Att fly från kallelsen är inte ett alternativ
Publicerat 13 mars, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 13 mars, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Från Lennart Renöfält, distriktsföreståndare, processledare och gästbloggare.
Jag minns när vår tonårsgrupp som brukade samlas i SMU-gården i Söderhamn var på besök i Norrala och medverkade i ett kvällsmöte. Jag var sexton år och hade fått frågan om jag kunde ge ett vittnesbörd och jag valde att läsa en bibeltext och dela några tankar. En kompis sa efteråt: ”Du lät som en pastor”. Att det inte var en komplimang hördes tydligt på tonfallet.
Under de kommande åren växte sakta men säkert fram en övertygelse om att bli pastor. Men det var nog inte pastorsfrågan som kom först, utan en stark och tydlig känsla att Gud ville något speciellt med just mitt liv. Han hade ett uppdrag åt mig.
Kanske var det färgat av en ungdomlig känsla och vilja att förändra världen, och det ville jag verkligen på många områden. Men ju mer jag tänkt på det senare, ju mer tror jag det handlade om en stark vilja till radikal efterföljelse, att vara en lärjunge till Jesus.
Att Gud har ett uppdrag åt mig har jag levt med och brottats med hela mitt liv. För mig ledde det till pastorsutbildning och en bekräftelse av min kyrka i ordinationen och senare tjänster. Jag har aldrig ångrat att jag sagt ja till kallelsen att vara pastor och är oerhört tacksam att jag fått leva i de olika tjänster som det inneburit i mitt liv. Kallelsen att leva i Jesu efterföljd har varit stark och brännande och inneburit mycket glädje, men det har också funnits tillfällen då den varit svår och jobbig att bära.
Ibland har jag känt mig trött. Kan jag inte ta semester nu från kallelsen? Ta det lugnt, ägna min tid åt andra intressen. Men strax är jag tillbaka vid det jag i grunden vet. Det finns inte något annat liv som är bättre. Att fly från kallelsen är inte ett alternativ. Att leva det liv som Gud ämnar mig att leva, det är den största lyckan och tillfredsställelsen i livet.
Jag har ibland gjort felaktiga prioriteringar mellan engagemanget och andra ansvar i livet för familj och nära vänner. Men i grunden är jag ändå mycket tacksam över den starka kallelsekänsla jag fått och får leva med. Den ger mig energi och fokus på de uppdrag som finns i olika tjänster som Gud för mig till. Den ständiga dialogen med min Herre leder mig förhoppningsvis oftast rätt.
Kanske innebär lärjungaskapet också för dig kallelsen att leva i ordinerad tjänst som diakon eller pastor. Kanske är det något annat Gud kallar dig till. För en sak är jag övertygad om: Vi har alla en kallelse, en uppgift och en plats där Gud vill att vi skall leva i våra gåvor och med den kraft han ger oss.
Lennart Renöfält
Distriktsföreståndare
Processledare Region Mitt