Det krävs mod att följa sin längtan…

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Maria Fässberg Norrhall.

När jag berättade att jag ansökt om att få bli pastorskandidat fick jag ett mail från en person som skrev: Det krävs mod att följa sin längtan. De orden har jag sedan dess burit med mig, även de dagar jag kanske inte känt mig så modig över beslutet.

Jag fyller 45 år nästa vecka och jag har så länge jag kan minnas varit sökt av Gud och haft en längtan till det som har med kyrkan att göra. Denna längtan försvann inte i och med att jag sa ja till Gud någon gång under höstterminen av min konfatid, den fördjupades snarare och har sedan dess varit en trogen följeslagare. Ibland starkare och då har den lett mig att ibland söka mig vidare på nya vägar och ibland svagare, men den har ändå alltid varit där.

När jag var i 25-årsåldern funderade jag mycket på det här med hur min vuxna tro skulle gestalta sig. Grunden fanns där, men jag längtade efter ett nytt språk och jag sökte mig till en retreat. Detta blev en av de där vändpunkterna vi har i livet. I tystnaden fann jag en väg att följa vidare där Gud fick utrymme att tala på ett annat sätt än tidigare.
Jag fick också upp ögonen för den tidiga kyrkan och livet i klostren. Nu började en ny längtan ta form, den efter ett fördjupat liv i gemenskap. Samtidigt blev också nattvarden allt viktigare för mig.

Jag fortsatte att åka på retreater mer eller mindre regelbundet, bland annat till Nya Slottet Bjärka Säby. Där hade det 1996 uppstått en gemenskap av män och kvinnor som för något eller några år i taget levde just det där livet i gemenskap som jag längtade efter. Men det var långt bortom det möjligas gräns för mig. Jag levde ju redan ett annat slags liv, var gift, hade fyra barn och var mitt upp i en begynnande läkarkarriär. Samtidigt fortsatte jag att längta. Hur skulle jag kunna leva överlåtet i mitt vardagsliv? Jag prövade att be tideböner och tyckte det var bra men hade väldigt svårt att hitta någon kontinuitet i det, mina ansträngningar hade en tendens att rinna ut i sanden.

År 2008 kom jag tillbaka till Bjärka för en ny retreat. Då hade jag inte varit där på några år och upptäckte att man precis ombildat den kommunitet som fanns där. Nu kunde man få tillhöra kommuniteten även om man inte hade möjlighet att bo på Bjärka. Det var som att äntligen komma fram! Fjärde advent 2008 påbörjade jag min novistid och i augusti 2009 avlade jag för första gången de löften som är grunden i vår gemenskap.

Ekumeniska kommuniteten på Bjärka Säby (www.ekibs.se) har nu några år senare över 100 medlemmar från stora delar av Norden och vi representerar alla möjliga kyrkor och samfund. Våra löften är enkla: att be en tidebön per dag, att fira nattvard en gång per vecka och att åka på retreat en gång per år. Utöver det har vi en regel med ett slags vägvisare som bland annat talar om vårt ansvar för enheten, hållbar livsstil och uthållighet och trohet i förhållande till våra lokala församlingar. Kommuniteten är ingen församling, den har jag hemma. Men i kommuniteten har jag plötsligt fått vänner som kommer från sammanhang jag kanske inte självmant skulle sökt mig till. Här har funnit en fokusering på det vi har gemensamt genom tron på Kristus och en överlåtelse till en kärleksfull gemenskap snarare än debatt om det som skiljer oss åt. Befriande på många sätt! Livet med mina vänner i kommuniteten har också hjälpt mig att bejaka en annan längtan jag burit på, den att förkunna evangeliet och att läsa teologi.

Min väg med Gud fortsätter och min längtan efter en ännu djupare gemenskap finns kvar. Men jag tror att jag mitt i detta kan få vara lite som hon som har samma namn som jag, Maria som levde med en sida inåt och begrundade mysteriet och en sida utåt som fick bära Kristus in i världen.

• Dela