En pastoral kärlekshistoria…

Från Terése Berggren, pastor och gästbloggare.

En pastoral kärlekshistoria – så skulle jag lite poetiskt och finurligt kunna beskriva mina första fyra år som pastor. Till sommaren slutar jag min tjänst i Vikingstads Missionsförsamling och flyttar vidare mot nya utmaningar. Det finns många erfarenheter jag bär med mig och jag funderar över vilken berättelse jag skulle kunna skriva ner, som förklarar den där kärlekshistorien så att du som läser verkligen förstår…

Bland de berättelser jag väljer mellan finns bl.a. den om hur det där förtroendet som jag tänkte skulle ta tid att bygga upp, fanns där som en trygghet för mig redan första dagen. Jag behövde inte bevisa någonting, jag fick vara den jag är och det fanns så mycket kärlek och tillit redan från början. Jag blev mottagen som pastor och det överrumplade mig hela första året.

Den berättelsen skulle kunna följas upp av historierna om alla delade och hjärtliga skratt. Om självdistans när det gäller både individer och sammanhang som gjort att vi vågat se på oss själva och inte ta allt på blodigt allvar. Om fnittriga sammanträden och glädjen över att umgås med alla dessa underbara människor som utgör en församling. Det är vardagslyx!

Eller så kan jag välja de lite mer komplicerade sidorna och berätta om kärleken som stavas vrede, och som kom vartefter månader, år och möten passerat. Den växte fram ur smärtan och ilskan som vällt upp i mig efter möten med människor som öppet eller i det tysta farit illa på olika sätt genom åren. Det kan ha varit till följd av ledare som försökt krympa eller kontrollera en osäker men växande människa, teologi som skapat en trång bild av verkligheten, livet och Gud eller av erfarenheter i livet som inte fått plats i föreställningen om hur en kristen människa bör vara och ha det. Jag tänker att vi har mycket kvar att jobba på i våra sammanhang för att hela livet ska få plats!

Förresten, varför inte ta tillfället och berätta den berättelsen som så sällan får plats? Berättelsen om när kärleken inte räcker för att skapa det jag vill se. Det är en berättelse där rädslan för att bli bedömd lyser igenom. Oron över att andra ser mitt sammanhang utan att se det jag ser. Där min självkänsla vacklar för att den som synar mig ser alla visioner som föll platt eller som inte ens blev tänkta fast de säkert borde ha blivit både nerskrivna, proklamerade och genomförda; alla samtal som aldrig blev av; alla gånger jag backade undan och fegade ur istället för att ta fighter; alla medlemsintagningar som jag trodde på men aldrig fick se och alla predikningar som jag fuskade mig igenom. Var jag inte en ledare? Var jag inte en sån som det växer omkring?

Men den som synar mig så borde också känna till stoltheten jag känner – stoltheten över samtalen som blev förda trots att de var svåra, och som fördjupade gemenskapen. Modet när vi vågade prata om det som ingen pratat om förut i vårt styrelserum, i vår gudstjänst, i vår kyrka, i vår gemenskap. Stoltheten blandad med förundran över människor och sammanhang som vuxit, hittat nya vägar, vågat nya uppdrag och som jag fått följa på nära håll. Tjusningen i att få predika, söndag efter söndag, för en församling som jag älskar och vill så väl. Och som jag känner älskar mig och medvetet vill hitta ett sätt att vara församling som fungerar i vår tid. Allt det är jag vansinnigt stolt över att jag fått vara en del i och det vill jag så gärna skriva om.

Efter berättelsen om stoltheten kommer den sista så naturligt. Den om hur insikten slagit mig att det inte hänger på mig. Det jag står i och fått vara med om är så mycket mer fantastiskt än det jag själv hade kunna räkna ut och fixa till. Jag fick komma in i och vara del i en process som Gud både startat och som han kommer att fullkomna långt efter att jag försvunnit. Ibland har jag förvillats att tro att det är jag som är det centrala. Att församlingen är min arena och att jag är ledaren med stort L. Ibland tror jag nästan att det var så jag lärde mig att det skulle vara… Men jag blir säkrare och säkrare på att det är Gud som gör det. Och jag tycker det är så fiffigt att jag blev ställd mitt i det som han gör och får vara en del av det. Som om jag faktiskt har något att bidra med.

Ja, någon av de där berättelserna skulle jag kunna skriva en hel bloggpost om. Eller en bok faktiskt. Men frågan är om ni skulle förstå ändå. För trots allt så är en kärlekshistoria inget som förstås, den måste upplevas. Jag är tacksam för erfarenheten och är för alltid en rikare människa efter mina första år som pastor. Det är nog egentligen det enda jag kan berätta!

• Dela