Att förvänta sig det oväntade

Från Sayuri Kikuchi, pastorskandidat och gästbloggare.

”Trivs du i Stockholm?”  Senaste månaden har den frågan varit den mest populära. Man skulle kunna säga att den trendat bland alla frågor i mitt personliga livsflöde. Nog kan frågan vara berättigad, för inte hade jag tänkt hamna i Stockholm. Nej, för några år sedan hade jag andra planer. Då drömde jag om att få bo i ett hus på landet, ha en egen ko och självhushåll. Vara sådär alternativ som man bara kan vara när man har en egen örtträdgård och slår gräsmattan med lie… Men tiderna förändras och med dem även jag. Gud kallar människor till sig på de allra märkligaste sätt och till platser man aldrig förväntat sig vilja bo på. Drömmarna inför framtiden kom att få en ny färg. Inte lika sagolikt gröna utan snarare tonade i stadsluftsgrått.

När jag väl förstod att det var Stockholm som gällde för höstens studier, förändrades min syn på tillvaron. Märkligt nog kom jag att lyfta Arvika och människorna omkring mig till skyarna. För så bra var det, där jag bodde, den plats jag snart skulle komma att lämna. Det var som att jag krampaktigt försökte hålla kvar vid allt, för att intala mig att jag aldrig kommer få det så bra som jag haft det här. Menade Gud verkligen att jag skulle flytta? Augusti kom. Flyttlasset gick. Skolan började och böcker lästes. Så småningom insåg jag plötsligt att jag blivit en av alla. Jag var en del av den massa som klev på och av tunnelbanan bittida morgon och sen eftermiddag. En av alla som valt att bosätta sig här. Som levde här. Mitt nya sammanhang blev Stockholm.

I en av kurserna på skolan har vi nyligen haft en föreläsning om hur en text förändras genom att den tas ur sitt sammanhang. Hur vi kan misstolka en text bara för att vi läser in den i vår egen eller någon annans sammanhang. När vi väljer att använda andra tolkningsramar än de som är tänkta för texten kan innebörden skifta helt. Inte minst gäller detta när vi försöker läsa och tolka bibeln. Och hur ofta försöker vi inte få ihop små enstaka bibelverser med våra egna liv utan att helt läsa dess egentliga sammanhang?

När vi ser på våra liv, då är det inte alltid lätt att upptäcka det där stora sammanhanget. Jag kan rycka små bitar ur mitt liv och säga att det här präglar mig och är typiskt för mig. Men vad händer med resten av mitt liv? Av alla saker som sker av både positiv och negativ karaktär, hur tolkar jag dem? Allt har inte en mening för mig personligen, för stunden. Däremot kan vissa saker ges en betydelse sett ur ett längre perspektiv. Drömmar kommer och går. Människor kommer och går. Men om vi inte ser helheten, kommer vi aldrig förstå den lilla bit som kallas idag. Inte heller bitarna gårdag eller morgondag.

Mitt nya sammanhang är Stockholm. Jag inser att det inte alls är något negativt med det. Stockholm visar sig trots alla mina farhågor vara en fin stad, med vackra platser som inte tagits över av storstadstempo och kommers.

Och nu menar jag inte att Arvika som jag nyligen flyttat ifrån inte var sådär bra som jag tidigare tänkt. Nej, snarare att andra platser och andra människor också har visat sig vara väldigt bra. Och kanske kommer jag aldrig få det bättre än jag hade det i Arvika, vem vet? Men hur jag än försöker tolka in nuet i det än så länge lilla sammanhang på dryga två decennier som utgör mitt liv kommer jag bara fram till en enda sak. Och utifrån ett vidare sammanhang i Guds stora berättelse blir svaret detsamma. Gud kallar ibland till det oväntade. Och just nu vill Gud inte ha mig på någon annan plats än just här, där jag är. Inte ens på en liten självförsörjd gård utmed någon fin skogskant. Svaret är givet: Ja, jag trivs i Stockholm.

Sayuri Kikuchi växte upp i trakterna av Linköping med en mamma från Sverige och en pappa från Japan. Mellan åren 2008-2012 bodde hon i Arvika och arbetade bland annat som ungdomsledare i Missionskyrkan. Hon tillhör den grupp på åtta personer som blev de sista att antas till pastorskandidater i Svenska Missionskyrkan. Nu i höst har hon börjat sina studier på THS till pastor i Gemensam Framtid.

• Dela