En personlig berättelse från själslig hemlöshet till hopp

Höstens färger går mot grått. 
Din frånvaro finns i varje steg 
Oavbrutet Är du inte här
Hemlös är min längtan

Lars Björklund ur, Modet att ingenting göra

Många skulle nog säga att min relation med Gud varit mycket svår. Men när jag idag ser tillbaka på ett liv som varit långt, är det nog tvärtom. Det har egentligen aldrig varit relationen med Gud som varit svår. Däremot har jag sedan barnsben och hela mitt vuxna liv befunnit mig i ”nära” relationer där ett kompakt motstånd funnits mot Gud, kyrka och kristen tro. Detta har varit mycket smärtsamt, inte minst tänker jag på den nästan outhärdliga ensamhet som jag hela mitt liv fått framhärda på grund av att jag aldrig kunnat dela den jag innerst inne är. Att behöva leva i relationer och i dem låtsas som om Gud inte fanns, det har gjort att jag fram till drygt två år sedan alltid burit på en slags själslig hemlöshet.

Jag vet inte, men jag anar att det var denna hemlöshet som till sist också gjorde att jag blev totalt utbränd. Tillvaron tömdes plötsligt på mening. Stora delar av mitt vuxna liv hade jag arbetat i näringslivet som chef. En värld som går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, inte att tjäna människor. Allt för att upprätthålla ett liv vars största gåva är mina två älskade barn Jonatan och Samuel. Men det har också varit ett liv som aldrig kunnat eller kommer att kunna bemöta mig som den jag är och innerst inne längtar efter att vara. Och till sist gick det inte längre. Det som så länge förträngts för andras skull, det som så länge funnits där som min källa till liv, men som jag inte tillåtit mig bejaka, gjorde att mitt inre helt tömdes på kraft.

Men det fanns en gnista kvar. I allt trötthet, utmattning och tomhet så fanns det en sak jag orkade, det som jag alltid gjort, det som alltid varit min tillflyktsort, nämligen sången. Och det var genom den som vändningen kom. Någon gång i Mars/April 2018 står jag i den kör som tillhör den församling där jag idag är medlem och som jag älskar. Älvsjökyrkans kör. Vid en punkt i gudstjänsten går en av mina körkompisar, som vid denna tid är diakonstudent, upp i predikstolen. Han berättade med stort engagemang om diakonutbildningen på Bromma folkhögskola. Jag vet inte vad det var eller hur det gick till. Jag kan inte säga att det var något speciellt med det han sa, det var ganska informativt, men något sker i mig. Plötsligt ser jag hur de andra körmedlemmarna tittar menande på mig, och säger: ”Helena, det där är ju mitt i prick” ”Helena, det där måste du utforska”, ”Helena sök!” Plötsligt förstod jag, eller plötsligt vågade jag bejaka, att sångerna jag hela mitt liv sjungit, texterna om Jesus och Gud som jag hört läsas, de otaliga predikningar som jag lyssnat till om en Gud som älskar oavsett och orden i nattvarden: ”Kristi kropp för dig utgiven” ”Kristi blod för dig utgjutet!” allt detta hade hela tiden handlat om mig. Men nu kunde jag för första gången aktivt våga ta emot detta som mina ord, mina sånger, min bön och min längtan.

Jag visste det inte då, men idag vet jag att det det var där och då det skedde. Det som i kyrkans historia i alla tider beskrivits som kallelse.

Men ibland vet jag inte om Gud har bra eller dålig ”timing”. Denna kallelse som inte bara kom sent i mitt liv, den kom också sent för att söka in till diakonutbildningen. Gudsropet kom i slutet av mars och början av April. Det innebar att jag hade få veckor på mig att söka diakonutbildningen. Men så blev det. Jag var ju fortfarande mycket trött och på många sätt helt slut från utbrändheten Men det var som att hela mitt inre hade gått från grått och tomt till en full färgpalett. Jag har lärt mig att man ibland säger att när vi överlåter saker till Gud, så behöver vi inte gå av egen kraft. Så var det för mig. Det var som om mitt inre fylldes av liv som inte berodde på mig själv. Jag fick kraft att söka och jag kom in. Därför är jag idag på Bromma folkhögskola med mål att bli ordinerad till diakon.

Om någon frågar mig hur jag skulle beskriva min resa till min kallelse som diakon, då skulle jag svara att det är en resa från ”hemlöshet till hopp”.

Detta är dock inte bara en sann ”saga” med glada färger. Att Gud steg ned och grep mig på detta kraftfulla sätt, har också gjort att mycket i mitt liv, det som varit min verklighet tills nu faktiskt behöver revideras och omkullkastas helt. Det är lätt att glömma, tror jag, det faktum att faktiskt våga vara den man är i praktiken kan vara mycket smärtsamt. För det innebär i mitt fall att flera saker som varit mitt ”hem” inte längre är det och aldrig mer kan vara det. I det finns en sorg.

Men glädjen och kraften i att få leva fullt ut som den jag hela mitt liv längtat efter att få vara är förstås starkare. Jag har fått så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Jag har givits en intention med mitt liv som inte går ut på att tjäna mycket pengar, utan som går ut på att tjäna människor. Jag har vunnit ett liv där mina innersta gåvor från Gud tas i anspråk och jag märker att det gör skillnad i andra människors liv. Jag kan för första gången i mitt liv bejaka relationer där jag kan dela Guds verklighet. Inte minst, tänker jag på min Equmeniakyrkanförsamling, Älvsjökyrkan. Och jag har givits en person i mitt liv, i vars närhet jag blir den jag längtar efter att vara och som jag tror att Gud vill att jag ska vara. Jag har funnit ett sant hem också för mitt hjärta. Jag höll i ett Andrum på skolan för en tid sedan och då hänvisade jag till den fd domprosten i Storkyrkan, Ludvig Jönsson, som på många sätt sammanfattar essensen i min personliga livsresa med Gud på kort tid, han sa något i stil med: ”Överallt där kärlek inträffar sker ett under”. Med denna kärlek går jag nu, den andas jag varje dag, den bär mig in i en tillit till tjänst som diakon, den bär mig in i ett djupt förtroligt liv med den jag älskar och blir den jag är med. Allt denna frukt av vad min kallelse givit mig är outbytbar och har ett värde som inga pengar kan köpa.

Hur ser då framtiden ut för mig? Ja, jag vill vara med som del i en tjänst där mina gåvor bär Kristi intresse och kärlek till den här världen. Jag ser på många sätt, som jag läste i en bok för inte så länge sen, diakonin som ”kyrkans lunga”. Diakoni är ett naturligt sätt för kyrkan att andas praktiskt och konkret, Guds verklighet i världen. Men jag vill också utöva diakoni på ett sätt som inte reducerar diakoni till bara det praktiska av kyrkans liv. Diakonin idag behöver, tror jag, göra reda i sin teologiska identitet. Om inte diakonin och diakoner benämner och kan motivera sin tjänst utifrån vem Gud är och vad meningen är med att vara Guds skapelse, då kommer diakonin att förlora sitt berättigande som Guds uppdrag i världen. Det jag nog menar är som en närstående person till mig som är teolog beskrev det: ”Diakonin behöver klargöra sin relation till den kristna trons metafysiska innehåll”. Med det menade han ett konkret sätt att förkroppsliga diakonins relation till den verklighetsbeskrivning som ytterst ger kyrkan existensberättigande. Jag tänker på hur diakonin formas i relation till frälsning, nåd, dom, helighet, Guds rike etc.

Jag skulle också kanske mest vilja rikta diakonin mot grupper i vårt samhälle som inte självklart arbetar med synlig social utsatthet. Jag tror att mina gåvor mest skulle komma till sin rätt i relation till den utsatthet som för många svenskar sitter på insidan, men som måste döljas. Jag var ju själv en sådan person med ett yttre liv som såg ”lyckligt” ut men en dränerad insida. Jag tror många fler än jag är i en sådan situation. Det är när jag talar om denna sorts diakoni som jag också känner att något händer med mig. Men nu väntar först en tid av studier och gemenskap med fina klasskamrater med vars livsresor jag också är förtrogen.

Så här mot slutet, tänker jag nog så här. Det jag försökt berätta om är hur Gud faktiskt gav mig en ny berättelse utifrån vilken jag kunde definiera mig själv, mitt liv och vem jag är helt och fullt. Ett vidgat perspektivskifte, en större berättelse i vilken jag gavs friheten och kallelsen att bli den jag innerst är i Guds ögon och med Guds intention för mig och mitt liv. Det har varit smärtsamt, det har varit en berättelse av sorg, men det har också blivit en berättelse där kraften i tacksamhet, glädje och tillit växt till något som är starkare än någonsin. Kort sagt, det har varit en resa som jag vill kalla den, från ”hemlöshet till hopp”.

Jag började denna text om min personliga resa med att citera en text av Lars Björklund som handlar om ”hemlöshet”. Låt mig därför sluta med en text av samma författare som handlar om att äntligen hitta hem, att bli till som den man är. Den heter ”Min glädje”.

Vi möts och skuggorna försvinner
Jag gjorde ingenting, ändå är du här
Jag gav dig ingenting, ändå är du kvar
Jag ville ingenting, ändå stannar du 
Vi möts och tidens ljud upphör.

Helena Eriksson Diakonkandidat i Equmeniakyrkan, Bromma folkhögskola åk 2.

• Dela