Att vara en del i pågående skapelse

Från gästbloggaren och pastorskandidaten Karin Fritzson.

Jag gillar verkligen hösten. När man går ut på morgon och himmelen är intensivt blå mot de gula och röda löven. Hösten är också riktigt tillåtande när man till ljudet av regnets smatter mot rutan myser med tända ljus och en bra bok. Efter regnet doftar det våt jord. Även om jag som modern storstadsmänniska inte är direkt beroende av naturen så påverkas jag av den. Den påminner mig om att Guds skapelse pågår och att jag är en del av den.

Doften av våt jord får mig att tänka på Per Harlings översättning av den irländska bönen Må din väg gå dig till mötes, och som innehåller raden: ”och må regnet vattna själens jord.” (845 i Sånger och psalmer).

Det är bara i fuktig jord som det är möjligt att plantera, det är bara där nytt liv kan växa. Att låta regnet vattna sin själs jord tror jag är att försöka vara mottaglig, formbar för livet omkring oss. Att vara formbar för Guds vilja och ta del i den pågående skapelsen.

Som pastorsstudent frågar jag mig ganska ofta hur jag ska komma ihåg allt vi läser och kunna tillgodogöra mig alla goda kunskaper. Framför allt kan jag fråga mig hur jag på ett klokt sätt ska hantera alla olika situationer i ett kommande församlingsliv. Vi får nog inse att allt kommer vi inte komma ihåg och vi kommer inte handla rätt i varje situation men förhoppningsvis låter vi Anden vattna själens jord. Först då kan Guds frukt växa i samklang med det vi faktiskt kommer ihåg och lär oss.

Efter ett rejält höstregn doftar det våt jord och skogsvägen, sådana finns också i Stockholm, förvandlas till lervälling. Jag tycker om Jeremias bild av lerklumpen i Guds hand. Jeremia skriver: ”Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.” (Jer. 18:3-5).

Det finns tröst i att Gud kan göra om. För jag får nog inse att ibland kommer det man gör bli mindre bra eller rent av ganska dåligt. Fast det som är formbart kan göras om. Kanske är det rent av dessa ord om nåden, om att Gud inte förkastar utan gör om och ger nya chanser, som får oss att våga bejaka kallelsen in i ledaruppdrag. Att låta sitt liv formas i Guds hand, låta Anden vattna själens jord bör göra oss lyhörda för människors behov. Det gör oss säkert sårbara och medvetna om fel vi kommer att göra. Men formbara kan vi ges nya chanser och gång på gång vara delar i Guds pågående skapelse.

Jag går förbi rabatten med lila Tidlösa som blommar för fullt när allt annat vissnar ner. Det berättar om mångfalden i skapelsen. I Guds krukmakeri ser inte alla krukor likadana ut. I Guds skapelse gäller inte ens en enhetlig tidtabell.

• Dela