Gud är finurlig

Från gästbloggaren och pastorskandidaten Johanna Johansson. En hel del pastorskandidater har en ganska lång livserfarenhet när de upplever kallelsen. Johanna var utbildad kemiingenjör och hade familj när först Jesus och sedan kallelsen drabbade henne. Nu går hon en komprimerad pastorsutbildning på THS.

Hur hamnade jag här? Ja, inte var det alldeles självklart att börja studera till pastor. Eller rättare sagt: När jag väl förstod att det var det jag skulle göra, så kändes det alldeles självklart! Men om vi backar några år tillbaka i tiden fanns det ingenting som tydde på att jag någonsin skulle bli pastor. Varför inte? Skulle studierna vara för svåra? Skulle arbetet som pastor inte passa mig? Nej, i mitt fall handlade det inte alls om sådana frågor.

På den tiden hade jag visserligen en tro på Gud, men ville väl inte riktigt kalla mig kristen. Jag var inte aktiv i någon församling, läste inte Bibeln, gick inte på gudstjänster och ägnade mig inte åt bön. Men ändå kände jag mig ledd av Gud i alla viktiga vägskäl i mitt liv.

Ett nytt kapitel i mitt liv startade när vår familj började gå på gudstjänster i samband med dotterns konfirmationsläsning. Vi kände oss väldigt välkomna i församlingen och efter en viss tillvänjningstid hade vi svårt att vara utan dessa gudstjänster. Efter ett tag insåg jag att jag för första gången i mitt liv verkligen hade hittat hem!

Den största vändpunkten var den gången som jag, i samband med förbön, överrumplades av frågan: Tror du på Jesus? I hastigheten svarade jag JA på den frågan. (I ett annat sammanhang hade jag troligen virrat in mig i långa förklaringar om hur Jesus nog har funnits på riktigt, men att miraklerna säkert gick att förklara vetenskapligt.) Men Gud är finurlig! Genom det korta ordet JA, som svar på frågan om jag trodde på Jesus, kunde Gud börja verka på ett fantastiskt sätt i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag verkligen skulle förstå innebörden i det bibelord som förföljt mig sedan tonåren: Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

När jag fick min kallelse till predikstolen mottog jag den med glädje. Att den kallelsen också innebar en pastorskallelse förstod jag inte direkt, men den längtan växte snabbt i mitt hjärta. Gud är finurlig!

Så hur hamnade jag här? För mig handlade det om att våga släppa taget. Det fanns många hinder, framför allt praktiska och ekonomiska. Men jag lämnade det i Guds händer: Gud, om du vill att jag ska bli pastor så räknar jag med att du löser det!

Så hur hamnade jag här? Ja, det minsta blev det största. Att säga JA till Jesus. Tänk att ett så litet ord kan betyda ALLT!

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jesus Kristus,
han är min hemlighet.

Jag har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Jag har mött Frälsaren,
det är min hemlighet.

Nu vet du min hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Att Jesus Kristus är Frälsaren,
det är nu våran hemlighet.

Vi har en hemlighet,
en hemlighet som många vet,
men trots att så många vet,
är det oändligt många som ingenting vet.
Låt oss dela denna hemlighet,
med dem som ingenting vet.

• Dela