att på heltid engagera mig för människor och för Gud – fantastiskt. Jag går nu tredje året på den fina skolan THS och jobbar deltid i en församling. Jag har så härliga kurskamrater och pastorskandidater vid min sida. Jag är så glad och tacksam att jag är där jag är. Var jag och min familj (Margret och våra barn David och Simon) ska ta vägen efter utbildningen – det har jag ingen aning om.

Men pastor – det ska jag nog bli i alla fall!

• Dela