Blir man inte yrkesskadad?

Från Maria, Hedman, gästbloggare.

För några veckor sedan sa en vän till mig efter att vi varit på gudstjänst ihop: ”Blir man inte yrkesskadad av att läsa till pastor?” Hon undrade om jag analyserar sönder allt i gudstjänsten och i predikan. Att jag kanske tänker på vad jag skulle gjort annorlunda själv. Att jag kanske letar fel ibland.

Jo, så är det. Jag tänker på hur gudstjänstledaren och predikanten rör sig och talar. Hur man läser bibelorden och vem som gör det. Hur man ber i gudstjänsten. Hur man inbjuder till nattvarden. Vilken teologi som framkommer i den gemensamma och den eventuella solosången. Vilken plats barnen/konfirmanderna/de som ännu inte funnit en tro/eller vem det nu kan vara, får i gudstjänsten. Vilken målgrupp predikan verkar riktas mot. Om man följer kyrkoåret eller inte. Vilken plats församlingslivet får i gudstjänsten. Vad konsten i kyrksalen säger om församlingens teologi. Vad predikan säger och inte säger. Vilken ämbetssyn som kommer fram. Hur den gudstjänstfirande församlingen sänds ut i slutet av gudstjänsten. Och mycket mycket mer.

Och jag älskar det! Ni kan få kalla det yrkesskada om ni vill, jag kallar det mitt intresse. Jag tycker att det är hur roligt som helst att gå på gudstjänst, gärna i en ny församling. Visst granskar jag kritiskt, det kan jag inte sticka under stol med. Men lika mycket tar jag med mig tips på hur man kan göra. Jag älskar att hitta nya psalmer, nya sätt att be på, nya pedagogiska grepp i predikan, nya formuleringar i sändningen och så vidare. Och att sedan ta med det till skolan och diskutera det med skolkamrater på fikarasten på måndagen och lära sig av det. Fantastiskt! Just nu läser jag en kurs som heter Homiletik och liturgik. Homiletik betyder läran om predikan och liturgi kommer från grekiskans leitourgia som ungefär betyder folkets tjänst, och som kyrkan använder som fin-ord för gudstjänstordning, typ. I den kursen får jag riktigt grotta ner mig i och lära mig mer om gudstjänsten och predikan. Det är helt underbart!

Jag tror att de flesta blir lite yrkesskadade, vad man än jobbar med. Så är det i alla fall i min familj. Mamma, som är socialsekreterare och jobbar med barn och ungdomar, kan inte se en vanlig svensk dramakomedi utan att fundera på hur familjeförhållanden ser ut, hur barnen mår och vad man kan hjälpa familjen med. Pappa är fastighetsförvaltare, och jag vet inte hur många foton han har tagit under familjesemestrar på avloppsrör som sitter utanpå husen i Skottland, fuktskadade källare eller kreativa eldragningar. Än värre är att storebror är slamsugare och tycker att det är lämpligt att tala om sitt jobb under släktmiddagar. Om vart annat så skrattar man så man gråter och nästan kräks.

Då tycker jag att min yrkesskada är roligare och mer användbar både för mig och andra. Min yrkesskada leder förhoppningsvis till att jag blir bättre på mitt yrke, och det kommer församlingar runt om i Sverige, och dessutom Guds rike, ha nytta av, tänker jag. Och det är ju bättre än att biofilmen blir sönderpratad, semesterbilderna visar fuskbyggen istället för riktiga sevärdigheter och att middagar åker upp och ner i matstrupen. Tycker i alla fall jag. Men det kanske hör yrkesskadan till att tycka att den är nyttig och underhållande.

Här nedan är ett axplock av de foton jag på grund av min yrkesskada tagit i kyrkor runt om i Sverige de senaste åren. Kan du lista ut var de kommer ifrån? Flest rätt vinner!

Maria Hedman är pastorskandidat och går sista året på THS. Efter ett år på SVF:s bibellinje gjorde hon ett bibelpraktikår i Vetlanda missionsförsamling. Hon har också arbetat deltid i Surte missionsförsamling, Jakobsbergskyrkan i Järfälla och i Kyrkan vid Brommaplan. Våren 2008 var hon Vi vill växa-inspiratör på equmenia och nu sitter hon i equmenias styrelse.

• Dela