Från Sturmark till Jesus

Från Lennart Johansson, gästbloggare.

Hur går vägen från att vara ”missionerande ateist” och motståndare till allt vad kristen tro heter till att snart ordineras till pastor i Missionskyrkan?

Min väg, som i korthet sett ut just så, började i en god och omtänksam familj på landsbygden i västra Värmland. Under min uppväxt gick vi i kyrkan något mer än genomsnittet i Sverige, men det betyder på sin höjd 5-6 gånger per år, så jag växte inte upp i kyrkan och även om min mor bad ”Gud som haver” med oss barn på kvällen så var de religiösa inslagen under min uppväxt inte påtagliga.

Däremot var min uppväxt präglad av omtanke om andra. Min familj var avlastningsfamilj åt barn som råkat illa ut i livet, vi var kontaktfamilj och både jag, min mor och min syster har ofta och under både kortare och längre perioder varit kontaktpersoner, assistenter och liknande åt behövande.

Att engagera sig för de svaga i samhället och världen, genom olika organisationer och på andra sätt, var naturligt och under mina tidiga tonår blev det tydligt för mig att allt detta gjorde jag ju utan hjälp från Gud. Ja, med tiden kom jag att också se att mina kristna klasskamrater och vänner faktiskt gjorde mycket mindre för sina medmänniskor än jag som inte var kristen!

Detta vittnesbörd, att mina kristna vänner inte verkade bry sig om sin nästa, gjorde att jag vid ungefär 14 års ålder bestämde mig för att bli ateist. Jag skriver bestämde mig för, för det var ett medvetet beslut som jag tog strax innan jag konfirmerades. Ironin är att jag ändå konfirmerades, men av tradition och helt enkelt för att få stereon jag blivit lovad i konfirmationspresent.

Jag fortsatte engagera mig för de svaga i samhället och samtidigt började jag allt mer debattera med de kristna jag mötte för att få dem att förstå att de inte behövde vara kristna för att vara bra människor. För att kunna debattera bättre behövde jag ju också lära mig mer om vad kristna tror på, så jag började läsa bibeln.

Mitt engagemang ledde mig så småningom till Uganda, där jag jobbade i två år i en by som heter Mityana.

I Mityana träffade jag nya vänner, vänner som trots att de levde i det jag uppfattade som fattigdom ändå trodde på Gud. Ja de var inte bara fattiga, de var dessutom engagerade i samhället för att göra det bättre för alla, främst de som var ännu fattigare än de själva och det gjorde de samtidigt som de trodde på Gud.

Min ateism satt vid det laget så hårt att jag inte kunde ta till mig det vittnesbörd deras liv var, utan jag debatterade istället med dem, och behövde ständigt läsa bibeln för att kunna få nya argument.

Sakta men säkert började jag också förändras, min bitterhet mot Gud byttes till vad jag nu förstår var en längtan och en sorg.

En kväll när jag satt på min favoritrestaurang kom jag av olika anledningar att diskutera med en engelsk ungdomsledare, Tim heter han, som var i byn tillsammans med en grupp ungdomar för att bygga en skola vid ett barnhem. Jag gjorde klart för honom att jag minsann inte tänkte ändra min tro, men efter att ha pratat länge med honom den kvällen såg han till sist på mig och frågade: ”Varför är du så arg? Vet du inte att Gud älskar dig även om du inte ändrar dig?”

Och då ändrade jag mig.

Den kvällen, när jag satt ensam i mitt hus i mörkret, kunde jag be till Gud för första gången sedan jag var liten och mamma bad ”Gud som haver” med mig.

Redan någon dag efter att jag på det sättet tagit emot Jesus kunde jag vara med och hjälpa Tim, inte bara med det praktiska, men också till viss del i undervisningen av ”hans” ungdomar. Jag hade ju läst bibeln flitigt och när jag äntligen tagit emot Jesus kunde jag också ta till mig och förstå vad jag läst och Tim såg i mig gåvan att undervisa. Han var den förste som bekräftade min tro och min kallelse, en kallelse som blivit tydligare och som nu resulterar i att jag ordineras till pastor vid kyrkokonferensen i april.

Nu, många år senare har jag funderat över vad som gjorde att jag till sist kunde, eller ville, ta emot Jesus.

Det första och det viktigaste var att jag blev sedd och bekräftad som människa. Jag fick verkligen duga som jag var, jag var älskad för den jag var och behövde inte ändra mig för att få den kärleken.

Tidigare hade jag alltid upplevt ett tydligt utanförskap i sällskap med kristna och jag möter ständigt nya människor som upplever detsamma när de kommer till våra församlingar. Orden ”du duger” måste få bli mer än bara ord. Tim kunde förmedla det till mig och jag hoppas och ber att jag och vi ska kunna göra detsamma till alla de som behöver Gud i vår värld.

Tro leder till förändring, helt klart, men förändring är inget krav för Guds kärlek.

Det andra var att jag fick möta kristna människor som levde ut sin tro. De gick ut från sina kyrkor och ut i världen för att leva evangelium, inte bara med ord, utan också ytterst praktiskt i allt det arbete vi gjorde i byn.

Att vi som kristna lever evangeliet, i lärjungaskap, är något som ger trovärdighet åt Jesus och Hans ord. Det gör det inte bara lättare att ta emot Ordet, utan kanske till och med gör det möjligt där det tidigare varit omöjligt.

The greatest single cause of atheism in the world today
Is Christians who acknowledge Jesus with their lips
Then walk out the door and deny him by their lifestyle.
That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.
– D.C. Talk

Lennart Johansson

Lennart Johansson är pastorskandidat och går sista året på Teologiska högskolan, Stockholm (THS). Han är gift och har tre barn och är bosatt i Östervallskog som ligger i västra Värmland, nära norska gränsen. Till hösten kommer han att arbeta som pastor på halvtid i Värmlandsnäs missionsförsamling. Lennart driver bloggen www.halleberget.net

• Dela