Hur var det nu en gjorde?

Det var över 15 år sedan jag studerade senast på högskola. Så när jag nu i höst har börjat studera till pastor på Teologiska högskolan, Stockholm (THS) så måste jag erkänna att det blev lite av en chock. Hur var det nu man gjorde? Men vi backar några steg och tittar på hur jag kom hit egentligen. Varför är jag här där jag är just nu?

Jag har tidigare i mitt 40-åriga liv hållit mig inom naturvetenskapens område och har bland annat studerat miljövetenskap på Högskolan i Kalmar. I drygt 15 år har jag sedan arbetat som miljö- och hälsoskyddsinspektör i min hemkommun, Motala.

För fem år sedan började Gud bli tydlig i sin kallelse och visade mig på olika sätt att jag skulle predika. Gud visade också att Han ville att jag skulle bli pastor, men det hade jag svårt att ta in till en början. För jag har periodvis kämpat emot med näbbar och klor för att jag varit för feg för att ta detta stora steg. Inte skulle väl jag våga lämna den trygghet jag byggt upp, med fast arbete, bostadsrätt och mina vänner i Motala, och våga gå in i något helt nytt.

Men så småningom började jag vänja mig vid tanken på att bli pastor och det började gro en längtan inom mig. Jag kom till en punkt då jag kände att jag var tvungen att ta tag i dessa funderingar. Jag kunde ju inte fortsätta och tänka på detta med kallelsen varje dag i resten av mitt liv, utan att göra något åt det. En sen natt när jag låg och bad och som vanligt funderade på detta med kallelsen så satte jag mig upp i sängen och sa till Gud något i stil med ”Har jag bestämt mig nu? Har jag verkligen det? Då får du hjälpa mig!”

Jag vågade ta steget till slut eller det har nog mera känts som om jag vågade hoppa rakt ut i det okända till slut. Men Gud har visat mig att Han tar emot och är med mig i detta. Så nu är jag här där jag är, på THS sedan några veckor tillbaka, och det nya livet har börjat!

När jag studerade senast på högskola så var det en naturvetenskaplig utbildning och skillnaden mot att läsa inom humaniora är större än jag trodde den skulle vara. När vi hade våra första lektioner med mer filosofisk inriktning på kyrkohistoria måste jag erkänna att jag tyckte att detta var riktigt flummigt, inte alls så fyrkantigt som jag är van vid från naturvetenskapen. Även om jag fortfarande känner mig lite vilse i pannkakan ibland efter en dryg månads föreläsningar så börjar min hjärna att vänja sig lite vid detta, för mig helt nya, sättet att tänka.

Senast jag studerade hade vi många föreläsningar, laborationer och exkursioner samt bara ett ämne i taget. Nu har jag oftast bara föreläsningar tre dagar i veckan, men istället mycket att läsa emellan och så läser vi två kurser parallellt just nu. Trots att vi inte är i skolan så mycket, så känner jag mig aldrig ledig. Det finns alltid något jag borde läsa, alltid bara några veckor till nästa tenta och det gäller att hålla tempot uppe så allt blivit läst innan dess. Ledigt det får man ta sig. Detta är långt ifrån att stämpla ut från kommunhuset i Motala vid arbetsdagens slut och sedan kunna släppa allt. Jag måste skapa mig nya goda vanor och jag måste jobbar hårt på att få upp mitt lästempo. Det har helt enkel varit en ganska stor omställning för mig att börja plugga igen.

Jag är tacksam för mina kursare och särskilt de som jag har börjat plugga gemensamt med. Vi är ett litet gäng med pastorskandidater och en blivande präst som pluggat lite mera ihop. Vi hade några genomgångar inför första tentan i delkursen Religionshistoria, vi delar arbetsmaterial och anteckningar med varandra och brukar ofta fika ihop. Vi stöttar och hjälper varandra på ett bra sätt som jag redan uppskattar mycket. Det känns skönt att ha andra som jag vet att jag kan fråga om jag kör fast. Sedan kan vi också pusha varandra, t.ex. i den omfattande läsning i Gamla testamentet som vi nu håller på med i delkursen om GT.

Jag är tacksam för de andra studenterna i de högre årskurserna som peppar och ger bra tips till oss färskingar. Men framför allt är jag tacksam för att Gud inte gav upp när jag stretade emot, utan att Herren fortsatte att försöka få mig att förstå att det är precis här där jag är just nu, som jag ska vara.

Ulrika Johansson

• Dela