Finbesök av föredöme

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Johanna Lindar

Förra veckan hade vi finbesök på teologgruppssamlingen på THS. Ingegärd Dackerud, en av Missionskyrkans allra första kvinnliga pastorer, berättade om sina 40 år i tjänst. Som första kvinna i Sverige att ordineras till församlingstjänst var hon en pionjär. Det kändes stort att se så många kvinnor i rummet och veta att alla inom några år går ut i tjänst som pastorer i Equmeniakyrkan. En av dem är jag.

Ingegärd berättade för oss om hur hon upplevde att hon tidigt i livet fick en kallelse från Gud, men eftersom kvinnor inte fick bli pastorer på den tiden förstod hon först inte vad det var Gud hade kallat henne till. När Missionskyrkan öppnade möjligheten även för kvinnor tog hon snart steget som ledde fram till ordination.

Ingegärd delade bland annat med sig av de svårigheter och det motstånd hon kunde stöta på som nyordinerad, som att hennes klädsel inte ansågs passande, eller att människor till en början tvivlade på hennes förmåga. Hon berättade också om hur fler och fler med tiden förstod att en pastor, som är kvinna, fortfarande är en pastor.

För snart fyra år sedan stod jag själv med ansökningshandlingarna till att bli pastorskandidat i handen. Jag minns det så väl, hur jag la ner dem i kuvertet och med något nervösa steg gick till närmaste postlåda. När jag släppte ner kuvertet mot lådans botten tog jag att ett för mig stort och avgörande steg. Nu fick det bära eller brista.

Egentligen började allting ett år tidigare. Jag hade jobbat något halvår som ungdomsledare och funderade mycket på min framtid. En vän ställde frågan ”Ska inte du bli pastor?” och inom mig började tankarna snurra. Hur skulle jag kunna bli pastor?! De flesta pastorer jag kände var män, och de flesta var någonstans i medelåldern. Jag ser upp till dem var och en, men som kvinna på inte fyllda 23 kände jag mig inte som dem. Bilden av Pastorn gick helt enkelt inte ihop med den jag var, inte med mina egenskaper och erfarenheter. Och ändå förstod jag i stunden när jag fick frågan: det är pastor jag ska bli.

För mig var kallelsen en kamp, i alla fall till en början. Under året som gick brottades jag mycket med frågan om vad det är att vara pastor, och om en sådan som jag skulle kunna gå in i den rollen. Jag trodde att för att bli pastor måste jag vara någon annan än den jag är. Till slut bara bestämde jag mig – om antagningsnämnden tror att jag kan, då ska jag ge det ett försök – och jag tog de där nervösa stegen och postade min ansökan.

Antagningsnämnden sa Ja.

Nu är jag inne på mitt sista år av fyra på utbildningen. Snart är jag pastor. Jag drabbas fortfarande av tvivel på min egen förmåga och kan känna mig oerhört liten inför uppgiften, men nu börjar jag äntligen förstå det som Gud har vetat hela tiden: Visst kan en sådan som jag bli pastor! Faktum är att sådana som jag behövs!

Sedan Ingegärd började sin tjänst har vi har kommit långt i arbetet med jämställdhet i pastorskåren. Idag består faktiskt pastorskandidatgruppen till mer än hälften av kvinnor. Samtidigt vet jag att vi har mycket kvar att arbeta med. Fortfarande får jag höra om kvinnor som efter att de predikat får fler kommentarer om hur söta de är, eller om vad de har haft på sig, än om budskapet de framfört. Fortfarande finns det unga kvinnor som, precis som jag själv för några år sedan, tvivlar på att just de duger till att vara pastorer – för att de inte kan identifiera sig med bilden av Pastorn. Vi unga blivande pastorer – både kvinnor och män – behöver förebilder som vi kan se upp till. Därför var mötet med Ingegärd så viktigt, för om hon vågade – då vågar jag.

• Dela