Drottning Kristina, Ulf Ekman och kvinnliga pastorer

Ulf Ekman blir katolik. Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt som hamnat snett i tiden, men så är det uppenbarligen inte.

Min relation till Ulf Ekman är inte särskilt djupgående. Flera av mina vänner gick till Livets Ord på 1980-talet och det var inte enkelt att ha kvar relationerna. Min egen uppgörelse med trosförkunnelsen och framgångsteologin kom egentligen under en konferens redan 1980. Jag glömmer aldrig de nattliga samtalen och tårarna då jag så påtagligt upplevde att nu brister det, nu skiljs våra vägar. Den karismatiska väckelsen hade fört mig dit, men där var det stopp. Min väg blev en annan än den som många av mina vänner slog in på, och det var oerhört smärtsamt.

Hösten 1984 intervjuade jag Ulf Ekman på hans arbetsrum inför en bok om den nya trosförkunnelsen. Vi pratades vid per telefon några gånger i samband med det och vid något tillfälle nämnde han också sin tacksamhet över min bok om Transcendental Meditation. Den hade tydligen varit honom till hjälp. Under årens lopp har jag regelbundet besökt Livets Ord, de senaste 15 åren två, tre gånger per år i samband med att jag tagit med studenter från THS till Uppsala. Vid de tillfällena har vi också haft timslånga samtal med en av pastorerna från Uppsala. Livets Ord har ställt upp på ett mycket generöst sätt varje gång.

Jag medverkade i två böcker om Livets Ord på 80-talet och jag skrev artiklar och höll föredrag. Det jag stod för och fortfarande står för är en tydlig kritik mot vissa företeelser och läror. Men i jämförelse med en del kollegor inom Missionsförbundet upplevdes jag nog ändå mycket mjuk i min kritik. Det fanns så mycket på Livets Ord som också jag bekände mig till och det fanns så mycket framför egen dörr att sopa.

Förändringen på Livets Ord under 2000-talet har glatt mig mycket. Den nya viljan till enhet, den rikare nattvardsliturgin, de kristna symbolerna i gudstjänstlokalen, nedtonandet av en del amerikansk framgångsteologi, allt detta har värmt mitt hjärta. Jag glömmer nog aldrig Ulf Ekmans predikan om den helige Ande under ett vårseminarium för några år sedan. Det sjöng ja och amen i mitt inre.

Men på några punkter har jag haft stora frågetecken. Under många år ställde vi frågan till den representant från Livets Ord som vi mötte, om det var möjligt för en kvinna att bli pastor och sakramentsförvaltare. Några klara svar fick vi inte förrän Ulf Ekman i Pingstkyrkan i Uppsala på en rak fråga från Dan Salomonsson svarade ett tydligt nej.

Detta var och är helt obegripligt för mig. Kvinnorna var ju de första att få bära fram den allra mest fantastiska nyheten, den absolut största av alla evangelii sanningar, nämligen att Jesus är uppstånden från de döda.

Nu har Ulf Ekman lämnat Livets Ord för att gå till Katolska kyrkan. Det är en oerhörd händelse! Den kan absolut inte jämföras med om en annan samfundsledare vid sin pensionering lämnar sitt samfund. Den kan inte jämföras med Per Mases när han på sin dödsbädd konverterade – även om den händelsen är mycket intressant med tanke på att Per Mases var morbror till Livets Ords nuvarande ledare Joakim Lundqvist. Den kan inte jämföras med någon lärostrid under senare år.

Nej, detta är så unikt så att jag (visserligen med glimten i ögat) jämför med när drottning Kristina på 1600-talet abdikerade och konverterade till katolicismen.

Ulf Ekman har grundat Livets Ord, hans familj har helt och fullt styrt rörelsen genom en stiftelse, han har själv sett sig som en apostel, hans förkunnelse har upplevts profetisk och varit stilbildande, hans uppfattningar i tal och skrift har varit vägledande i alla frågor av vikt, hans person har varit upphöjd på ett sätt som saknar motstycke i alla andra kyrkor och medlemmarna har sett på honom med en vördnad och respekt som fört tankarna till en sekt. Kan man fortsätta att hänvisa till Ulf Ekman? Och om inte – vem ska man hänvisa till då i svåra tolkningsfrågor?

När Ulf Ekman i sin väl förberedda predikan i söndags motiverade varför han och hans fru går till Katolska kyrkan så var det oundvikligt också en förödande kritik mot de som blir kvar på Livets Ord, även om han bedyrade att han fortfarande såg på sin forna församling med kärlek. Han går ju till en kyrka som inte ens har nattvardsgemenskap med andra protestanter och som på en rad punkter kolliderar med protestantisk teologi i allmänhet och frikyrkoteologi i synnerhet. När Ulf Ekman talar om värdet av kristen enhet är det förstås ett underkännande av den fragmentisering som ägde rum när Livets Ord bildades. Det är ju att ge alla oss rätt som ifrågasatte vad som hände på 1980-talet. Men när han nu går till Katolska kyrkan för enhetens skull bidrar han ju på nytt med en form av splittring som skapar förvirring och sår bland alla dessa som han tills helt nyligen var en herde för.

Jag tror att Ulf Ekman är bottenärlig i vad han nu säger och gör, men han försätter tiotusentals människor runt om i världen i ett chocktillstånd. Måste Livets Ords bokhandel rensas på en del böcker och inspelningar nu? Kommer enskilda efterföljare i sin förvirring och kanske förtvivlan att ordna med egna bokbål? Skulle han inte ha kunnat uppskatta Katolska kyrkan, och kanske även närmat sig den utan att ansluta sig? Ska en ledare alltid utan tanke på konsekvenserna följa sin övertygelse, eller finns det gånger då man – även som pensionär – måste välja en väg som kanske innebär egen smärta men som å andra sidan inte skapar lika mycket smärta hos andra?

Nu har makarna Ekman och sonen Benjamin Ekman konverterat till Katolska kyrkan. Kvar är Jonathan Ekman som VD för Livets Ord. Kommer han också att gå? Kommer han att ha förtroende om han är kvar? Blir han sina föräldrars högtalare in i rörelsen i framtiden?

Låt mig för tydlighetens skull säga: Jag känner en god samhörighet med Katolska kyrkan trots viktiga läroskillnader och vill även i framtiden gärna lyssna till Anders Arborelius och syster Veronica och gå på mässa för att ta emot välsignelsen. Jag önskar Birgitta och Ulf Ekman allt gott i sin nya kyrka och hoppas att de får vara till välsignelse där.

Men det viktigaste nu tycker jag är hur Livets Ord kommer att gå vidare. Jag vill hoppas att de fortsätter sin vandring mot större enhet, men då inte bara en enhet med Rom utan i första hand en enhet med den protestantiska kyrka som de ändå är en del av. Kan utvecklingen bort från Kenneth E Hagin och andra märkliga trosförkunnare bli ännu mer tydlig? Kan den lovande utvecklingen av socialt arbete i Uppsala fortsätta ännu några steg? Kan Ulf Ekmans uppbrott FRÅN Livets Ord skapa en större förståelse och ödmjukhet inför de sår som bildades i samband med hans och hundratals andras uppbrott TILL Livets Ord för 25-30 år sedan? Kan viljan till försoning och förlåtelse bli större genom den smärta som Livets Ord nu genomgår?

Och kanske allra viktigast, åtminstone för hemsidan BliPastor.nu – kan Livets Ord nu eller inom några få år ompröva sitt ställningstagande mot kvinnliga pastorer? Eller ska de fortsätta att utesluta halva mänskligheten och mer än halva trosrörelsen från att vara pastor, läsa nattvardens instiftelseord, döpa i den treeniges namn och leda en församling? Skulle de kunna lämna denna för svensk frikyrklighet så märkliga lära kunde de få uppleva en ännu mycket större välsignelse än hittills. Det är min övertygelse när jag så gott som dagligen träffar kvinnliga pastorskandidater i Equmeniakyrkan – kloka, kunniga, kristocentriska kvinnor med en tydlig kallelse och en stor kärlek till Jesus och församlingen.

• Dela