En dansk i Sverige på väg till Norge

Från gästbloggaren och “pastorn på prov” Christina Thaarup.

I Josua 1:9 står det: “Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud är med dig i allt du gör.”

I helgen som gått var det kyrkokonferens för Equmeniakyrkan i Stockholm. Kanske var du med torsdag förmiddag när mina klasskamrater fick förbön inför deras första tjänst och deras vägledningsår?

Själv var jag inte där. Min väg ser lite annorlunda ut än mina vänners. Jag ska bli pastor inom Metodistkyrkan i Norge med start 1 augusti. Själv är jag dansk. Har pluggat nu snart fem år i Sverige och tagit både en kandidat- och en masterexamen i teologi. Alltså en dansk, i Sverige, på väg till Norge.

Sedan jag bejakade min kallelse till pastor för knappt sex år sen, har kallelsen tagit mig till platser jag inte alls kunnat förutse. Jag har pluggat i Sverige för att jag inte villa plugga på universitetet i Danmark. Det beslutat har jag inte ångrat en enda sekund. Att plugga i Sverige, i Stockholm, på THS har varit helt rätt för mig. Jag är på väg till Norge för att jag upplever att Gud kallar mig till att vara pastor inom Metodistkyrkan. Själv hade jag tänkt att det skulle vara inom Metodistkyrkan i Danmark, men av olika anledningar var det inte möjligt och vägen mot Metodistkyrkan i Norge började visa sig för mig.

Först var jag lite arg på Gud att jag inte kunde återvända till Danmark, till släkt och vänner. Men efter ett tag insåg jag att det kallet jag har svarat ja till är kallet att bli pastor – punkt! Inte pastor i Danmark. Men att bli pastor. Det är det kallet jag har bejakat och fortfarande bejakar.

Även om de yttre omständigheterna har förändrats, har kallelsen varit densamma. Gud har varit med mig vartenda steg på resans gång. Min kallelse består oavsett var jag befinner mig. Min kallelse är inte avhängig av att jag ska vara på en särskild plats. Min kallelse är avhängig av Gud. Av Guds ja till mig och mitt ja till honom. Så tänker jag det är för oss alla. Ett ja en gång och ett ja varje dag.

Som jag nämnde i början av mitt inlägg så var jag inte med i helgen och fick inte se mina vänner få förbön. Metodistkyrkan i Norge hade också sin kyrkokonferens i helgen som varit och jag hade min egen förbönsakt att närvara på. Jag blev invigd som pastor på prov, som det heter inom Metodistkyrkan, och kan nu kalla mig pastor.

Jag och mina klasskamrater är nu klara för nästa steg i vår kallelse. Det är stort. Det är spännande. Det är lite läskigt. Men viktigast av allt är att Gud är med oss. Är med var och en av oss som bejakar den kallelse han har till oss alla. Jag önskar för dig som läser detta att du ska våga be Gud visa dig det som är nästa steg i din kallelse. Om du inte riktigt vet vad Gud kallar till dig, så be honom göra det tydligt för dig. Oavsett vilket svar du får, oavsett vilket svar vi alla får kan vi lita på att Herren, din Gud är med dig i allt du gör!

• Dela