Att överlämna sig och ändå leva!

Från Ivani Ahlberg, pastorskandidat och gästbloggare

Jag var bara femton år när jag fick min kallelse och då trodde jag att mitt liv var slut. Det kändes konstigt att tänka sig att någon annan , som inte ens hade samrått med mig, skulle bestämma hur min framtid skulle se ut. Det ville jag inte. Jag hade redan planerat vad jag ville göra med mitt liv och det hade ingenting med det kyrkliga att göra.

Först ville jag plugga pedagogik och bli lärare. Jag tyckte att det kändes spännande och fint att hjälpa människor att upptäcka världen och växa. Jag bestämde mig också för att läsa psykologi för jag ville hjälpa människor genom livets svårigheter och hjälpa dem att lära känna sig själva bättre så att de kunde njuta av det som är bra i livet. Jag kände och visste att mitt hjärta brann för allt som hade med frihet och undervisning att göra och jag kände ett starkt och stort engagemang för människor i alla avseende. Men att plugga teologi verkade fullkomligt vansinnigt och jag, som under många år jobbat inom kyrkan som söndagsskolelärare för såväl vuxna som barn; ungdomsledare, församlingsmusiker, rådgivare och själavårdare, försökte fly och fick panik inför tanken att arbeta i kyrkan på heltid. Att ha det som yrke kändes fel. Och då falnade mitt engagemang och intresse.

Jag gjorde precis som jag ville. Men, samtidigt fanns det också en längtan efter något som jag kunde inte sätta fingret på, något utöver det som mitt sekulära liv innehöll. Efter mycket sökande och tvivel fann jag den tillit jag aldrig kunde tro möjlig och vad det innebär att vara i en oavbruten dialog med Gud. Det förändrade hela min uppfattning och jag svarade ja till min kallelse!

Det var först då jag förstod att hela mitt liv egentligen handlade om den kallelse jag inte hade vågat svara ja till. Det var då jag insåg att jag hela tiden vandrat bredvid Gud även om jag inte varit medveten om det. Men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att Han var på min sida. Antagligen trodde jag att Han var arg på mig.

Kanske hade jag blivit pastor tidigare om någon med övertygelse om sin egen kallelse berättat för mig vad det handlade om. Men Gud styrde mina steg redan från början när jag gjorde mina val även om jag inte visste eller förstod det. Han ledde mig till THS, där Hans planer för mitt liv fick en ny riktning och ett nytt mål. Och se, jag lever ändå! Gud bad mig inte om råd för det behövde Han inte. Han visste redan vem jag var och visste också vem jag skulle bli. Därför valde Han mig. Han visste allting bättre än jag.

Idag längtar jag efter att bli klar med mina studier för att kunna fortsätta att hjälpa och undervisa – undervisa om Gud, Hans kärlek och försoning, och fortsätta att hjälpa människor att varje dag lära känna Honom bättre och komma Honom närmare. Ja, det är i kyrkan jag vill arbeta och när någon frågar mig: vad har du för yrke? vill jag helt enkelt kunna svara stolt: Jag är pastor!

• Dela