Jag är rädd

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tomas Röjder.

Att bli pastor skrämmer mig. Det är att leda en församling, att leda människor i tro och i livet. Livet som innehåller så mycket glädje men också så mycket svårigheter. Kommer jag ha de tröstande orden till den som har förlorat en nära vän? Eller när jag sitter vid sängkanten hos någon som har levt ett långt liv. Kan jag ge äktenskapsråd till nyförlovade par? Kommer min blivande församling växa, eller kanske sakta dö ut? Detta otroliga ansvar, att leda en församling och att möta människor i alla delar av livet är för mig skrämmande, men samtidigt otroligt ärofyllt.

Min kallelseberättelse handlade mycket om den där rädslan. Om att bli något som kallades pastor. Jag hade ju pastorer runt mig men jag var inte som dom. Kan jag verkligen bli pastor? Skulle jag klara av att leda en församling så att folk kom till tro? Varför just jag? Ibland kändes det som en börda, som att jag skulle bli något jag inte var. Jag tvivlade sällan på Gud. Mitt tvivel handlade alltid om mig. Jag ville ju bli pastor, men jag kunde det inte. Skulle knappast klara av det. Med ett sånt stort ansvar och människors förväntningar. Jag såg inte att jag kunde vara just den där människan, med dom där visa orden, goda råden och predikningarna som gav människors liv hopp och ljus.

När jag ansökte om att bli pastorskandidat var det efter mycket tvivel. Ansökan kom egentligen för sent, men jag fick vara med ändå och jag fick det bekräftat att jag var på rätt väg. Nu hade jag hela kyrkan i ryggen och nu skulle jag VERKLIGEN bli pastor. Även om jag inte trodde på mig själv så gjorde i alla fall Equmeniakyrkan det. Samtidigt fanns den där, den där rädslan som ibland viskade i mina öron att jag inte skulle klara av det.

När till slut första skoldagen kom var det som att börja skolan för första gången. Jag vaknade tidigt på morgonen med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Nu var jag äntligen där jag ville vara. Efter min frukost bestämde jag mig för att be. I min bön fick jag upplevelsen att jag kände mig otroligt liten. Vem är jag som ska bli pastor? Men då insåg jag djupt i mitt inre att det var sant. Jag är liten, näst intill betydelselös jämfört med Gud.

Jag är rädd och jag kommer fortsätta vara rädd och känna mig liten. För om jag vill tjäna Gud så är det ett otroligt stort ansvar. Kallelsen handlar inte om vad jag ska åstadkomma eller vad jag ska lyckas med. Min kallelses fokus är egentligen inte mig, det är Gud. När kallelsen ses genom Guds ögon så handlar det inte om vad jag ska göra. Det handlar om vad han ska göra genom mig. Det blir en stor nåd att få gå med honom hela tiden, att försöka tjäna honom. I mitt fall handlar det om att bli pastor. Jag tror alla som kallar sig kristna har en kallelse, en kallelse att gå ut i världens kaos, till dödsskuggornas dal, och där försöka sprida Guds rike. Inte genom vår kraft eller styrka utan genom hans helige Ande.

• Dela