Hur ska jag veta att det är på riktigt?

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.

För mig var det en fråga som återkom när jag funderade på och bad över min egen kallelse. En process som tog runt 20 år innan jag tog mig för att ansöka om att bli pastorskandidat. Fortfarande kan den ibland komma över mig.

För några veckor sedan på den tysta retreaten som pastorskandidaterna åker på fick jag återstifta bekantskapen med Maria. Jesu mor. Kvinnan som vi kanske ofta går förbi när det inte handlar om julevangeliet. Idag (det är söndag när jag skriver detta) fick jag förmånen att predika över hennes kallelse. Två påminnelser om hur jag kan veta att det är på riktigt. Att det inte kommer från mig själv, utan att det är Gud som kallar. Jag tror att det är så att Gud ibland gör just det, påminner oss om det vi vet och ger oss ledtrådar till hur vi ska komma vidare.

I texten från Lukasevangeliets första kapitel gav ängeln Gabriel en upplysning till Maria. Den handlade om att en släkting till Maria också var gravid genom ett under. Han sa ingenting mer och det gick några dagar men så reste Maria till Elisabet. Vad som hände i Maria under den tid som gick fram till dess att hon träffade Elisabet kan vi såklart bara gissa men vi kan ändå försöka att tänka oss in i vilka känslor och tankar hon bar på. Jag tror att hon bar sin kallelse själv. Det fanns ingen hon kunde tala med om det hon hade varit med om. Jag kan tänka mig att hon bar på oro, tvivel, funderingar på om det verkligen var en ängel på riktigt som hon hade mött och så en längtan och glädje hon inte kunde ta på eller släppa fram. När hon mötte Elisabet var det som om någonting lossnade och hon kunde låta glädjen flöda över i en lovsång till Gud.

Just det, att möta andra, har för mig varit nyckeln till att våga leva i min kallelse. När jag gått med den själv har jag inte kunnat tolka den. Jag har känt den och längtat men jag har inte vågat leva i den. För två år sedan åkte jag på darrande ben till Kallelsedagarna på THS. Jag hade då bara pratat med ett fåtal människor om min längtan, inte många visste vad jag gjorde den helgen. Jag visste inte vad jag skulle möta när jag kom till THS eller vad som skulle hända där, men väl där föll allt på plats. Fortfarande fanns såklart många osäkerhetsfaktorer och frågetecken men ändå så visste jag att det på något sätt skulle ordna sig om det var så att Gud menade något med kallelsen. Och jag kunde känna glädje och tacksamhet till Gud.

Kallelsen kommer från Gud men vi behöver också, tror jag, andra människor som bekräftar den. Och jag är glad att Equmeniakyrkans utbildning för oss pastors- och diakonkandidater innehåller möjligheter till bekräftelse från andra människor, både formella sådana och informella. För mig var Kallelsedagarna den första av flera sådana bekräftelser. Till dig som kanske funderar på det där med kallelse vill jag bara säga, våga söka dig till andra människor som du tror har brottats med samma frågor. Kanske en pastor, kanske en pastorskandidat. Åk på Kallelsedagarna! Våga lita på att den Gud som kallar människor till tjänst också ger kraft och nåd.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola). Sista anmälningsdag var den 11 mars, men du kan fortfarande anmäla dig. Vi kan inte lova att du får äta med de andra deltagarna, men 10 minuters gångväg från Campus Bromma finns flera restauranger.

• Dela