Får jag inte vara pastor så dör jag!

Från Karin Ingridsdotter, gästbloggare och pastorskandidat.

I skrivandets stund räknar jag dagarna och inser att det endast är fyrtiosju dagar kvar. Om fyrtiosju dagar kommer jag att vara där i kyrkokonferensen i Linköping, och den dag jag har längtat efter är inne. Ordinationsdagen.

”Nu är det sista rycket, va?” undrar några som följt mig under mina år av studier till pastor. Ja, det är det, nu läser jag de sista kurserna och skriver de sista pm:en och hemtentorna. Och jag inser att jag står i en brytningstid i mitt liv. Jag går från att vara student till att arbeta. Jag är färdig med något och något nytt ska komma. Och jag tittar både bakåt och framåt på en gång.

Jag är uppvuxen i Missionskyrkan och är väldigt tacksam för det. En kärleksfull och uppmuntrande miljö med Jesus Kristus i centrum, kan det finnas något bättre? Jag tror inte det. I min församling hade jag som barn mina bästa vänner och jag minns med glädje alla de läger vi åkte på, draman vi övade in och tonårskvällar vi samlades till. Jag minns till och med barnkören, där barnkörledaren ritade upp sångtexterna i bilder eftersom ingen av oss i kören kunde läsa.

Jag har också alltid haft ett liv utanför kyrkan, vilket jag också är tacksam för. Det har fått mig att tänka större, att inte vara svart-vit i mina resonemang och att inte bli för insnöad i kyrkans värld. Flertalet av mina närmaste vänner är inte kristna. Jag har valt att finnas i miljöer där Jesus ännu inte är känd och kanske också i miljöer där kristna vanligtvis inte är. Inte för att stenhårt missionera eller för att ta del av allt som erbjuds där, utan för att jag faktiskt trivs där och med förhoppningen att jag med mitt liv kan visa att en annan väg är möjlig. Att det finns någonting mer. För det gör det.

Allt detta, en oväntad kallelse från Gud till pastorstjänst och en teologisk utbildning senare och här är jag nu. Med fyrtiosju dagar kvar. Varför berättar jag så ingående om min bakgrund? Jo, för att jag tror att det är i detta kyrkan har en stor utmaning. Dessa två världar jag ovan beskriver, måste komma närmare varandra.

”Hur känns det att snart vara färdig med utbildningen?” undrade någon nyligen. Och jag beskrev det såsom jag verkligen känner det och svarade, som rubriken också avslöjar: ”Får jag inte vara pastor så dör jag.” Jag brinner för det här. Och vad jag mest brinner för är att föra ihop de två världarna. Inte bara i mitt liv utan i det stora perspektivet. Det ska inte vara två skilda världar, kyrkans medlemmar å ena sidan, och å andra sidan samhällets övriga invånare. Kristna människor måste finnas överallt och våga tro att de har något relevant att komma med. Kanske till och med att de har det mest relevanta som finns. Det är min övertygelse. Och jag inser att om fyrtiosju dagar och ett välbehövligt sommarlov kommer jag få möjligheten att, bland mycket annat, arbeta med just detta. Tack Gud för det!

• Dela