Inifrånstyrda eller utifrånstyrda?

Observera

Denna text publicerades första gången den 29 februari, 2012. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Från Åke Jonsson, gästbloggare.

Jag gör – när jag skriver det här – ett avbrott i ett annat skrivande, en granskning av ett bokmanus. Som pensionerad teolog och pastor, 68 år, är det svårt att inte jobba. Det händer också att jag har ett och annat uppdrag på THS, mest som uppsatshandledare, och jag är ute och föreläser ibland i mitt favoritämne ”Skapelseteologi” och så predikar jag ibland. Men jag är också ledig och jag har sex barnbarn i trakten, två har förresten sovit hemma hos mig och min fru i natt. Jag läser mycket skönlitteratur (även deckare), promenerar och cyklar.

En annan fritidssyssla – och det är den jag tänker på just nu – är faktiskt mitt engagemang i den lokala församling som jag tillhör. Det är mycket bra för en pastor att få en personlig och konkret inblick i allt det frivilligarbete som görs i kyrkan. Jag insåg det även tidigare när jag var församlingspastor. Jag uppskattade till exempel kyrkvärdarnas arbete otroligt mycket. Inte många lägger märke till dem. Men de kommer tidigt till kyrkan på söndag förmiddag, ställer i ordning kyrkrummet, sätter fram blommor, sätter upp psalmnummer, ordnar med förstärkare och mikrofoner, kopierar och delar ut gudstjänstordningar, talar med medverkande och gör ljudtest osv. Och de går från kyrkan sist av alla när kollekten är räknad och inskriven och ljusen släckta och dörrarna stängda. Nu är jag själv en sådan, det känns fint. Det är en uppgift, en annan är att jag jobbar med ett socialt ekumeniskt arbete bland hemlösa och missbrukare i förorten.

Och så funderar jag på församlingen och dess framtid. Hur ska vi bli fler? Hur ska budskapet bli en verklig gestaltning av evangeliet utan att det blir stelt och konservativt eller fånigt uppvärmt? Vi säger ofta: vi måste förnya oss! Jag håller med, men vad innebär det? Ofta blir svaret traditionellt: fler scouter och framför allt en stor ungdomskör. Det kan vara bra svar men det är inga nya svar, det är gamla svar. De danska teologerna Eberhard Harbsmeier och Hans Ruin Iversen skriver om kyrkans livsyttringar som är gemenskap, uppdrag och diakoni. Ibland säger vi: vi måste ta reda på människors behov för att kunna nå ut. Då blir vi utifrånstyrda. En reporter frågade en gång en pastor som pratade om behovet av att ta reda på vad människor behöver och hur vi kan bli relevanta för andra: men vad tror du på? Med andra ord: är du bara utifrånstyrd och inte alls inifrånstyrd?

Som pastor har jag ofta utmanat mig själv och de församlingar jag arbetat i med dessa frågor. Ibland har jag tänkt så här. Tänk om vi skulle vara helt inifrånstyrda och bara fråga efter livsyttringarna. Jag ångrar nästan att jag aldrig har vågat mig på det experimentet. Att arbeta med en församling som inte frågar efter vad människor vill ha. Att inte tänka på hur andra ser på oss. Att inte fundera på hur mycket vi minskar eller hur mycket vi växer. Utan att bara göra det som evangeliet bjuder oss att göra: fira gudstjänst, tolka bibeln, döpa, utöva diakoni, allt i gemenskap… utan att fråga efter vilket resultat det ger.

Nej, jag tar tillbaka det, det är att minimera. Det är defensivt. Men så kommer tanken igen, det kanske är tvärtom. Jag vet inte för vi har ju aldrig prövat.

Åke Jonsson har varit lärare på THS. Han var också Missionskyrkans förste utbildningssekreterare och kontaktlärare under åren 1994-2002. Efter det gick han tillbaka till församlingstjänst och blev pastor och föreståndare i Västerortskyrkan i Vällingby.