De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon

Från Sara Flodquist, pastor i Nyeds missionsförsamling i Molkom och gästbloggare.

För tidigt för den morgontrötte men jag masar mig upp och äter så mycket frukost att jag klarar mig till första fikat på jobbet. Sonen till dagis och jag till bussen och längtar tills vi ses igen. Dumma jobb som gör att jag inte får träffa honom. Tack och lov för dagis så vi inte går varann på nerverna. Men ingen får väl barn för att lämna bort dem?

Tankarna avbryts av dagens första telefonsignal och jag är tillbaka i arbetsuppgifterna. En liten stund vid skrivbordet innan kaféet öppnar. Vad skönt att vi kan ha så bra samarbete med Svenska kyrkan så vi har kafé ihop. Och gudstjänster, och de har sina soppluncher här och allra bäst är Öppna förskolan där deras församlingspedagog är det närmaste kollega jag kommer. Dessutom den bästa kollega jag kan tänka mig. Åh, vad jag saknar henne nu när hon är sjukskriven. Vad ensamt det blir. Det är ju redan rätt ensamt, att vara den enda anställda. Det är inte samma sak med de frivilliga, vi tänker inte likadant på det vi gör. Och jag som nästan alltid missar våra regionala medarbetarträffar. Jag behöver dem. Så värdefull tiden blir då när en av prästerna tittar in ibland och pratar bort några timmar. Vilka samtal det kan bli när det är helt fritt åt alla håll.

Så där ja, predikoturerna för månaden är inne och mail besvarade. Nu kom första kafégästen, 40 minuter innan det öppnar. Bäst gå och prata med honom även om jag redan vet vad vi kommer säga. ”Ska du inte ta lite kaffe idag?”, frågar han och jag svarar ”nej, det vet du, men du kan väl ta lite saft”. Man måste få retas lite, tycker han och så skrattar han. De andra stammisarna rullar in och snart är det väder, sjukdomar, politik och barnbarn i hela luftrummet.

Diskmaskinen startar och datorn likaså, sammanfattning av senaste styrelsemötet, besöket av vår blivande församlingsutvecklare. Sa han inte exakt samma sak som jag brukar säga? Jo, fast lite mer erfaret och lite mer utifrån. Jag är inte ny längre, det har ju gått nästan fem år. Församlingen lyssnar inte som jag vill. De hör, och ibland gillar de faktiskt det jag säger, men hur går det från öra till handling?

Nästa grej på dagens långa lista, gudstjänstordning, jaha. Hur kan jag göra den mer innerlig? Är de verkligen nöjda med det som verkar ha blivit vår standardordning? Finns det plats för Anden i den? Lectionary.org, jag har ingen inspiration. Vad menar Jesus? Oj, nu måste jag hämta tomaterna hos min församlingssyster. Över 200 tomatplantor har drivits upp i hennes växthusvarma vardagsrum, och jag får absolut inte betala för dem. Tack, tack, vi ses på söndag. Hem, hämta på dagis, vardagsliv och äntligen såsa ner i soffan framför nåt TV-program jag inte lär minnas om en vecka. Nu vill jag pausa.

Och då är de där igen. Farbrorn som alltid retas för kaffet, tanterna som aldrig verkar njuta av vädret, församlingsmedlemmarna som inte gör som jag vill och tror är rätt, alla deadlines, min önskan om en växande församling och jag är inte i fred. Gah, när jag går från jobbet borde de stanna kvar där och jag går ensam hem. Men så är det inte.

Jesus, har du lagt dessa människor i mitt hjärta? Kaffefarbrorn med sina milda ögon och varma kramar, damerna med sina hembakade bullar vars främsta ingrediens är kärlek, scouterna som vill sitta i knä och längtar till nästa gång, de som inte orkar komma till kyrkan men sitter hemma och ber för församlingen, för mig och för väckelse och förstås tomatdamen som gör saft av bär från sin trädgård bara till mig. De är inte poster i en matrikel, de är mina syskon. Jag kan inte lämna dem bara för att jag låst dörren till kyrkan och gått hem.

Varför jag inte får betala för tomaterna? Jag tillhör ju liksom familjen. Tack gode Gud för min familj!

• Dela