Det som var omöjligt, det gjorde Gud!

Från Yvonne Hammarstedt, gästbloggare.

”Herre Jesus Kristus, du som kom i världen för att rädda de förlorade, du som lämnade de nittionio fåren för att söka det enda, det bortkomna, sök du mig, Herre, på mina irrvägar, där jag försöker gömma mig för Gud och människor!”         Sören Kierkegaard

Det finns perioder i livet som man känner sig så fast övertygad om att detta är min väg, detta är min kallelse. Ingenting får en att tvivla på detta i kallelsens ögonblick. Jag tänker tillbaka på den dagen då jag körde efter E12 och Jesus fyllde bilen så intensivt med sin närvaro att inget annat rymdes där. Då var det inte ett vägskäl med valmöjligheter, det var en stoppskylt.

Vi brukar säga att vi har val som vi kan göra. Men det underliga är att när Jesu kärlek drar i en, så upplevs inte valmöjligheten så stor. Så var det för mig. Det var en befrielse att få säga sitt JA, jag är villig men jag är svag. Jag är villig men klarar mig inte själv. Detta var ett sådant ögonblick för mig, då jag var så fast övertygad om att kallelsen var grundmurad och att INGET kunde ändra på det.

Det är länge sedan nu och ”många vatten har runnit under broarna sedan dess”. Under dessa år har det också funnits tider när jag varit helt övertygad om att ALLA vägar var stängda och ALLA möjligheter uttömda. Men under dessa tider har jag som Sören Kierkegaard funnit att Jesus är den som söker det enda fåret. Även om irrvägarna syns oframkomliga mänskligt sett, är han den som söker det vilsna fåret. Han använder människor, platser och händelser för att påminna och visa att hans kallelse står fast.

Jag vill säga till dig som läser detta, att om du upplevt kallelsens röst kommer också vägar att öppnas för dig, hur det än ser ut omkring dig just nu. Har du tappat modet eller tron finns det en som står fast vid sin kallelse, oavsett vad du tänker eller känner eller vad människor anser. För din kallelse är din och ingen annans. Håll fast vid dina dyrbara minnen av rösten, närvaron och heligheten när övergivenheten och ensamheten känns som starkast. Ta vara på de människor och händelser som Jesus sänder i din väg för att påminna dig om den kallelse han gett dig. Kom ihåg att det inte är människors kallelse du bär på. Det är Guds kallelse och han kommer att fullgöra den på det sätt som han vet är det bästa.

När jag stod där på estraden i Filadelfia i Stockholm, kvällen den 2 juni och fick säga mitt JA till Jesus och Missionskyrkan, och därefter fick höra församlingarnas ombud svara sitt tydliga JA, då greps mitt hjärta av en sådan tacksamhet till Jesus Kristus, Guds son. Oavsett hur vägen sett ut och hur den varit, oavsett vad jag gjort och inte gjort, så har kallelsen alltid stått där. Fast inristad och vägledande. Den kvällen drabbade detta mig på ett tydligare och klarare sätt, där jag ännu en gång fick TACKA för den nåd och trofasthet som bär i kallelsen. Har den burit fram tills nu så kommer den att bära framöver, genom tjänstens olika skiften. Detta är min fasta övertygelse.

Det är inte min förtjänst, den som ger kallelsen är större än både mig, dig och omständigheter.

Rom 11:29 Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

2 Tim 1:9 Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Yvonne Hammarstedt är född i Nordmaling och har sedan bott i Lycksele i ett antal år. Hon har tidigare arbetat som evangelist i Pingströrelsen, men har också hunnit med att arbeta som kontorist, avbytare och vårdbiträde. Hon antogs som pastorskandidat redan 2003, men det har varit svårt för henne att få möjligheter att resa till THS och avsluta studierna. Till slut kom dock möjligheterna, och sedan en tid arbetar hon i Malå missionsförsamling där hon är omtyckt och uppskattad. Vid årets kyrkokonferens ordinerades hon till pastor i en fullsatt Filadelfiakyrka.

• Dela