Gud, kroppen och dansglädjen

I somras spenderade jag en långhelg i Blackpool, England. Där gick VM i linedance av stapeln och jag stod med på listan över tävlande. Det var väldigt roligt, ganska läskigt och lite konstigt. Steget från teologistudier till dansklänningar med en massa glitter kändes ganska långt just då, där i strålkastarljuset.

Dansen har funnits i mitt liv nästan jämt. Det är ett fantastiskt språk på många sätt och vis. Jag rörs aldrig så lätt till tårar som när jag får se och uppleva ett dansnummer som gör att jag kan känna i min egen kropp det som dansaren gestaltar. Särskilt i en gudstjänst. Men riktigt så fungerar inte linedance. Det är mer som TV4s Let’s Dance fast solo och på en rad, en linje. När vi tävlar i linedance dansar vi t.ex. polka, vals, chacha och streetdance. Alla dansstilar får plats i linedance. Och visst handlar det om inlevelse, tolkning och teknik. Men för mig handlar det allra mest om att ha kul – om dansglädje.

Ibland funderar jag på varför jag lägger så många timmar på att träna för att bli bäst i världen. Är det egoboosten som driver mig? Ja kanske, delvis. Det handlar också om att det är en träningsform som passar mig. Att ha ett mål får mig upp ur soffan lite oftare än om jag bara hade dansat som den sociala grej det också är. För kroppen behöver vi ta hand om, precis som mycket annat som Gud skapat och sedan anförtrott oss att förvalta.

Och mitt upp i allt dansande, tränande och tävlande går ryktet om att jag pluggar till pastor. Det är en tacksam ryktesspridning. Jag får förmånen att prata tro vid sidan av dansgolvet. Jag får bemöta en del fördomar. Jag får lyssna på många berättelser. Ibland får jag möjlighet att bidra med min uppfattning om Gud. Ofta får jag berätta om vad kyrkan är – att alla faktiskt är välkomna, även om de aldrig varit där. Jag tror inte att jag har en särskild gåva som evangelist. Men jag får vara en liten pusselbit, på mitt sätt, på ett dansgolv, och i somras även på en prispall.

Gud skapade både kroppen och kreativiteten och det är i slutändan det jag hyllar med mitt dansande.

Kim Lillskog, pastorskandidat i Equmeniakyrkan

• Dela