Att stå stadigt på höga klackar

Från Anna Berndes, pastor och gästbloggare.

Det är bara att erkänna från början: Jag är ganska fåfäng…

När ett av mina barn konstaterade att ”jag tycker nog att du är lite tjock” tog det mer än vad jag ville erkänna för mig själv. När jag ser mig i spegeln mitt på dagen och inser att frisyren rasat ner till ”stripig småbarnsmorsa” och inte alls är så där snyggt stylad som jag i badrummet på morgonen ville få den till så suckar jag lite inombords. Och när jag försöker följa gyminstruktörens smidiga rörelsemönster och inser att mina ”moves” inte alls är så coola och graciösa så är det med ett liitet hugg som självinsikten når mitt medvetande …

Jag säger gärna att jag är ”estet”, men egentligen är jag helt enkelt bara fåfäng!

Med den där fåfängan kommer också intresset för snygga accessoarer. Mitt bästa köp förra året var ett par ”dyrmärkespumps” (tänk Mickan i Solsidan *ler*) med smal tå och hög ”spikklack”. Till nypris hade jag varken haft råd eller kunnat rättfärdiga för mig själv att jag skulle lägga de pengarna på att köpa dem, men på kyrkans loppis vid adventsmarknaden (var annars!) fick jag dem för en ”Selma”!

Oj, vad jag har burit de skorna med glädje och samtidigt; oj, vad många gånger jag berättat om vilket fynd de är, så att ingen ska komma på tanken att tro att jag är så fåfäng att jag skulle köpt dem direkt i butik, till fullpris…

Befogat eller inte, det känns inte alltid helt OK att vara fåfäng i frikyrkan.

Men de där skorna har också flera gånger blivit en samtalsöppnare. För någon jag mötte väckte de minnen om svunna tider, när personen som jag pratade med var ung och ”alla kvinnor” hade sådana där fåfänga, opraktiska skor. Jag fick lyssna en stund till de minnena och kanske gav det min samtalspartner lite glädje att få komma ihåg och att få dela med sig.

Med någon annan kom samtalet att handla om att hantera sitt eget åldrande när kroppen säger stopp. Skorna fick bli symbol för det som inte längre var möjligt, för att balansen krävde en klack av lägre, bredare och förnuftigare modell. Vi pratade om sorgen att förlora något man tagit för självklart men också om de möjligheter som fortfarande finns.
Ytterligare en person som kommenterade skorna ville bara uttrycka sin glädje över att man kunde få vara så ”flärdfull” trots att vi var i kyrkan!

Som pastor är man på många sätt sitt eget arbetsinstrument. Självklart ”förädlad” av kunskap som bl.a. utbildning och kloka mentorer kan ge, men i grunden är jag pastor utifrån de förutsättningar Gud lagt ner i mig. Skall det bli trovärdigt och äkta är självklart lyhördheten för Guds Andes ledning essentiell, men Gud har kallat oss som de vi är, för dem vi är.

Mitt liv, mina intressen och erfarenheter är det nät som evangeliet på något sätt silas igenom. Det jag har i uppgift att förmedla färgas av den jag är och det jag har med mig, och därför är det fantastiskt att vi är många, och att fler upplever kallelsen att gå ut i tjänst. Vi behöver många, varierande röster som tolkar och förmedlar, många ögon som ser och öron som lyssnar. Bredden ger möjlighet för fler att hitta någon som talar in i ens egen verklighet med bilder som man kan ta till sig och förstå.

Vågar vi tro att Gud kallar oss för och inte trots dem vi är så tror jag att man kan stå stadigt, också på tiocentimeters klackar!

Anna Berndes är pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm. Ordinerades 1997 och bor med man, barn och hund i centrala Stockholm. Hon är också ledamot i THS Utbildningsråd.

Söndagen den 10 mars är det offerdag för diakon- och pastorsutbildningen i Gemensam Framtid. Den 15-16 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Inför dessa arrangemang bloggar vi på BliPastor.nu varje vardag under perioden 18 februari – 8 mars.

• Dela