Det dolda och ändå så lysande!

 

 

Från gästbloggaren Charlotte Thaarup, som är regional kyrkoledare i Region Syd.

Vi var 12 deltagare samlade för tyst retreat. Mötesplats var Örestrand som ligger alldeles vid Öresund. Det var Allhelgona-dagarna och vädret var grått och dimmigt.

Vi bad tideböner, sjöng psalmer, delade gemenskap, åt god mat, läste, vandrade längs vattnet, tittade ut i luften – men såg vi ut, såg vi inget annat än grå dimma! På rummen fanns blommor och ljus, i kyrkan ikoner och ljus – men vände man blicken utåt var det bara grått. Inte kunde man se Kullaberget mot nord, Helsingborg söderut eller Danmark på andra sidan Öresund!

Under dagarna blev det klart för mig vad jag redan visste, att på andra sidan vattnet finns landet där jag är född och fortfarande bor. Visst har retreatdeltagarna varit i Danmark, men det är mitt land – jag kan det, som jag skulle önska jag kunde Sverige – historien, geografin, kulturen, språket, dialekterna.

– Och detta, att veta om, känna till, känna sig hemma i något som inte är synligt men verkligen verkligt, blev för mig en bild på att förmedla den kristna tron. Att vittna om det vi har erfarit ställer oss inför utmaningen att berätta om och levandegöra en verklighet, för oss självklar och vardag men som för den som inte känner Kristus, höljs i dimmor.

Nu försöker jag inte antyda att Danmark är något Paradis – inte alls! Men känslan, att det finns en verklighet, oupptäckta landskap och oanade möjligheter i en människas liv – om bara hon visste, den känslan blev stark för mig under retreaten.

Uppdraget är att förmedla budskap om Livets storhet och om människornas inneslutenhet i Guds kärleksfulla uppmärksamhet – även om det inte känns eller syns uppenbart utan är höljt i dimmor.

Kallelsen är alltid in i gemenskapen med Jesus. Och oftast ser vi inte långt. Horisonten är inskränkt. Vi skulle vilja veta mera, känna karta och väg och röra oss i öppna landskap. Men varför egentligen? För säkerhets skull? Så vi inte blir besvikna, kommer att framstå som fåniga, luras? Eller är det rädslan att gå vilse, bli övergiven och ensam?

Men att svara en kallelse innebär precis att dessa frågor inte får svar utom orden ”Följ mig!”  Att gå i tro betyder att ha tillit till en större verklighet än den kända, höljd i dimman.

Just vid Allhelgona vidgas förståelsen av livet. I Katolska kyrkan benämner man ett helgons dödsdag ”den himmelska födelsedagen”. Livet är större och mer! Jesus vittnade med sitt liv, sin död och uppståndelse om detta! Vi förkunnar, och Den Heliga Anden förmedlar detta mysterium.

At vi lever en tid i dimmor utan att se solen betyder verkligen inget – bara vi ser honom.

”Följ mig!” sa han. Vart skall vi? ”Med mig!”

O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja! Halleluja!
(W.W. How, Nathan Söderblom, Psalmer och Sånger 171 vers 4)

• Dela