Dopets nödvändighet

Observera

Denna text publicerades första gången den 31 december, 2010. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Det är märkligt att vi kristna så ofta gör om evangeliets dramatik till något hem­tamt och hanterbart. Det sprängladdade budskapet transformeras ner och blir tandlöst och smågulligt.

Det gäller stallets smuts vid jultid och ångestropen på Golgata vid påsktid. Men det gäller i hög grad också dopet. Vid barndopet används den skiraste dopklän­ning och sedan blir det tårtkalas och doppresenter i äkta silver. Vid troendedopet används den nystrukna dopdräkten och vi sjunger gärna en sångvers för att slippa höra hur vattnet droppar och hur den döpte kippar efter andan.

Men att ta bort udden och det anstötliga och därigenom anpassa evangeliet till den samtida borgerligheten är egentligen liberalteologi i dess klassiska form. När församlingar menar att inte dopet behövs för medlemskap menar jag att man är snubblande nära. Självklart kan Gud göra undantag, som t ex när det gäller rövaren på korset. Men annars är budskapet glasklart: Dopet behövs.

Det som oroar mig allra mest är att också vissa baptistförsamlingar har ett öppet medlemskap som innebär att man inte behöver döpas alls för att bli medlem. Och detta med en historia där baptisterna bokstavligt talat levat och dött för sin tro på det baptistiska dopet. När fäderna och mödrarna led martyrdöden i sin övertygelse om troendedopet, finns det idag alltså församlingar som menar att det går lika bra att vara helt odöpt.

Vad gäller dopet så är verkligen dramatiken i Bibeln på hög nivå. Några bilder från Gamla testamentet får oss att ana.

I Kol 2:11f sägs att vi i dopet är omskurna genom Kristus. Omskärelsen var viktig, men då bara på män. Att börja skära i fortplantningsorganet på ett litet, alldeles nyfött spädbarn är ju egentligen förfärligt. När andra folk kunde resa sina fallosskulpturer och tillbe dem som symboler för livet och kraften, då tog israelen fram sin kniv och närmade sig sin nyfödde son. Men det var enda sättet att få räknas till Guds folk.

1 Petr 3:20-22 jämför dopet med berättelsen om Noa. Två saker räddade Noa, nämligen arken och vattnet. Störtfloden var livsfarlig, men vattnet lyfte också arken från marken så att besättningen räddades. När Herren själv stängde igen dörren så gav det skydd åt dem som varit villiga att gå ombord. Båten bars av det livsfarliga och livgivande vattnet.

1 Kor 10:1-2 handlar om israelernas vand­ring genom Röda havet. Det uppseendeväckande i den berättelsen är att Gud själv ledde folket in i denna fullständigt hopplösa situation. Havet framför och Faraos soldater bakom! Han ledde dem rätt in i dödsfällan och allt var förbi. Och så sker undret, vattnet delar sig och israelerna går mellan två gigantiska akvarier – utan glasväggar. Fullkomligt livsfarligt och enda räddningen.

Detta är dopets dramatiska förebilder. Gud lockar oss in i dopets dödsfälla och där ger han oss nytt liv. När en människa sänks ner un­der vattnet i dopgraven är det ju egentligen något livsfarligt som sker. Men samti­digt är det en del av Guds stora räddningsaktion för människan. Dopets vatten räddar från synden som är en mycket större fara än dopet.

Dopet är helt nödvändigt, men samtidigt inte automatiskt verkande. Vi blir inte frälsta enbart genom att döpas. Men dopet ingår som en del i den frälsning som Jesus ordnat för oss på Golgata och som vi genom tron får ta till oss.

I Nya testamentet fortsätter dopundervisningen. Enligt Apg 22:16 renas vi från synderna genom dopet. I Rom 6:3-6 sägs att vi i dopet dör bort från vårt gamla liv som blir begravet i dopgraven. Ur dopgraven får vi sedan uppstå och leva ett nytt liv. Gal 3:26-29 hävdar att vi i dopet har iklätt oss Kristus och blivit ett med både honom och alla de som tror på honom. I kristen tro finns inga heliga eller hemliga riter som inviger människor till högre nivåer. Dopet räcker! Apg 2:38 visar att den kristne genom dopet får del av den heliga Anden.

Men när sker egentligen allt detta – att jag blir ren från synden, begraver mitt gamla liv, ikläder mig Kristus och får del av den heliga Anden? Sker det verkligen i den stund jag döps? Är det inte egentligen så att det sker när jag blir omvänd?

Dopet är både Guds och mitt handlande. I do­pet möts Gud och människa och samarbetar. Det vill säga: Dopet är en Guds gåva, där Gud handlar. Men det är också människans svar på något Gud redan börjat göra och sedan fortsätter.

Dopet är helt enkelt en del av frälsningen. Den frälsning som började redan när Jesus dog för mig på Golgata, och som inte avslutas förrän jag är hemma i himlen en gång.

Frågorna om när dopet skall ske och hur det ska ske har diskuterats i det oändliga. Familjer har delats och församlingar splittrats av denna fråga.

Ibland undrar jag varför inte Gud i sitt Ord tydligt kunde ha angett rätt dopålder och rätt vattenmängd. Det kunde ju ha räckt med ett PS i ett av breven. Ja, för min del kunde det ha räckt med en stencil i Jesu namn, bara vi hade fått klara besked.

Eller är det kanske inte så livsviktigt med rätt svar på dessa frågor? Kanske ville Gud istället ha en lärofråga där vi kan öva oss i ödmjukhet, respekt och kärlek? Om det är så måste vi nog er­känna att vi missat de flesta träningspassen hittills.

Men ödmjukheten och respekten får inte slå över så att vi blir menlösa och tappar den radi­kala, bibeltrogna undervisningen om dopets betydelse. Märkligt att det finns så få lovsånger om dopet och att inte fler tackar Gud för dopet i bönesamlingarna.

Självfallet kan man ibland fråga sig varför man måste bli döpt. Och varför man måste krångla till det hela genom att använda vatten. Man kunde ju ha använt enklare symbolhandlingar. Men vattnet är i Bibeln en dubbel symbol för kaos och död, liv och förnyelse. Vattnet har förödande kraf­ter i översvämningar och stormar. Och i vattnet vistas vi trygga som foster, och vad går upp mot en frisk fjällbäck när törsten tar strupgrepp.

Till slut blir det enda rimliga svaret att vi skall dö­pas i vatten därför att Gud har sagt det. Vi har ingen annan heltäckande förkla­ring, och det räcker att Gud vill det.

(Omarbetning av en artikel i Växa.nu)

– – – – –

Veckans tummen upp: Teamevangelisations nyårsfestival i Gislaved! Bengan Wennman! Jag säger bara det! Vilken predikant han är!

Veckans tummen ner: Att Gislaved ligger så fasligt ocentralt! Inte en enda buss- eller tågförbindelse på nyårsafton mellan Gislaved och världens centrum – dvs Kil.

Rune W Dahlén