”Jag kan inte hitta mig.”
Publicerat 4 december, 2014
Observera
Denna text publicerades första gången den 4 december, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Från pastorskandidaten och gästbloggaren Sara Sjölander.
Plötsligt blev det svårt att lägga handen vid de sista omformuleringarna av den här bloggtexten. Jag hade ganska klart för mig vad jag ville skriva om men mina tankar störs av röster från radion som pratar om ansvar, om att bryta närmast heliga principer, om att förstöra för alla som inte går deras väg, om slag i ansikten, om utsträckta händer och om att göra det rätta. Alla talar utifrån sina egna sanningar och jag hör inte viljan att verkligen lyssna på andra, eller på allvar se andra utifrån de människor just de är. Alla kämpar för sina principer, sina åsikter och sina idéer, för det är bara det egna som är det rätta. Ingen accepterar något annat än det just de tänker. Människorna är som öar utan relation till varandra.
”Jag kan inte hitta mig.”
Härom veckan satt hela familjen och åt, trots högre ambitioner lyckas vi bara få till det en eller två gånger i veckan just nu. Det blir lätt så när alla har aktiviteter, jobb, studier och annat som ska få plats under en vecka. Hur som helst. Simon, 2 år, var klar med sin mat och underhöll oss. Det bästa han vet är när alla tittar på honom. Gömd bakom en stol sa han en mening som följt mig sedan dess.
”Jag kan inte hitta mig.”
Nu var kanske inte Simons ord så genomtänkta, han är ny med språket och ibland blir det lite tokigt. Men ibland kan det ändå bli väldigt rätt. När vi satt där vid bordet såg inte vi honom, även om vi så klart visste att han var där, och därför kunde han inte se sig själv.
Vi blir människor i andras blick på oss. Helst ska den blicken vara kärleksfull men hur det än är så skapas vi, blir till, genom andras blick på oss. I ensamhet kan vi inte bli människor. Små nyfödda bebisar kan överleva ganska trista förhållanden men de kan inte överleva utan andra människors ögon, händer och omfamningar. Utan närhet, ögon som möter deras och kramar, dör de. När vi blir äldre dör vi oftast inte en fysisk död utan andra människor, men vi kan dö ändå. Vi kan tyna bort och bara existera som skal, som något som liknar en människa men som inte längre är det.
I Bibelns allra första kapitel såg Gud på det han har skapat. Han såg på himlen och havet, på bergen och de djupa dalarna, på alla växterna och djuren. Och han såg på människorna. 
Ibland är det de små orden, sagda i vardagen som påminner oss om det som är verkligt viktigt. Det Simon visade mig med sina ord är det som är min allra djupaste längtan, själva anledningen till och essensen i kallelsen. Att försöka visa människor på hur Gud ser dem, älskade och skapade till Guds avbild, så att de i hans blick blir de människor de är menade att vara. Och jag förstår att enda sättet jag kan visa det på är att själv se. Att gå utanför min bekvämlighetszon och möta dem som kanske inte ser på livet på det sätt jag gör. Att inte kämpa för mitt eget utan försöka att se den människa jag möter. Att försöka älska. Och att när jag brister, när jag inte förmår, lägga mitt liv i Guds händer.
Sara Sjölander är utbildad socionom och har arbetat som socialsekreterare och som gårdsföreståndare på Örestrand. Hon läser särskild studiegång på THS och bor i Höganäs tillsammans med sin man och tre barn.