”Du är inte klok!”

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Karlsson.

Vissa ord är så stora att vi inte vill ta dem i vår mun, ordet ”kallad” är ett sådant ord som jag ofta drar mig för att uttala. Hur kan jag veta att just jag är kallad till en specifik plats, till en specifik uppgift i en specifik tid? Ofta kan man nog inte helt säkert veta det, men ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tror inte det är något man noga kan planera i förväg. Ofta händer det bara av en ren slump. Eller är det sånt som är Guds timing?

Jag är en person som gillar att planera upp min tillvaro och ha koll på läget, gärna flera år i förväg. Men allt går inte att planera. För tre år sedan var jag på ett distriktsårsmöte i ett av våra distrikt i gamla Missionskyrkan. Jag pluggade då till socionom i Örebro och var i full fart med att skriva min C-uppsats. Hade någon då sagt till mig att jag om tre år skulle bo i Finspång så hade jag bara skrattat personen rakt upp i ansiktet och sagt: ”Du är inte klok!”

Det som hände på det där distriktsårsmötet är ändå en av pusselbitarna som ledde mig dit jag finns idag – nämligen just i Finspång. Jag gick på ett seminarium och lyssnade på en pastor som berättade om den lilla församling på landsbygden där han arbetat. Dit hade många nyanlända människor från olika länder sökt sig. Jag kommer inte ihåg några exakta ord från den där eftermiddagen, men jag kommer ihåg en berättelse om en berikad församling som fått uppleva en unik gemenskap i mötet mellan människor från olika kulturer. Jag kommer ihåg den där känslan han lyckades förmedla till mig, som gjorde att det högg tag i mitt hjärta. Det var långt innan man i media hade börjat rapportera om flyktingströmmar och flyktingkris. Ändå började jag längta efter att få vara en del av en gemenskap där människor från olika kulturer får berika varandra.

Vad jag inte visste då var att jag tre år senare skulle stå mitt i ett sådant arbete. Att jag på tisdagarna i november 2015 skulle få börja höra myllret av en mängd olika språk i församlingssalen då ca 70 personer kommer till vårt språkcafé. Att jag på påskdagen 2016 skulle få säga ”Kristus är sannerligen uppstånden” både på ryska, arabiska, tigrinja, persiska, engelska och svenska. Och allt detta i Finspångs Missionskyrka. Tänk att jag får vara del av en gemenskap som utmanar min tro, som får mig att ifrågasätta både min egen livssituation och Gud själv, men som också verkligen berikar allas våra liv. Det är en gåva.

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” Så sa lärjungarna som just hade upptäckt att det var Jesus som hade gått med dem hela den långa vägen från Jerusalem till Emmaus. De förstod direkt att det var Jesus som kallade på deras uppmärksamhet. Men först i efterhand såg de att branden i deras hjärtan hade med Jesu närvaro att göra. Så är det nog ofta, så småningom när tiden får mogna kan vi ana att den där djupa längtan i våra hjärtan hör ihop med Jesu närvaro och tilltal in i våra liv…

• Dela