Bromma till slut

Från Rose-Marie Frebran, gästbloggare, landshövding och THS-ordförande.

Det är trettiosex år sedan. Jag var evangelist i pingströrelsen. Ja, det var så alla kvinnliga förkunnare i pingst kallades på den tiden, oavsett tjänst och erfarenhet. Pastor var tabu. Och jag hade börjat tvivla på en framtid inom rörelsen. Ändå hade jag med stor entusiasm tio år tidigare bejakat en stark kallelse och börjat församlingstjänst efter sex veckors bibelskola.

Nu lockade i stället en ordentlig teologisk utbildning. Mina blickar riktades dels mot Örebro Teologiska Högskola vid Örebro Missionsskola och dels mot Betelseminariet i Bromma. Jag valde ÖTH, men fick kontakt med de andra teologiska utbildningarna genom årliga gemensamma temaveckor. För övrigt hade studiekamraterna vid ÖTH skiftande samfundsbakgrund. Min resa mot teolog och ekumen hade startat.

Studierna passade mig som hand i handske. Jag nöjde mig inte med obligatoriska kurser, utan läste t ex så mycket grekiska och hebreiska som erbjöds. Och jag ville gärna fortsätta studierna efter de tre åren med enbart ett diplom i handen. Ingen fri teologisk högskola hade ju examensrätt vid den här tiden.

ÖTH hade ett samarbete med Bethel Theological Seminary i St. Paul, Minnesota och jag sökte och fick ett stipendium under två år som ledde till en Master of Theology. Jag fick mitt andliga hem i en luthersk karismatisk församling, men kom också i kontakt med bl a metodister, presbyterianer, episkopaler och katoliker. Och jag snappade upp guldkorn både här och där. Innan jag åter vände till Sverige arbetade jag ett par år som studentpastor inom Intervarsity Christian Fellowship.

Jag återvände aldrig till församlingstjänst. Och sedan mer än ett kvarts sekel är jag hemstadd och förankrad i Svenska Missionskyrkan samtidigt som jag hälsar den nya kyrkan. Predikar någon gång om året. Jag har varit doktorand i Uppsala. Heltidspolitiker i många år. Statlig utredare. Haft en mängd styrelse- och nämnduppdrag. Varit med och räddat en herrelitfotbollsklubb på dekis. Är idag vice förbundsordförande i Svenska Fotbollförbundet och i Föreningen Svensk Elitfotboll. Landshövding i Örebro län. Och sist men inte minst, ordförande i styrelsen för Teologiska Högskolan Stockholm. Jag valde bort Bromma 1976, men nu är jag glad att jag ofta är där.

Men min ungdoms kallelse då – hur gick det med den? Och hur ska den som är ung idag fundera kring kallelse? I relationen med Gud finns vägledning när vi behöver den, när vi står vid vägskäl. Det är min övertygelse att den som söker kommer att finna. Men att bejaka kallelsen till tjänst i Guds rike innebär inte att man vet hur livet kommer att se ut om tio, tjugo eller trettio år. Visst är väl en kristens liv en gudstjänst oberoende av daglig gärning?

• Dela