En Gud med valkar i händerna och sågspån i skägget

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Frida Hägglund som går sin sista termin på THS.

Jag tror att Gud är en god, kärleksfull och fantasifull skapare. Jag tror att Jesus är Gud, jag tror att han är Sonen och han är min Herre. En man med valkar i händerna och sågspån i skägget, en man som försörjt sin familj, som visste hur man bakar och lagar kläder och sköter ett jordbruk (med tanke på hans liknelser). Samtidigt är han livets yttersta princip, evig, inte skapad som oss andra, han är den som besegrat döden och synden. Han har inbjudit lilla mig i det stora mysteriet och förlåtit mina synder och utvalt mig att gå i hans fotspår och göra stora ting.

Jag tror att Anden pockar på min uppmärksamhet, talar till mig både tröst och utmaning, påminner mig om att lyfta blicken från mina strukturer och göromål för att se det som är större. Jag tror att hen utrustar till att följa Jesus och till att gå ut.

Jag tror att församlingens roll är att tjäna samhället. Jag vill att församlingen genom att söka sin stads bästa och älska sina nästa ska förändra samhället. Att våga möta människor som inte är enkla, som inte har det enkelt. Att våga bryta med ensamhet och bitterhet.

Jag vill att församlingen ska vara en gemenskap som bryter gränser. En gemenskap där man får växa. En gemenskap som välkomnar fler. En gemenskap som växer.

Vi står i en halvcirkel, jag och mina klasskamrater. Det är röstövning på schemat. Vi har skrattat en del, men nu har allvaret lagt sig. Jag ser mig omkring och blir nostalgisk i förväg, om man nu kan bli det. Jag kommer att sakna det här. Jag kommer att sakna de här.

Samtidigt är studielusten så gott som borta. Att-göra-listan är ovanligt lång. Mina tankar är i framtiden; den sökta pastorstjänsten, flytten från Stockholm. Jag påminns av en klasskamrat om ett brev vi ombads att skriva förra året där vi presenterade våra önskemål inför en framtida tjänst. Jag söker fram mitt brev och läser det med intresse, vissa saker hade jag glömt att jag skrev. Brevet hade jag avslutat med en slags trosbekännelse, vi skulle nämligen också beskriva vår tro i detta brev.

Jag kommer ihåg att jag skrev brevet under tidspress och att jag inte lade allt för mycket energi på att få till det, men förvånas över hur jag berörs av texten. Den påminner mig om min tro på att kallelsen främst är ett ”Kom och följ med”, kallelsen för mig är att mer och mer lära känna Gud. I kallelsen har jag sedan upplevt att jag vill bli pastor och att Gud har utrustat mig till den uppgiften.

Människorna i halvcirkeln är ingen elit, inga superkristna. Vi delar en upplevelse och en längtan. Min längtan uttrycks oftast i min tro på församlingsgemenskapen som en god kraft i samhället. Där gemenskapen i sig är en tillflykt från vår tids ensamhet och individualism, men där gemenskapen också vittnar om något som är större. En god Gud som tror på människan. En god Gud som blev människa och dog för att människan skulle leva.

• Dela