Att misslyckas eller vara misslyckad

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johan Wikström.

Jag är en av de där som misslyckats, en av de där som inte levt upp till vad som anses viktigt. Jag är förvisso pastorskandidat och mina betyg hittills på THS ger inte sken av att jag skulle vara en som har misslyckats. Ändå har jag inte lyckats.

Jag vet inte vad du känner till om andra året på THS, men jag tror att alla studenter är överens om att tvåan är det tuffaste året. Det är nämligen då man läser språk.

Vi får välja om vi vill läsa Gamla eller Nya testamentets grundspråk, med andra ord hebreiska eller grekiska och båda har rykte om sig att vara riktigt svåra. En del studenter menar att det enbart handlar om hårt arbete, andra att det är svårt för att det är ett helt annat tankemönster än vad som krävs i t ex dogmatik eller missionsvetenskap.

Jag velade en hel del inför valet av språk, men landade slutligen i hebreiska för att jag ville få en djupare kunskap om Gamla testamentet. En del menar att det vettigaste är att läsa grekiska eftersom man predikar mest ur Nya testament. Men jag kommer från en tradition där det inte alls är ovanligt att Gamla testamentet predikas.

Min erfarenhet av att läsa språk då? Hårt arbete är det utan tvekan, dessutom är det något helt annat att lära sig verbformer än att diskutera treenighetens uppbyggnad. Jag kan för egen del säga att jag aldrig har pluggat så mycket i hela mitt liv som när jag pluggade hebreiska. Det är också en typ av kunskap som har otroligt svårt att slå rot i mig.

Jag krigade på under en del av hösten, men rätt snart insåg jag att det här inte kommer att gå. Kanske inte främst för att jag hade svårt för att lära mig, utan för den kritiskt ökande stressnivån i min kropp. Till sist kom jag till punkten där det handlade om att sluta eller att stupa. Givetvis valde jag det första.

Att misslyckas är något som har en otroligt negativ klang i vårt samhälle och kultur. Att misslyckas innebär per definition att man inte duger till. Vad gör det med en människa som misslyckas? Vad gör det med en kallelse?

Jag har långa stunder i höst reflekterat över om Gud ser mig som en som misslyckats, jag har ju misslyckats med en del av min pastorsutbildning som enligt vissa anses vara mycket viktig.

Det finns en läxa som för många är svår att erkänna, som många gånger låser oss och som allt som oftast faktiskt gör att vi inte kan leva fullt ut i vår kallelse. Det jag talar om är förmågan att säga: Tyvärr, jag kan inte det här, jag klarar inte av det. Mitt misslyckande med språket tvingade mig att säga så, det fanns ingen som helst annan utväg. Och kanske är det just det som är den absolut viktigaste insikten jag kunde få denna höst.

Men Gud då, tycker han att jag misslyckats?

Jag vet inte, men jag vet att Gud har gjort mycket gott i mitt liv denna höst. Jag har tydligt fått känna mig använd i flera saker som fostrat mig pastoralt. Det är samtal, uppdrag och andra saker som jag absolut inte klarat av med den arbetsbelastning jag hade när jag läste språket. Jag tror verkligen att Gud kallar mig till pastor, med eller utan något av grundspråken. Jag tror att han kommer rusta mig med det jag behöver för den plan han har med mig.

Kommer jag att bli en god pastor?

Det återstår att se, men för att citera ängeln Gabriel: ”Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

• Dela